cropped-cropped-isbjc3b6rn-i-nc3b6d-21.jpg

Oroar du dig för klimathotet? Kanske dina vänner, din familj eller dina barn gör det?

I den här boken presenterar jag fakta om klimatet som du antagligen aldrig har hört talas om, men som du och dina närmaste borde känna till om ni verkligen vill ta klimathotet på allvar.

Här är några exempel:

Du vet antagligen att polarisarna i Arktis (runt Nordpolen) smälter. Det har pågått i flera decennier. Är det något man ska oroa sig för? Grafer som den här ser onekligen skrämmande ut:

NSIDC 1979-2014Polarisens minsta utbredning (d v s i september) har minskat med 2 miljoner kvadratkilometer mellan 1979 och 2015. Hur allvarligt är det egentligen?

Grafer över den arktiska polarisens utbredning har ofta sin startpunkt just 1979. Det brukar motiveras med att det var då man började använda satelliter för dessa mätningar. Men det finns satellitdata ända från 1973, bland annat publicerade i FN:s första rapport om klimathotet 1990 (kapitel 7, s. 224), i en graf som visar avvikelser från det normala mellan 1973 och 1990 (mina kommentarer i rött):IPCC 1990 Observed Climate Variation and ChangeDet verkar ju gå lite upp och ner. Kan de smältande isarna i Arktis möjligen handla om en naturlig klimatcykel snarare än en hotande katastrof orsakad av människan?

1979 var tydligen ett år med ovanligt mycket havsis i Arktis, nära 2 miljoner kvadratkilometer mer än 1974. I själva verket var 1979 det isrikaste året i Arktis under hela 1900-talet. Att välja 1979 som startår för en graf över havsisens utbredning i Arktis är ett exempel på den missledande teknik som brukar kallas ”cherry-picking the data”, när man alltså bara visar de data som stämmer med en viss hypotes, och medvetet bortser från data som talar emot – i det här fallet att det pågår en oroande utveckling i Arktis på grund av global uppvärmning. Men det verkar ju inte stämma – den arktiska havsisen har smält lika mycket förut, och sedan växt till igen.

Intressant nog verkar havsisen i Antarktis (runt Sydpolen) förändras på ett motsatt sätt, som en spegelbild av Arktis (inklusive rekordåret 1979), vilket förstärker bilden av naturliga cykler (IPCC 1990, s. 224):

Sea Ice Southern hemisphere, IPCC 1990

När det smälter i norr fryser det till i söder – det kan ju knappast bero på global uppvärmning…

Men Ok, man kan kanske inte jämföra den korta perioden 1973 – 1976 med vad som händer nu. Det var kanske en tillfällig förändring, ett exempel på väder och inte klimat?

Det finns dock officiella data för den arktiska havsisens utbredning ända från 1920-talet. Här är en graf över det årliga och 5-åriga genomsnittet i september från det amerikanska Energidepartementet publicerad 1985 (Projecting the Climatic effects of increasing carbon dioxide, s. 152):

Screen-Shot-2017-02-14-at-6.12.59-AM-down-904x1024Dramatiskt minskande (och växande) isar i Arktis är uppenbarligen inget nytt. Avsmältningen mellan 1925 och 1955, innan koldioxidhalten i atmosfären stigit nämnvärt sedan förindustriell tid, är fullt jämförbar med vad vi sett efter 1979.

Sätter man ihop de tre föregående graferna – och anpassar skalan – framträder ett mönster som talar för att vi har att göra med en klimatcykel, inte en pågående klimatkatastrof (den antarktiska havsisens utbredning i gult):

3 grafer Arktisk havsis

Det som hänt med den arktiska havsisen sedan 1979 är alltså inte unikt, utan verkar vara en del av en naturlig och återkommande klimatcykel. Isen smälter och fryser till med jämna mellanrum när det blir varmare eller kallare, helt utan människans hjälp.

Men när det blivit varmare och isarna minskat har det även förr larmats om att världen ska gå under. Och människor har oroat sig. Precis som när det blivit kallare igen, och isarna vuxit. På 1960- och 70-talen var många klimatforskare övertygade om att vi stod inför en ny istid eftersom det blivit kallare ända sedan 1940 (det är faktiskt inte en myt som vissa påstår (s285 Papers From 1960s-’80s Reveal Robust Global Cooling Scientific ‘Consensus’).

Här är en graf som visar den arktiska havsisens största och minsta utbredning årligen sedan 1979. Den ser inte lika dramatisk ut, eftersom skalan på y-axeln är annorlunda:Arktisk havsis från nollNotera särskilt vad som hänt sedan 2008. Havsisens utbredning i Arktis har faktiskt varit i stort sett oförändrad de senaste 10 åren – trenden är t.o.m. lite ökande:

https://klimathotetblog.files.wordpress.com/2017/07/arktis-is-2005-2017.jpg?w=640Isen har också blivit tjockare i genomsnitt sedan 2008, och var tjockare våren 2018 än 2006 (Realclimatescience.com):

Arktiska isens tjocklek2012 var sommaren dock ovanligt varm, vilket föranledde larmrubriker i media om att isen i Arktis skulle vara borta inom bara några år.

Medan havsisen i Arktis har minskat, åtminstone fram till 2008, så har alltså havsisen i Antarktis fortsatt att växa, enligt amerikanska NSIDC (National Snow and Ice Data Center):

Polarisar 1979-2012

Hur står det då till med de grönländska glaciärerna? Deras massbalans har faktiskt varit helt normal eller över det normala sedan 2011, bortsett från en ovanligt kraftig avsmältning den varma sommaren 2012 (=den röda linjen i alla graferna nedan från Danmarks Meteorologiske Institut, DMI):

Grönland 2011-2018Vintern 2016-17 ackumulerades mycket mer is än normalt på de grönländska glaciärerna, och 2017-18 har varit helt normalt men långt över genomsnittet under sommarmånadernas smältperiod :

Greenland Ice Sheet Mass Balance 2016-2018

Det här tas ibland som ett bevis på att det inte kan pågå någon global uppvärmning – glaciärerna ser ju ut att växa!? Det är dock inget starkt argument, eftersom det handlar om en så kort tidsperiod, men det är dessutom en misstolkning av graferna.

