cropped-cropped-isbjc3b6rn-i-nc3b6d-21.jpg

Oroar du dig för klimathotet? Kanske dina vänner, din familj eller dina barn gör det?

I så fall finns en del fakta som du borde känna till, men antagligen aldrig har hört talas om.  Jag har samlat dem i den här boken (sammanfattning i PDF-format).

Du har antagligen hört att 97% av alla klimatforskare är överens om att vi människor är på väg att orsaka en klimatkatastrof. Hur kan man ifrågasätta det?

Det beror förstås på om det är sant eller inte. Det låter lite som de valresultat vi brukar höra från diktaturer, och jag tror aldrig något liknande har påståtts i något annat vetenskapligt sammanhang.

Så jag gick till källorna, och fick mina misstankar besannade. Seriösa forskare, som kan något om klimatfrågor, är eniga om mycket, men inte om det som medier och politiker påstår. Det finns många experter som är skeptiska till klimathotet, och mycket som tydligt talar emot den bild av klimathotet som politiker och medier ger oss.

I boken ställer jag 33 kritiska frågor om klimathotet. Här är några exempel på fakta, som de flesta inte känner till:

Du vet antagligen att polarisarna i Arktis smälter. Det har pågått i flera decennier. Är det något man ska oroa sig för? Grafer som den här ser onekligen alarmerande ut:

NSIDC 1979-2014Polarisens minsta utbredning (i september) har minskat med 3 miljoner kvadratkilometer mellan 1979 och 2015.

Grafer över den arktiska polarisens utbredning har ofta sin startpunkt just 1979. Det brukar motiveras med att det var då man började använda satelliter för dessa mätningar. Men det stämmer inte – det finns satellitdata ända från 1973, bland annat publicerade i FN:s första rapport om klimathotet 1990, i en graf som visar den genomsnittliga avvikelsen från det normala mellan 1973 och 1990:

IPCC 1990 Observed Climate Variation and Change1979 var tydligen ett år med ovanligt mycket havsis i Arktis, och isens utbredning var nära 2 miljoner kvadratkilometer större än 1974.

Det verkar ju gå lite upp och ner. Kan det möjligen handla om en naturlig klimatcykel snarare än en hotande katastrof orsakad av människan?

OK, man kan kanske inte jämföra  svackan 1973-1976 med vad som hänt efter 1990? Det kan ju ha varit ett undantag, ett exempel på väder och inte klimat…

Det finns dock data för den arktiska havsisens utbredning ända sedan 1920. Här är en graf från det amerikanska Energidepartementet publicerad 1980 (årligt och 5-årigt genomsnitt):

Arctic-Sea-Ice-1920-1975Dramatiskt minskande – och växande – isar i Arktis är uppenbarligen inget nytt. Polarisens utbredning mellan 1925 och 1955, innan koldioxidhalten i atmosfären börjat stiga nämnvärt,  var fullt jämförbar med vad vi sett efter 1979 – man får ta hänsyn till att den här grafen visar den genomsnittliga utbredningen, inte enbart isens minsta utbredning i september, som naturligtvis var betydligt mindre än genomsnittet varje år.

Det som hänt med den arktiska havsisen sedan 1979 verkar alltså inte vara unikt, utan snarare en del av en naturlig och återkommande klimatcykel. Isen smälter och fryser till med jämna mellanrum när det blir varmare eller kallare, helt utan människans hjälp. Och varje gång det blivit varmare och isarna minskat har det larmats om att världen ska gå under. Och människor har oroat sig. Precis som när det blivit kallare igen, och isarna vuxit. På 1960- och 70-talen var klimatforskarna eniga om att vi stod inför en ny istid, eftersom det blivit kallare ända sedan 1940.

Notera att officiella grafer över den arktiska isens utbredning (som den första ovan) ofta har en förledande  egenskap, som gör att de ser mer dramatiska ut: skalan på y-axeln börjar inte på noll. Hur ser havsisens utveckling i Arktis ut om man korrigerar för detta?Arktisk havsis från nollInte lika alarmerande.