Det som visas är balansen mellan hur mycket det snöar och hur mycket av denna nederbörd som försvinner som smältvatten och genom avdunstning. Det smältvatten som ligger kvar på isarna räknas dessutom positivt i massbalansen. Men glaciärernas totala volym påverkas också av kalvning – glaciärerna rör sig ju mot havet, där is lossnar och flyter iväg som isberg.

Enligt NASA minskar de grönländska glaciärernas volym med 286 miljarder (286.000.000.000) ton varje år. Det är väl ändå väldigt alarmerande?!

NASA, mass loss greenland's ice sheetDet är, till att börja med, viktigt att få ett grepp om proportionerna här: 286 miljarder ton (286 gigaton) låter väldigt mycket, men man måste  sätta det i relation till den totala ismassan på Grönland:

286 gigaton

I förlängningen skulle det förstås ändå innebära att den grönländska inlands isen försvann. Men, precis som när det gäller den arktiska havsisen, så smälter och växer glaciärerna med jämna mellanrum:

Grönland 1900-talet diagramDen andra stora landismassan på jorden, på Antarktis, har förlorat hela 3 biljoner (3.000.000.000.000) ton is sedan 1992. Det låter galet mycket, men det är faktiskt bara 0,011% av den totala ismassan på Antarktis (27.601.654.000.000.000 ton). Nu är det i och för sig framför allt i Västra Antarktis som is smälter:

Östra och västra Antarktis, temp

Men 3 biljoner ton är ändå bara 0,1% av den totala ismassan där (2.990.275.000.000.000 ton).

Isarna i västra Antarktis har dock varit instabila i tusentals år, vilket verkar ha en alldeles naturlig förklaring:

Volcanos in Antarctica

Havsbottnen i västra Antarktis är full av vulkanisk aktivitet.

När det larmas om smältande isar på Antarktis är det alltså detta det handlar om, inte global uppvärmning orsakad av människan.

Till skillnad från resten av Antarktis ligger isen i västra Antarktis dessutom till stor del inte på land utan i havet, på shelfen (se den topografiska kartan till höger nedan):

Antarktis

Det betyder dels att isen är mer utsatt för påverkan från havet, och dels att avsmältning och kalvning inte påverkar havsvattenståndet lika mycket.

Dramatiska påståenden om 20-meters höjning av havsnivån bygger på att hela Antarktis skulle smälta, och det finns det ingen som helst anledning att tro.

På östra Antarktis, där det blivit kallare  och glaciärerna vuxit under flera decennier, beror variationer i kalvningen inte på temperaturförändringar, utan på variationer i mängden landis. När glaciärer växer kalvar de också mer, eftersom de blir tyngre och rör sig snabbare mot havet. Och eftersom den ökande ismassan består av vatten från haven, gör den ökande kalvningen ingen skillnad alls för havsvattenståndet.

Att kalvningen av isberg ökar på Grönland är inte heller ett bevis på att glaciärerna minskar. Tvärtom, faktiskt. Det är istället ett tecken på att glaciärerna växer, dvs blir tyngre, och ”rinner” snabbare mot havet. Och glaciärerna växer på grund av att det snöar mer.

Men att det snöar mer på Grönland är å andra sidan inte något självklart bevis emot global uppvärmning. Mer nederbörd är tvärtom en förväntad effekt av ett varmare klimat. När det blir varmare ökar ju avdunstningen från haven, vilket leder till mer nederbörd – självklart i form av snö i områden där temperaturen ligger under noll.

Norra Atlanten har dock inte blivit varmare det senaste decenniet, utan kallare:

Havstemperatur, Arktis

Och det har inte bara snöat mer – snöns utbredning har faktiskt också ökat på norra halvklotet de senaste 30 åren. Det kan inte gärna bero på att det blivit varmare, utan måste bero på att det blivit kallare i  större områden:

Winter Northern Hemisphere Snow ExtentÄven på Grönland har snöutbredningen ökat både på vintrarna och – framför allt – somrarna ända sedan 1972:

greenland-min-summer-snow-coverDet har också blivit kallare på Grönland sedan början på 2000-talet, enligt data från samtliga grönländska väderstationer:

Greenland cooling since 2005(Värmetoppen 2010 har inget med global uppvärmning att göra utan berodde på det återkommande väderfenomenet El Nino – och om grafen fortsatt ett år till skulle den visa samma sak 2016.)

Man kan visserligen inte dra några säkra slutsatser om klimatet baserat på en så kort period som 15 år. Men det verkligt intressanta är hur klimatet verkar förändras i cykler både över kortare och längre tidsperioder.

Man kan även invända att medeltemperaturen inte säger allt, och att vi måste ta hänsyn till hur temperaturerna över årets alla månader förändrats. 2018 låg exempelvis temperaturerna under årets första månader till stor del långt över det normala (DMI, Danmarks Meteorologiska Institut):

2018Det ser dramatiskt ut, även om det trots allt inte blev ”varmare” än -9°C under en kort period, och temperaturen annars låg mellan -18 och -28°C de första 75 dagarna. Det förekommer då och då under det grönländska vinterhalvåret, och är naturligtvis inte heller något som isen smälter av. Här är en animation från DMI som visar temperaturerna över året i Arktis under 55 år mellan 1958 och 2013:

dmi_80ntemp_animation_1961-2013Notera särskilt temperaturerna på somrarna, då det normalt är plusgrader och isarna smälter. Kan man se några tecken på global uppvärmning, som högre temperaturer eller längre smältperiod? Knappast – och ändå är det i Arktis som den globala uppvärmningen enligt den officiella hypotesen ska ha störst effekt…

Sommaren 2018 har varit ovanligt varm här i Skandinavien, men det har inget med global uppvärmning att göra, utan är något som händer då och då. I själva verket var det kallare än normalt (d v s genomsnittet för de senaste 10 åren ) i större delen av världen i juni 2018:

Temperaturkarta juni 2018Och det gäller även Arktis  norr om 80:de breddgraden hela juli ut:

Temp Arktis sommaren 2018

Över en ännu längre period har medeltemperaturen i Arktis (70°N-90°N) gått lite upp och ner sedan 1920, enligt brittiska HadCRUT (Hadley Climate Research Unit vid University of East Anglia):

Temp Arktis 1920-2016, HadCRUTDet ser mer ut som en mild klimatcykel än skenande global uppvärmning. Och värmetopparna var fler och högre på 1930-talet än de senaste 30 åren.

Isarnas cykliska tillväxt och avsmältning i Arktis under 1900-talet stämmer också väldigt väl med äldre officiella data för temperaturen på norra halvklotet. Här är en graf över medeltemperaturen på norra halvklotet från amerikanska National Academy of Sciences 1975:

National Academy of Science 1975Temperaturen går upp och ner – när det blir varmare smälter isarna och när det blir kallare fryser de igen. I början av seklet blev det varmare (och det larmades även då om dramatiskt minskande glaciärer och havsisar), men från slutet av 1930-talet blev det kallare igen, och på 1970-talet larmades det om dramatiskt växande glaciärer och havsisar som ansågs förebåda en ny istid. Medeltemperaturen hade då sjunkit med ungefär -0,7°C sedan 1940.

Det är dock ingen tvekan om att det blivit varmare på jorden de senaste 150 åren. Data från brittiska HadCRUT visar en mild klimatcykel mellan 1850 och 2009 som växlar mellan uppvärmning och avsvalning, men också att världen totalt sett blivit ungefär 0,8°C varmare:

Hadley, som alla såg det för 10 år sedanHär finns dock ingen accelererande trend. Faserna av uppvärmning är i princip likvärdiga. Om världen kunde värmas upp helt naturligt med 0,16°C under 20 år mellan 1860 och 1880 verkar det knappast som någon människoskapad katastrof att temperaturen stiger med lika mycket under 23 år mellan 1975 och 1998.

Så ja, de senaste 150 åren har det blivit varmare, och det sammanfaller med den period då människans utsläpp av växthusgaser ökat, även om det är först efter 1950 som ökningen tagit fart på allvar. Men det är inte uppenbart att det är koldioxidhalten i atmosfären som är orsaken.

Med tanke på att världen var djupfryst i nästan 500 år under den ”Lilla istiden” är knappast de stigande temperaturerna de senaste 150 åren vare sig oroande eller förvånande (graf från FN:s klimatpanel 1995):

Bildresultat för little ice-ageÄven under de senaste 1000 åren har klimatet växlat mellan varmare och kallare perioder. Den medeltida värmeperioden var minst lika varm som idag, innan det blev riktigt kallt igen. Det ”förindustriella” klimatet är verkligen inte något vi borde längta tillbaka till som om det vore ett paradis i ”naturlig balans” – det var en tid med kalla somrar, missväxt, svält, krig och sjukdom.

Den senaste uppvärmningen startade redan på 1600-talet långt innan den industriella revolutionen tagit fart, och följaktligen helt utan hjälp av växthusgaser. Däremot bidrog säkert det varmare klimatet till att möjliggöra den industriella revolutionen, och därmed till den ökande förbränningen av fossila bränslen.

Oftast får vi dock bara se hur temperaturen utvecklats de senaste 150 åren, ”sedan mätningarna startade”, dvs sedan man började använda termometrar. Det är alltså inte så förvånande att vi gång på gång har ”den varmaste månaden sedan man började mäta” – dvs sedan den Lilla istiden, vilket alltså inte är detsamma som ”den varmaste månaden någonsin”. Om man vill ge intryck av katastrofal uppvärmning är det givetvis tacksamt att börja kurvan mitt i den kallaste perioden de senaste 1000 åren och motivera det med att det var då man började använda termometrar. Men vi vet en hel del om temperaturen innan dess – det finns nämligen flera olika ”naturliga termometrar” (proxies) som kan avslöja hur temperaturen och klimatet växlat många miljoner år tillbaka, till exempel genom analys av isborrkärnor från glaciärer, havsbottensediment, snäckskal och droppstenar.

Även glaciärerna har minskat åtminstone sedan 1700-talet, vilket knappast kan skyllas på förbränning av fossila bränslen (United States Geological Survey, de röda etiketterna tillagda av Tony Heller):

USGSSå, vad är förklaringen till de här klimatförändringarna, om de inte beror på växthusgaser?

Kurvan från HadCRUT stämmer illa med koldioxidhalten i atmosfären, men slående väl med naturliga variationer i solens aktivitet, här representerad av en 230-årig solcykel (kallad De Vries-cykeln) och en 65-årig temperaturcykel i haven, som ömsom förstärker och försvagar varandra (temperatur i rött, från Prof. Carl-Otto Weiss, se gärna hans föreläsning):

230- och 65-årscykler

Här är en annan graf, som visar samma sak, mer i detalj:

Solen, PDO och AMO

Den energi från solen som når jorden (TSI, Total Solar Irradiance) och temperaturcyklerna i Stilla havet och Atlanten samvarierar tydligt med den globala medeltemperaturen enligt HadCRUT (och medeltemperaturen i USA).

Och de grönländska glaciärernas massbalans samvarierar med Atlantens temperaturcykel:

Variations in Greenland glacier mass balance

Det kan tyckas självklart att det är solen som ytterst styr klimatet på jorden. Det är ju därifrån som i princip all energi kommer. Men solaktivitetens variationer är mycket små, och anses därför inte kunna förklara klimatväxlingarna, åtminstone inte i modern tid.

På senare år har fysiker som Svensmark och Shaviv dock kunnat konstatera att det finns ett samband mellan solens aktivitet, kosmisk strålning, molnbildning och temperaturen på jorden. Kosmisk strålning har betydelse för bildningen av de låga vita moln som reflekterar solstrålningen och kyler jorden. Den grundläggande principen, att kosmisk strålning bidrar till molnbildning genom att ge upphov till små partiklar, aerosoler, som luftens fukt kan kondensera på, har bekräftats av Cloud-projektet vid CERN. Den kosmiska strålningen verkar i sin tur regleras av variationer i solaktiviteten, eftersom solens magnetfält, som regleras av solaktiviteten, skyddar jorden från kosmisk strålning.