Faktum är att istäckets utbredning i Arktis varit nästan oförändrad sedan över 10 år – med en svagt ökande trend – konstigt nog rapporteras det inte i media:

Sea Ice Extent 2006-2017De grönländska glaciärernas massbalans har varit normal eller över det normala sedan 2011, bortsett från en ovanligt kraftig avsmältning sommaren 2012 (den röda linjen i alla graferna nedan). Vintern 2016-17 ackumulerades mycket mer is än normalt på de grönländska glaciärerna, och 2017-18 har varit helt normalt eller över genomsnittet (Danmarks Meteorologiske Institut, DMI):

Grönland 2011-2018Det här tas ibland som ett bevis på att det inte kan pågå någon global uppvärmning – glaciärerna ser ju ut att växa!? Men det är en misstolkning av graferna.

Det som visas är balansen mellan hur mycket det snöar och hur mycket av denna nederbörd som försvinner som smältvatten och genom avdunstning. Men glaciärernas totala volym påverkas också av kalvning – glaciärerna rör sig ju mot havet, där is lossnar och flyter iväg som isberg.

När vi får höra att Grönland förlorar is motsvarande hela Manhattan låter det förstås mycket. Men i jämförelse med Grönland är Manhattan inte så stort:

Manhattan jfr GrönlandMen enligt NASA minskar de grönländska glaciärernas volym med 286 miljarder (286.000.000.000) ton varje år. Är inte det alarmerande?

NASA, mass loss greenland's ice sheetDet betyder faktiskt inte att det pågår en katastrof. Om klimatet är cykliskt är det inget konstigt med att glaciärerna smälter periodvis. Och det är helt avgörande att få ett grepp om proportionerna: 286 miljarder ton (286 gigaton) låter väldigt mycket, men man måste naturligtvis sätta det i relation till den totala ismassan på Grönland:

286 gigatonDen andra stora landismassan på jorden, på Antarktis, har förlorat 3 biljoner (3.000.000.000.000) ton is sedan 1992. Det låter galet mycket, men det är faktiskt bara 0,011% av den totala ismassan på Antarktis (27.601.654.000.000.000 ton). Det är i och för sig framför allt i Västra Antarktis som is smälter. Men 3 biljoner ton är ändå bara 0,1% av den totala ismassan där (2.990.275.000.000.000 ton).

Att det snöar mer på Grönland är inte heller något självklart bevis emot global uppvärmning. Mer nederbörd är tvärtom en förväntad effekt av ett varmare klimat (vilket också är skälet till att global uppvärmning inte betyder mer torka, som det ofta påstås). När det blir varmare ökar ju avdunstningen från haven, vilket leder till mer nederbörd – självklart i form av snö i områden där temperaturen ligger under noll.

Men snöns utbredning har också ökat på norra halvklotet – sedan 1967. Det kan inte gärna bero på att det blivit varmare, utan måste bero på att det blivit kallare i  större områden:

Winter Northern Hemisphere Snow ExtentPå Grönland har det i alla fall blivit kallare de senaste 10 åren, enligt data från 5 grönländska väderstationer:

Greenland cooling since 2005Värmetoppen 2010 har inget med global uppvärmning att göra utan berodde på det återkommande väderfenomenet El Nino – och om grafen fortsatt ett år till skulle den visa samma sak 2016.