Och mycket riktigt så finns det ett omvänt samband mellan solaktiviteten och den kosmiska strålning som når jordytan – ökad solaktivitet korrelerar med minskad kosmisk strålning och minskad solaktivitet med mer kosmisk strålning:

Solfläckar och kosmisk strålning

Den kosmiska strålningen korrelerar i sin tur med mängden låga vita moln:

Kosmisk strålning och molnOch färre moln korrelerar med högre temperatur:

Kosmisk strålning, moln, solstrålning och klimatSvensmark och Shaviv kan alltså visa hur solaktiviteten kan ha stor effekt på jordens klimat, trots att förändringarna i solens energiutstrålning är så små.

Den starkaste invändningen mot den här teorin är att solaktiviteten minskat sedan år 2000, medan temperaturen enligt NASA har fortsatt att stiga nästan rakt upp.

TSI vs temperatur

Men det finns goda skäl att tvivla på NASA:s temperaturdata, som enbart bygger på osäkra mätningar med termometrar vid markbaserade väderstationer, administrerade av amerikanska NOAA (National Oceanic and Atmospheric Administration).

Enligt betydligt säkrare satellitdata från RSS (Remote Sensing System) har den globala medeltemperaturen inte stigit sedan 2002, trots att koldioxidutsläppen skenat (värmetopparna 1998 och 2010 orsakades av det naturliga väderfenomenet El Nino):

18 år och 9 månader

Satellitmätningarna vid UAH (University of Alabama, Huntsville) visar samma sak (toppen 2016 berodde också på El Nino):

UAH_LT_1979_thru_May_2018_v6Satelliternas temperaturdata stämmer dessutom väl med data från radiosonder (väderballonger):

Modeller vs observationer ny 2Men inte alls med FN:s klimatmodeller (röda linjen ovan), eller de brant stigande halterna av växthusgaser i atmosfären:

Global temperature and Carbon Dioxide

Det är som om både datormodellerna och NOAA:s temperaturkurvor kalibrerats för att visa att klimatet styrs av koldioxidhalten i atmosfären. Vem ska man lita på?

Man kan till att börja med ta reda på vilken roll halten av koldioxid i atmosfären spelat för klimatet i ett längre historiskt perspektiv.

Varmare och kallare perioder har avlöst varandra helt utan människans hjälp de senaste 2 000 åren:

Global temp 2000 år

Under den Medeltida Värmeperioden, som kan beläggas världen över, var det varmare än idag, och den följdes av flera hundra års kallt klimat under den Lilla Istiden. Halten av koldioxid i atmosfären var dock oförändrat mycket låg under hela perioden. Den naturliga klimatcykeln, som vänt uppåt de senaste 150 åren, måste ha styrts av andra faktorer.

I ett ännu längre perspektiv – säg 65 miljoner år – lever vi inte alls i en extremt varm tid, utan extremt kall (Källa: James Hansen, NASA-GISS.):

5000 years of temperature change ny 2Det är under denna period av sjunkande temperatur som den permanenta isen började frysa till, först i Antarktis för 37 miljoner år sedan, och sedan ganska ”nyligen” i Arktis för 7 miljoner år sedan. Under de senaste två miljoner åren har temperaturen oftast legat långt under gränsen för istid, med korta avbrott för mildare klimat, som nu.

Vad kan ligga bakom dessa temperaturförändringar?

Koldioxidhalten i atmosfären har faktiskt sjunkit stadigt under dessa 65 miljoner år då det blivit kallare, så det är inte orimligt att det finns ett samband. Och Al Gore slog ju igenom med sin bild av hur koldioxidhalten och temperaturen samvarierat de senaste 400 000 åren, enligt iskärnor från Vostok-stationen på Antarktis. Fyra djupa istider, var och en ungefär 100 000 år lång, har vi haft under denna tid, och bara korta perioder av upptining på några tusentals år:

400 000 årKoldioxidhalten och temperaturen följs åt så nära att de måste ha ett samband. Men vad är orsak och vad är verkan? Är det verkligen koldioxidhalten som styr temperaturen?

En närmare analys av grafen som Al Gore använde för att övertyga världen om klimathotet från koldioxid visar faktiskt att förändringarna av temperaturen alltid kommer flera hundra år före förändringarna av koldioxidhalten:

Temp och koldioxid 800 årDet är uppenbart att det i huvudsak är temperaturförändringar som orsakar förändringar av koldioxidhalten, inte tvärtom. Och det har en väldigt naturlig förklaring: När det blir kallt absorberar haven mer koldioxid från atmosfären, som de släpper ifrån sig när det blir varmare igen. Kallt vatten kan nämligen absorbera mer koldioxid än varmt vatten. Det är som med läskedrycker – kolsyra är koldioxid löst i vatten.

Notera också att grafen med data från glaciärisen inte visar koldioxidhalten i atmosfären de senaste 100 åren. Kanske för att den skjuter i höjden utan att temperaturen påverkas alls:

No corresponding spikeVad kan då tänkas ha orsakat dessa förändringar i temperatur? Det finns en annan klimatfaktor som samvarierar med både koldioxidhalten och temperaturen, nämligen de förändringar av jordens bana runt solen som kallas Milankovich-cykler:

Solens excentricitetEn av dessa cykler har att göra med jordbanans form runt solen. Ibland är jordbanan rundare, och då blir det varmare på jorden. Men när banan blir mer elliptisk, blir det kallare, eftersom jorden är allt längre från solen allt större del av omloppstiden.

Det bevisar visserligen i sig inte att den frigjorda koldioxiden från haven inte i sin tur kan påverka temperaturen, som en av flera faktorer, och inte heller att det inte är koldioxiden som är den viktigaste drivkraften bakom klimatförändringar idag. De båda graferna ovan är inte nödvändigtvis det dråpslag mot hypotesen om växthusgasdriven global uppvärmning som man kan tro. Men samvariationen är inte heller något bevis för denna hypotes, och man kan fråga sig hur kraftfull Al Gore’s film hade varit om han berättat hela sanningen.