Man kan invända att medeltemperaturen inte säger allt, och att vi måste ta hänsyn till hur temperaturerna över årets månader förändrats. 2018 låg exempelvis temperaturerna under årets första månader till stor del långt över det normala (DMI, Danmarks Meteorologiska Institut):

2018Det ser dramatiskt ut, även om det trots allt inte blev ”varmare” än -9°C  (minus 9) under en kort period, och temperaturen annars låg mellan -18 och -28°C de första 75 dagarna. Det är i alla fall inte alls något ovanligt. Här är en animation från DMI som visar temperaturerna över året i Arktis mellan 1958 och 2013:

dmi_80ntemp_animation_1961-2013Notera särskilt temperaturerna på somrarna – då det är plusgrader och isarna smälter. Kan man se några tecken på global uppvärmning, som högre temperaturer eller längre smältperiod? Inte alls – och ändå är det i Arktis som den globala uppvärmningen enligt den officiella hypotesen skulle ha störst effekt…

Snöutbredningen på somrarna ökade också på Grönland mellan 1972 och 2012:

greenland-min-summer-snow-coverÖver en ännu längre period har medeltemperaturen i Arktis (70°N-90°N) gått lite upp och ner sedan 1920, enligt brittiska HadCRUT (Hadley Climate Research Unit vid University of East Anglia):

Temp Arktis 1920-2016, HadCRUTDet ser mer ut som en mild klimatcykel än skenande global uppvärmning. Det blev någon grad varmare fram till 1944, ungefär lika mycket kallare igen fram till 1978, då det återigen blev någon grad varmare fram till 2006, varefter temperaturen sjunkit något igen till 2016. Men värmetopparna var fler och högre på 1930-talet än de senaste 30 åren. Och det stämmer bra med hur den grönländska inlandsisens massbalans förändrats under 1900-talet:

Grönland 1900-talet diagramIsarnas cykliska tillväxt och avsmältning i Arktis under 1900-talet stämmer också väldigt väl med äldre officiella data för temperaturen på norra halvklotet. Här är en graf över medeltemperaturen på norra halvklotet från amerikanska National Academy of Sciences 1975:

National Academy of Science 1975Temperaturen går upp och ner – när det blir varmare smälter isarna och när det blir kallare fryser de igen. I början av seklet blev det varmare, och det larmades om dramatiskt minskande glaciärer och havsisar, men från slutet av 1930-talet blev det kallare igen, och på 1970-talet larmades det om dramatiskt växande glaciärer och havsisar som ansågs förebåda en ny istid. (Se  285 Papers From 1960s-’80s Reveal Robust Global Cooling Scientific ‘Consensus’.)

Tidskriften Newsweek sammanfattade forskningsläget 1975:

Science 1975Statistik över antalet värmerekord bekräftar också värmeperioden mellan 1910 och 1940. Vi har inte varit med om något liknande sedan dess:

Christy, värmerekordMen i genomsnitt har det faktiskt blivit varmare på jorden de senaste 150 åren. Data från från HadCRUT visar en mild klimatcykel mellan 1850 och 2009 som växlar mellan uppvärmning och avsvalning, och som totalt sett inneburit att världen blivit ungefär 0,8°C varmare.

Hadley, som alla såg det för 10 år sedan

Här finns dock ingen accelererande trend. Faserna av uppvärmning är i princip likvärdiga, och kurvan ger ingen anledning att tro att det skulle vara koldioxidhalten i atmosfären som är den avgörande drivkraften:CO2Så ja, de senaste 150 åren har det blivit varmare, och det sammanfaller med den period då människans utsläpp av växthusgaser ökat, även om det är först efter 1950 som ökningen tagit fart på allvar. Men det är inte uppenbart att det är koldioxidhalten i atmosfären som är orsaken.

Med tanke på att världen var djupfryst i nästan 500 år under den ”Lilla istiden” är knappast de stigande temperaturerna de senaste 150 åren vare sig oroande eller förvånande (graf från FN:s klimatpanel 1995):

Bildresultat för little ice-ageÄven över de senaste 1000 åren har klimatet växlat mellan varmare och kallare perioder. Den senaste uppvärmningen har pågått i flera hundra år, och startade långt innan industrialiseringen.

Följaktligen har glaciärerna överlag också minskat sedan 1700-talet, vilket knappast kan skyllas på förbränning av fossila bränslen (mina ironiska kommentarer i rött):

USGSVad är förklaringen till de här klimatförändringarna?