Under ungefär 10 000 år har mänskligheten frodats i en jämförelsevis lång ”mellanistid”, en period av mildare klimat efter den senaste stora istiden.

Men de senaste 3 500 åren har det blivit kallare igen, enligt borrkärnor i den grönländska inlandsisen: 

11000 år”Klimathotet” är alltså uppvärmningen längst till höger (blå linjen), efter den Lilla istiden. Enligt de bästa data vi har var det varmare både under bronsåldern, romartiden och vikingatiden (den medeltida värmeperioden), och under hela perioden på 10 000 år har värmetoppar, då civilisationer blomstrat, växlat med rejäla köldknäppar, som präglats av kulturell nedgång till följd av missväxt, svält och krig. Den röda linjen visar koldioxidhalten i atmosfären, som inte korrelerar alls med temperaturförändringarna utom de senaste 150 åren.

Från 1950 är det ingen tvekan om att halten av växthusgaser, främst koldioxid, har ökat tillräckligt för att teoretiskt kunna påverka klimatet i åtminstone någon utsträckning. Koldioxid är trots allt en växthusgas som bidrar till att värma atmosfären. Men det sägs också att uppvärmningen är kraftigare och snabbare nu än någonsin och därför inte kan förklaras av naturliga orsaker.

Detta argument grundar sig på den officiella temperaturkurvan för 1900-talet från NASA-GISS (Goddard Institute för Space Studies, ej att förväxla med det NASA som skickade människor till månen):

Global Mean EstimatesMen det är en hel del som är förbryllande med den här grafen. Den visar inga klimatcykler och stämmer varken med dataserien från HadCRUT eller hur den arktiska isutbredningen, de grönländska glaciärerna, solaktiviteten, havsströmmarna, molntäcket eller den kosmiska strålningen växlat under 1900-talet.

För bara 23 år sedan, 1995, beskrev FN:s klimatpanel temperaturerna sedan 1958, baserat på både markstationer, väderballonger och satelliter (från 1979):

FN temp 1958-1995Här ser vi en mild cyklisk variation utan någon dramatisk trend under samma period som NASA-GISS numera hävdar att temperaturerna stigit kraftigt och entydigt.

Den officiella temperaturkurvan från NASA-GISS ovan bygger som sagt enbart på data från markbaserade väderstationer, som sammanställs av NOAA, och bortser helt från data från satelliter och väderballonger. Det är lite märkligt att man favoriserar data från markstationerna, eftersom de bara täcker 30% av jordens markyta (mest i USA och Europa), som i sin tur bara täcker 30% av jordens totala yta (70% är hav), och eftersom dessa data kräver komplicerade justeringar med hänsyn till en mängd olika felkällor som är svåra att kontrollera särskilt exakt för.

En studie av felmarginalen i data från väderstationer drar slutsatsen att kurvan ovan lika gärna kunde visa helt oförändrade temperaturer: ”Combined with the ±0.2 C average station error, a representative lower-limit uncertainty of ±0.46 C was found for any global annual surface air temperature anomaly. This ±0.46 C reveals that the global surface air temperature anomaly trend from 1880 through 2000 is statistically indistinguishable from 0 C”. (Patrick Frank 2010, Refereed Papers: Uncertainty in the Global Average Surface Air Temperature Index: A Representative Lower Limit).

Att NOAA och NASA-GISS de senaste decennierna successivt ändrat sina egna data för den globala medeltemperaturen under 1900-talet är ingen hemlighet.

1981 gav NASA-GISS en bild som också stämmer bättre med de kurvor av cyklisk klimatförändring som vi sett bevis för ovan. Men 2001 och 2016 har NASA successivt ”justerat” ned temperaturerna före 1960 med -0,2 grader C (Tony Heller, Realclimatescience.com):

NASA 1981, 2001 och 2016Perioden av avkylning från 1940, som det rådde konsensus bland forskarna om på 1970-talet och orsakade larm om en ny istid, har förvandlats till en temperaturplatå genom att man sänkt alla temperaturer före 1960 med flera tiondels grader, dvs långt mer än de osäkerhetsmarginaler man själv anger (blå strecken).

Justeringarna har dock gjorts stegvis. Notera hur skillnaden mellan den röda och blå linjen i temperaturkurvorna nedan successivt utplånats:

GISS 1980, 1987 och 2007

1980 rapporterade NASA-GISS att den globala medeltemperaturen sjönk med -0,3°C mellan 1950 och 1960-talen. 1987 har skillnaden minskat till -0,05°C och 2007 har man förvandlat avkylning till en liten uppvärmning med +0,05°C.

Jämför den graf som NCAR, americanska National Center for Atmospheric research, publicerade 1974 (till vänster) med NASA:s officiella temperaturkurva 2017:

NCAR 1974 vs NASA 2017

1974 var alla överens om att det blivit kallare sedan 1940, och att temperaturfallet i stort sett motsvarade den tidigare uppvärmningen mellan 1910  och 1940. Men det har NASA ”justerat” bort. Om man inte vill vara konspirationsteoretisk borde man väl ändå vilja veta hur man motiverar den här enorma förändringen i tolkningen av historiska data.

Det finns förvisso helt legitima skäl att justera mätningarna från väderstationerna – det är en svaghet med dessa data att de är svårtolkade – men det är ganska uppseendeväckande att man gjort så stora ändringar bakåt i tiden för hela 1900-talet och att de alla går i samma riktning.

En förklaring man ger är att man justerat för att stationer som läst av termometrarna på eftermiddagen teoretiskt sett antas visa högre temperaturer än de som läst av på morgonen. Men det håller inte för en närmare granskning. Tony Heller, som driver bloggen Realclimatescience.com, har undersökt morgon- och eftermiddagsstationernas data, som bevaras av USHCN (US Historical Climatology Network, som är en del av NOAA, under våren 2018 flyttat till ESS-DIVE). I själva verket är det morgonstationerna som visar högre temperatur, och det beror helt enkelt på att de ligger längre söderut:

Latitud nyI varmare klimatzoner är det tydligen vanligare att man läser av mätinstrumenten på morgonen, medan man i kallare klimatzoner hellre gör det på eftermiddagen. Och att temperaturen är högre i varmare klimatzoner är naturligtvis inget som bör ”justeras”.