Kurvan från HadCRUT stämmer illa med koldioxidhalten, men slående väl med naturliga variationer i solens aktivitet, här representerade av två olika långa solcykler som ömsom förstärker och försvagar varandra (temperatur i rött):

230- och 65-årscykler

Även de stora havsströmmarna, Pacific Decadal Oscillation (PDO) i Stilla Havet, och Atlantic Multidecadal Oscillation (AMO) i Atlanten stämmer med kurvorna för isutbredning och temperatur vi sett ovan:

Solen, PDO och AMO

Solens TSI (Total Solar Irradiance, energiintensitet) och cirkulationsmönstren i Stilla havet (PDO, Pacific decadal Oscillation) och Atlanten (Atlantic Multidecadal Oscillation) samvarierar på ett slående sätt med den globala medeltemperaturen enligt HadCRUT.

Även de grönländska glaciärernas massbalans samvarierar med Atlantens temperaturcykel (AMO):

Variations in Greenland glacier mass balance

Det kan tyckas självklart att det skulle vara solen som ytterst kontrollerar klimatförändringar på jorden. Det är ju därifrån som i princip all energi kommer. Men  solaktivitetens variationer är mycket små, och anses därför inte kunna förklara klimatväxlingarna, åtminstone inte i modern tid.

På senare år har fysiker som Svensmark och Shaviv dock kunnat konstatera att det finns ett samband mellan solens magnetfält, kosmisk strålning, molnbildning och temperaturen på jorden. Kosmisk strålning har betydelse för bildningen av de låga vita moln som reflekterar solstrålningen och kyler jorden. Den grundläggande principen, att kosmisk strålning bidrar till molnbildning genom att ge upphov till små partiklar, aerosoler, som luftens fukt kan kondensera på, har bekräftats av Cloud-projektet vid CERN. Den kosmiska strålningen verkar i sin tur regleras av solaktiviteten, eftersom solens magnetfält skyddar jorden från kosmisk strålning.

Och mycket riktigt så finns det ett omvänt samband mellan solaktiviteten och den kosmiska strålning som når jordytan – ökad solaktivitet korrelerar med minskad kosmisk strålning och minskad solaktivitet med mer kosmisk strålning:

Solfläckar och kosmisk strålning

Den kosmiska strålningen korrelerar i sin tur med mängden låga vita moln:

Kosmisk strålning och molnOch färre moln korrelerar med högre temperatur:

Kosmisk strålning, moln, solstrålning och klimatSvensmark och Shaviv kan alltså visa hur solaktiviteten kan ha stor effekt på jordens klimat, trots att förändringarna i solens energiutstrålning är så små.

När mer solstrålning når jorden, på grund av färre moln, absorberas energin nästan uteslutande av haven – bara 1% absorberas av atmosfären. Haven är därmed den helt dominerande faktorn som reglerar klimatet, och havens energiinnehåll styrs helt av det inkommande solljuset. Den värmestrålning som koldioxid kan fånga och stråla tillbaka mot jordytan har så litet energiinnehåll att den på sin höjd kan värma havens översta ytskikt, där den enbart bidrar till avdunstning som kyler – inte värmer – haven.

Klimatet verkar alltså förändras i naturliga cykler, som ytterst styrs av solen, och i liten eller ingen mån påverkas av koldioxidhalten i atmosfären.

Totalt sett är det tveklöst sant att det blivit varmare på jorden de senaste 150 åren. Det är dock inte uppenbart att det har med koldioxidhalten i atmosfären att göra.  Varmare och kallare perioder har avlöst varandra helt naturligt de senaste 2 000 åren, medan halten av koldioxid konstant varit låg (under 300 miljondelar):

Global temp 2000 årTemperaturen går upp och ner, den medeltida värmeperioden var varmare än idag och efter den ”Lilla Istiden” är det inte förvånande alls att vi har haft 150 år av uppvärmande trend. Men om man vill ge intryck av katastrofal uppvärmning är det givetvis tacksamt att börja kurvan mitt i den kallaste perioden de senaste 2 000 åren och motivera det med att det var då man började använda termometrar. Då kan man också presentera dagens temperaturer som ”de högsta som någonsin uppmätts”. Men det betyder inte att vi inte vet något om temperaturerna innan dess. Det finns många metoder som använder ”naturliga termometrar”.

I ett ännu längre perspektiv – säg 65 miljoner år – lever vi inte alls i en extremt varm tid, utan extremt kall (Källa: James Hansen, NASA-GISS.):

5000 years of temperature change ny 2Det är under denna period av sjunkande temperatur som den permanenta isen började frysa till, först i Antarktis för 37 miljoner år sedan, och sedan ganska ”nyligen” i Arktis för 7 miljoner år sedan. Under de senaste två miljoner åren har temperaturen oftast legat långt under gränsen för istid, med korta avbrott för mildare klimat, som nu.

Vad kan ligga bakom dessa temperaturförändringar?

Koldioxidhalten i atmosfären har faktiskt sjunkit stadigt under dessa 65 miljoner år då det blivit kallare, så det är inte orimligt att det finns ett samband. Och Al Gore slog ju igenom med sin bild av hur koldioxidhalten och temperaturen samvarierat de senaste 400 000 åren, enligt iskärnor från Vostok-glaciären på Antarktis. Fyra djupa istider, var och en ungefär 100 000 år långa, har vi haft under denna tid:

400 000 årKoldioxidhalten och temperaturen följs åt så nära att de måste ha ett samband. Men vad är orsak och vad är verkan? Är det verkligen koldioxiden som styr temperaturen?

En närmare analys av grafen som Al Gore använde för att övertyga världen om klimathotet från koldioxid visar faktiskt att förändringarna av temperaturen alltid kommer flera hundra år före förändringarna av koldioxidhalten:

Temp och koldioxid 800 årDet är uppenbart att det i huvudsak är temperaturförändringar som orsakar förändringar av koldioxidhalten, inte tvärtom.

Vad kan då tänkas ha orsakat dessa förändringar i temperatur? Det finns en annan klimatfaktor som också samvarierar med både koldioxidhalten och temperaturen, nämligen de förändringar av jordens bana runt solen som kallas Milankovich-cykler:

Solens excentricitetEn av dessa cykler har att göra med jordbanans form runt solen. Ibland är jordbanan rundare, och då blir det varmare på jorden. Men när banan blir mer elliptisk, blir det kallare, eftersom jorden är allt längre från solen allt större del av omloppstiden.

När det blir kallt absorberar haven mer koldioxid från atmosfären, som de släpper ifrån sig när det blir varmare igen. Kallt vatten kan nämligen absorbera mer koldioxid än varmt vatten. Det är som med läskedrycker – kolsyra är koldioxid löst i vatten.

Det bevisar visserligen inte att denna frigjorda koldioxid inte i sin tur kan påverka temperaturen, som en av flera faktorer, och inte heller att det inte är koldioxiden som är den viktigaste drivkraften bakom klimatförändringar idag. De båda graferna ovan är inte nödvändigtvis det dråpslag mot hypotesen om växthusgasdriven global uppvärmning som många tror. Men samvariationen är inte heller något bevis för denna hypotes, och man kan fråga sig hur kraftfull Al Gore’s film hade varit om han berättat hela sanningen.

Under ungefär 10 000 år har mänskligheten frodats i en jämförelsevis lång ”mellanistid”, en period av mildare klimat efter den senaste stora istiden.

Men sedan 3 000 år har det blivit kallare igen: 

11 000 årDet var varmare både under bronsåldern, romartiden och vikingatiden (den medeltida värmeperioden), och under hela perioden på 10 000 år växlar värmetoppar med rejäla köldknäppar. Åtminstone om man ska tro borrkärnorna från den grönländska inlandsisen. Den gröna linjen visar koldioxidhalten i atmosfären, som överlag inte verkar ha någonting alls med temperaturförändringarna att göra.