Antalet justeringar har också ökat kraftigt de senaste decennierna (Tony Heller, Realclimatescience.com):

Adjustments increasing… och de går alla i samma riktning – man gör det kallare förr, och varmare på senare tid:

Justeringar 1900-talet - nyBilden av 1900-talets temperaturutveckling har alltså ändrats från små svängningar upp och ner i en mild värmetrend, till en brant och dramatisk stegring, som korrelerar med  kurvan för hur koldioxidhalten i atmosfären ökat, men inte alls med data från satelliter:

NASA vs Satellites

Det är denna kraftigt justerade dataserie från NASA-GISS (röda linjen) som numera används av forskare över hela världen, och som ligger till grund för vetenskapliga teorier och slutsatser om klimatet. Det är bara om man utgår från den, som temperaturförändringarna sedan 1950 är för stora för att kunna förklaras med naturliga faktorer, utan hänvisning till människans koldioxidutsläpp. Det är denna justerade temperaturkurva som är det starkaste, och egentligen enda, beviset för att det pågår en global uppvärmning på grund av växthusgaser. Men det är alltså mycket tveksamt.

Data från satelliter (gröna linjen) är de säkraste vi har, eftersom de verkligen mäter globalt och inte kräver samma omfattande och osäkra justeringar som data från markbaserade väderstationer. De överensstämmer som sagt dessutom väl med data från väderballonger.

Det görs också justeringar av data för solaktiviteten. Som jag nämnde ovan menar NASA att temperatur och solaktivitet slutat korrelera från 1970 och framåt:

TSI vs temperatur

Nu har vi sett att denna temperaturkurva (i rött ovan) skapats med hjälp av ”administrativa justeringar” och sannolikt är betydligt brantare än vad som faktiskt uppmätts. Men även data för solaktiviteten har justerats (blå kurvan). I februari 2013 såg kurvan ut så här:

Solaktivitet, 2013

Ett år senare rapporterades istället den här kurvan, där solaktiviteten justerats ner från 1990:

Solaktivitet, 2014

En annan faktor som påverkar mätningarna av temperatur är urbaniseringen. Mätstationer som tidigare låg lantligt ligger nu omgivna av asfalt, betong, maskiner, bilar – och på flygplatser har förstås observationerna påverkats av fler landningsbanor och ökad flygtrafik. Det här vet förstås NOAA och NASA, som följaktligen justerar för den här artificiella uppvärmningen genom att – höja den rapporterade temperaturen. Det motiverar man med att andra förändringar – som byte av teknik och ommålning med nya färger – mer än väl har kompenserat för den urbana värmeeffekten.

I genomsnitt visar grafen uppe till höger att temperaturen stigit. Samtidigt har Las Vegas vuxit, men är det urbanisering eller global uppvärmning som orsakat denna förändring? Det intressanta är ju att max-temperaturerna faktiskt sjunkit, medan det är temperaturerna på natten som blivit varmare. Det stämmer precis med den urbana värmeeffekten – även om det blir svalare på dagen, som finns det allt mer asfalt, betong, maskiner och bilar som absorberar värme som de avger igen på natten.

Det finns också en tydlig skillnad mellan väderstationer som ligger i tätbebygda områden och de som ligger lantligt:

https://klimathotetblog.files.wordpress.com/2017/07/stad-och-land-ny.jpg?w=640

Mycket talar alltså för att den officiella bilden av hur den globala medeltemperaturen ökat är överdriven, och att klimatväxlingarna de senaste 150 åren är milda naturliga klimatcykler som inte har något med koldioxidhalten i atmosfären att göra.

Och det finns fler tunga argument, som bygger på grundläggande fysik och empirisk observation, mot växthushypotesen:

Ett viktigt faktum som de flesta inte känner till, trots att det är grundläggande fysik, är att växthuseffekten från den stigande koldioxidhalten i atmosfären i sig bara kan förklara en bråkdel av den värmeökning som NASA-GISS och NOAA rapporterar. Växthuseffekten från varje nytt tillskott av koldioxid – liksom av metan – avtar nämligen logaritmisk med ökande halter.

Det fungerar ungefär som när man målar en vägg – de första strykningarna har stor effekt, sen gör det allt mindre skillnad hur mycket man än målar. För koldioxid gäller att en temperaturökning med 1 grad C alltid kräver en fördubbling av halten (under kontrollerade laboratorieförhållanden).

Diagrammet nedan visar hur den direkta växthuseffekten av varje extra dos av 20 miljondelar koldioxid avtar mycket snabbt:

Logaritmiskt nyDiagrammet är från 2008. Koldioxidhalten i atmosfären har numera passerat 400 ppm (miljondelar), men denna ökning har i sig själv inte kunnat ha någon mätbar effekt på temperaturen.

Hypotesen om klimathotet förutsätter därför antagandet att den direkta växthuseffekten från koldioxid sätter igång en ond cirkel, där andra, betydligt kraftfullare faktorer – feedbacks, främst vattenånga – förstärker (tredubblar) växthuseffekten från koldioxiden:

FeedbacksFörst och främst ska sägas att uppvärmning, oavsett orsak, inte bara leder till förstärkningseffekter (positiv feedback) utan också till försvagningseffekter (negativ feedback), som motverkar uppvärmningen. Ökad luftfu

Det finns dock inga tecken på att det verkligen sker, annat än i de datorbaserade klimatmodellernas värld (och i NASA:s ”justerade” temperaturkurvor).

Atmosfären har inte blivit fuktigare sedan 1948, utom en liten ökning närmast marken som är en förväntad effekt av, inte en orsak till, att det blivit varmare (NOAA Earth System research Laboratory):

Specifik luftfuktighetOch om det pågick en accelererande växthuseffekt skulle jorden reflektera ut allt mindre av solens strålning till rymden:

proxy.duckduckgo.comMen 30 års satellitmätningar visar tvärtom att utstrålningen har ökat i takt med att den globala medeltemperaturen stigit:

ERBE-CeresDe röda pilarna visar förutsägelserna från 11 av FN:s klimatmodeller, medan den gröna pilen i mitten visar vad som faktiskt uppmätts med satelliter. Den uppvärmning vi sett de senaste 30 åren verkar alltså inte ha berott på en tilltagande växthuseffekt.

De många olika konsekvenser av en snabbt accelererande global uppvärmning som man varnar för, och man ofta påstår redan kan observeras, lyser i själva verket med sin frånvaro. I flera kapitel redovisar jag fakta för stormar, nederbörd, havshöjning och försurning, som inte alls tyder på att något katastrofalt är på väg att hända.

Nedan visar jag några exempel på hur havsvattenståndet utvecklats sedan mätningarna startade – i New York (Battery park på Manhattan) där marken sjunker och Juneau i Alaska där marken fortfarande höjs efter den senaste istiden, i Los Angeles samt på Kiribati, en av de söderhavsatoller som sägs vara på väg att översvämmas eller erodera bort, men som i likhet med de flesta andra liknande öriken vuxit de senaste 30 åren (graferna är hämtade från NOAA, Sea level Trends, Tides and Currents):

Manhattan havsnivå

Juneau, Alaska

Los Angeles

KiribatiNotera att förändringarna är stabila och kontinuerliga sedan lång tid tillbaka, och inte visar några tecken på en accelererande växthuseffekt.

I Kalifornien har flera Counties nyligen stämt oljeindustrin för havshöjningen, som man menar hotar att orsaka stora skador (senaste nytt är att dessa stämningar avvisats). Men vattenståndet har höjts konstant med knappt 1 mm per år (Los Angeles) sedan mätningarna började på 1920-talet, och bilderna nedan visar att havsnivåhöjningen inte är märkbar ens sedan 1879. Längst ner är identiska delar av de två bilderna dubbelexponerade):

La HojaOm där finns en skillnad, så är den inte urskiljbar och knappast katastrofal. Det enda slående på bilderna är egentligen bara att det är mycket grönare på land 2017 än 1879 (och att ett klippblock rasat i vattnet).

Globalt sett är det dock ingen tvekan om att havsvattenståndet stigit i genomsnitt, även om det ser väldigt olika ut på olika platser, enligt de tidvattenstationer över hela världen som rapporterar sina dagliga mätningar till NOAA:

TidvattenEn stor del av den genomsnittliga höjningen på 1,14 mm/år beror på att det blivit varmare sedan den Lilla Istiden, vilket gjort att vattnet expanderat, och en mindre del beror också på att glaciärer smält. Denna mycket måttliga höjning av havsytan har alltså pågått i över hundra år beroende på helt naturliga orsaker, och någon acceleration av havshöjningen kan man alltså inte se i någon av dataserierna från NOAAs mätstationer världen över, trots att utsläppen av växthusgaser ökar hela tiden.

Tvärtemot vad många tror har inte stormarna blivit vare sig fler eller värre (Dr Ryan N Maue 2014 och 2013):

Antal stormar

Stormarnas energiinnehållAtt de tropiska stormarna skulle bli fler till följd av global uppvärmning är ett missförstånd som sprids av sensationshungriga medier, men som aldrig påståtts av klimatforskare. Men global uppvärmning borde medföra kraftigare stormar, vilket inte heller har besannats. De kraftiga stormarna i USA hösten 2017 kom efter 12 års ”stormtorka”, och berodde på att AMO (Atlantic Multidecadal Oscillation) var i en varm fas.

Och skogsbränderna var mycket värre under de extremt varma 30-40-talen (Amerikanska National Interagency Fire Center):

SkogsbränderVill man ge intryck av klimatkatastrof kan man ju väja att bara visa data från exempelvis 1958. Vilket är precis vad den av president Obama tillsatta National Climate Assessment gjorde i sin rapport 2014, när man ville få oss att tro att den extrema nederbörden ökat på ett oroande sätt i USA. Här är hela bilden (Realclimatescience.com):

NCA cherry-pickingVarken globalt eller regionalt kan man se några tecken på att nederbörden ökat på något alarmerande sätt. Man ser milda klimatsvängningar som motsvarar den milda uppvärmningstrenden världen över, även i områden som normalt har naturliga perioder av extrem nederbörd:

a5b317_e15821beacb44d2da86101be1503de0cmv2

Globalt har det blivit mindre torka sedan 1982 (Z. Hao et al, Global integrated drought monitoring and prediction system. Tidskriften Nature 2014):

Torka

Kalifornien tar klimatfrågan på större allvar än andra, men inget talar för att torrperioderna där är vare sig onaturliga eller tecken på en katastrofal klimatförändring. Det var mycket värre förr:

Drought is normal in the westInte ens i det torra Sahelbältet i Afrika syns några tecken på klimatkatastrof, bara naturliga växlingar mellan torra och mindre torra perioder:

a5b317_024f0766e5894326a17e03f3e0738ebcmv2

Det finns alltså inga tecken på att de stigande halterna av koldioxid i atmosfären har haft några negativa effekter på klimatet. Däremot finns det tydliga bevis för att mer koldioxid har positiva effekter, främst för växtligheten (både i havet och på land) – jorden har blivit betydligt grönare de senaste 35 åren, framför allt i torra områden (NASA-GISS):

CO2 fertilization

Växthusodlingar tillför ofta koldioxid till halter som är mångdubbelt högre än i atmosfären för att öka produktiviteten:

Koldioxidgödning Ris

Koldioxid är nödvändigt för fotosyntesen, och i förindustriell tid var halten nära gränsen för vad växter klarar. Med högre halter av koldioxid i luften växer det bättre, och dessutom blir växterna mer motståndskraftiga mot torka, eftersom de behöver färre öppningar i bladen för att absorbera koldioxid, och därmed också förlorar mindre vatten.

Det marina livet verkar också överlag påverkas positivt av ökad värme. Det är inte så förvånande – det är ju i varmare hav som växt- och djurlivet frodas som bäst och artrikedomen är som störst.

För mycket värme under för lång tid kan självklart vara negativt. I samband med väderfenomenet El Nino brukar som bekant koraller blekas och till och med dö på grund av alltför intensivt solljus, men det är en temporär och naturlig process som inte förebådar någon katastrof. Reven återhämtar sig efter några år, som exempelvis Stora Barriärrevet gör nu efter El Nino-året 2016. (ABC NEWS, Australian Broadcasting Corporation, 29 september 2017).

Även skaldjur verkar gynnas av högre koldioxidhalt, exempelvis Cococoliterna, de kalcifierande plankton som tillhör basen i havens näringskedja…

Fytoplankton 1

liksom krabbor och humrar (Dr. Justin Ries, University of North Carolina-Chapel Hill):

HavskräftorDe har inte bara en förmåga att själva reglera den pH-halt som är nödvändig för kalcifiering – koldioxid är livsviktigt även för skaldjur. Allt liv på jorden är kolbaserat, och även i våra kroppar kommer kolet från koldioxiden i atmosfären. Genom förbränning av fossila bränslen har vi människor återfört en del av denna livsviktiga gas som under hundratals miljoner år tagits upp av växter och djur och lagrats som kol, olja och gas i sediment.

Med de fossila bränslenas hjälp har vi dessutom skapat ett aldrig tidigare skådat välstånd som allt fler människor på jorden får del av och – inte minst – gör våra samhällen tryggare även mot klimatförändringar, oavsett vad de orsakas av. Antalet klimatrelaterade dödsfall har minskat med 98% sedan 1900-talets början tack vare bland annat betong, effektiva transportsystem, stora maskiner, centralvärme och luftkonditionering – allt beroende på billig, lättillgänglig och pålitlig energi, oftast i form av fossila bränslen.

Klimatrelaterade dödsfall

Men”, hör jag ofta, ”är det inte bäst att ta det säkra före det osäkra – för säkerhets skull?” Det kan låta klokt, och är det också i en del fall. Men det skulle också kunna jämföras med ett känslotrick som mindre seriösa försäkringsbolag kan använda för att utnyttja vår oro och rädsla när de vill sälja på oss försäkringar vi egentligen inte behöver. Och varför ska vi i så fall inte även försäkra oss mot att det kommer en ny Liten Istid – med decennier av frostiga somrar, missväxt och svält? Det räcker med ett kraftigt vulkanutbrott för att orsaka en katastrofal global nedkylning som kan vara i flera år. Granska också gärna försäkringsvillkoren först, så att inte premien ruinerar dig, samtidigt som försäkringsbeloppet bara är en bråkdel av värdet – vilket faktiskt är den verkliga innebörden av det hyllade ”Parisavtalet”: enorma uppoffringar som – även enligt FN:s klimatpanel – bara kan påverka den globala medeltemperaturen med några få tiondels grader (givet att det verkligen är koldioxidhalten i atmosfären som styr klimatet).

Att klimatet inte styrs av oss människor betyder inte att det inte kan bli farligt. Men vi kan använda våra resurser klokare, istället för att slösa miljarder på verkningslösa ”åtgärder”. Dessa resurser kan inte bara till användas till att bygga klimatsäkrare samhällen, utan också till att lösa alla de problem vi vet säkert finns med exempelvis miljöförstöring, fattigdom, vattenbrist och sjukdomar.

Här kan du läsa hela boken (alla kapitel finns också i menyn uppe till vänster). Du kan också ladda ner en utskriftsvänlig sammanfattning i pdf-format.

Mitt föredrag Klimathotet – Argumenten

Det finns fem argument som påstås tala för att det skulle pågår ett klimathot som är orsakat av människans utsläpp av växthusgaser. Inget av dem håller för en närmare granskning:

  1. Det råder konsensus. 97% av alla klimatforskare är lika eniga om att människan är huvudorsak till uppvärmningen sedan 1950 som att jorden är rund.
  2. Det handlar bara om grundläggande fysik.
  3. Det finns bevis för en förstärkt och accelererande växthuseffekt.
  4. Den globala medeltemperaturen stiger mer och snabbare än vad som kan förklaras av naturliga faktorer.
  5. Smältande isar, stigande havsvattenstånd, extrema väderfenomen, blekta koraller, havsförsurning och allt fler och värre stormar, översvämningar, torka och skogsbränder är exempel på att klimatet förändras till följd av en ökande växthuseffekt.

Men inget av dem håller. Här är KLIMATHOTET – Argumenten som bildspel.

Videon nedan ger en utmärkt introduktion till några av de viktigaste vetenskapliga bevisen mot klimathotet.

Staffan Mörner

Född 1958. Lärare i Filosofi och Svenska. Uppvuxen i skuggan av olika miljöhot, och hela livet engagerad för att rädda planeten från människans miljöförstöring. Intresserad av naturvetenskap, idéhistoria och teknik, men lika mycket av samhällsfrågor och politik.

Jag har skrivit denna bok helt ideellt för att försvara vetenskapens integritet, och för att jag så långt möjligt vill veta och dela med mig av vad som är sant och inte.
Jag har aldrig tagit emot en krona från någon intressegrupp, men är medlem i det nya partiet Medborgerlig Samling – som dock (ännu) inte delar min uppfattning i klimatfrågan.

Jag har tre vuxna barn och en tioåring som bor med mig i en tvåa utanför Stockholm. Jag har årskort på SL, kör el-vespa i närområdet och reser oftast med tåg. Ingen stor villa, ingen pool, ingen bil. Nästan ett klimat-helgon, om det inte vore för att jag älskar rött kött – KRAV-märkt, obehandlat och gräsbetat från lokala gårdar, förstås… 🙂

Scoobidoo

Min el-vespa ”Scoobi-Doo”. Går lagligt i 55 km/h när batteriet är fulladdat, och tar mig 6 mil på plan mark. Få rörliga delar (styret, 2 hjul och bromssystem ), tankas i väggurtaget. Järn/Lithium-batteri. Lätt underhåll och billig drift. Och kul att köra. Enda nackdelen är de låga utsläppen av koldioxid.

9540ae5741e64df6bb06fb8deb72874e