Efter den medeltida värmeperioden blev det riktigt kallt igen under fem hundra år. ”Den Lilla Istiden” tinade upp samtidigt som den industriella revolutionen tog fart. Det ”förindustriella” klimatet är verkligen inte något vi borde längta tillbaka till som om det vore ett paradis i ”naturlig balans” – det var en tid med kalla somrar, missväxt, svält, krig och sjukdom.

Det är också under den industriella revolutionen som temperatur börjar mätas med termometrar, och mätserierna från mitten av 1800-talet till idag visar alltså den ”globala uppvärmningen” efter ett halvt årtusende av ”global nedfrysning”. Det är med andra ord inte så förvånande att vi gång på gång har ”den varmaste månaden sedan man började mäta” – dvs sedan den Lilla istiden.

Det finns många frågetecken kring hur mycket temperaturen stigit sedan den Lilla Istiden. Olika mätmetoder ger olika resultat. Men denna uppvärmning startade hur som helst långt innan halten av växthusgaser i atmosfären börjat stiga nämnvärt. Däremot bidrog säkert det varmare klimatet till den industriella revolutionen, och därmed till den ökande förbränningen av fossila bränslen.

Från 1950 är det ingen tvekan om att halten av växthusgaser, främst koldioxid, har ökat tillräckligt för att teoretiskt kunna påverka klimatet. Koldioxid är trots allt en växthusgas som bidrar till att värma atmosfären, men det sägs också att uppvärmningen är kraftigare och snabbare nu än någonsin och därför inte kan förklaras av naturliga orsaker.

Detta argument grundar sig på de officiella temperaturkurvorna för 1900-talet från NASA-GISS (Goddard Institute för Space Studies, ej att förväxla med det NASA som skickade människor till månen):

NASA GISS Efter 10 år av administrativa justeringarDen här kurvan skiljer sig helt från vad vi sett hittills. Den visar  inga cykler, och stämmer varken med dataserien från HadCRUT eller hur den arktiska isutbredningen, de grönländska glaciärerna, solaktiviteten, havsströmmarna, molntäcket eller den kosmiska strålningen växlat under 1900-talet. Perioden av avkylning från 1940, som fick glaciärerna att växa och forskarna att förutspå en ny istid, har ersatts med en temperaturplatå.

Men det stämmer bättre med hypotesen att det är koldioxidhalten i atmosfären som orsakar temperaturökningen:

CO2Den officiella temperaturkurvan från NASA-GISS ovan bygger enbart på data från markbaserade väderstationer, som sammanställs av amerikanska NOAA (National Oceanic and Atmospheric Administration), och bortser från data från satelliter och väderballonger. Det är lite märkligt att man favoriserar data från markstationerna, eftersom de kräver komplicerade justeringar med hänsyn till en mängd olika felkällor som är svåra att kontrollera särskilt exakt för. Eller är det just därför man föredrar dem?

Att NASA de senaste decennierna successivt ändrat sina egna data för den globala medeltemperaturen under 1900-talet är ingen hemlighet.

1981 gav NASA en bild som stämmer med de kurvor av cyklisk klimatförändring vi sett från tidskriften Science 1975, amerikanska energidepartementet 1980 och brittiska MetOffice/HadCRUT. Men 2016 har man ”justerat” ned temperaturerna före 1960 med -0,2 grader C (Tony Heller, Realclimatescience.com):

NASA 1981-2016Perioden av avkylning från 1940, som det rådde konsensus bland forskarna om på 1970-talet och orsakade larm om en ny istid, har förvandlats till en temperaturplatå genom att man sänkt alla temperaturer före 1960 med flera tiondels grader, dvs långt mer än de osäkerhetsmarginaler man själv anger (blå strecken).

Notera hur skillnaden mellan den röda och blå linjen i temperaturkurvorna nedan successivt utplånats:

GISS 1980, 1987 och 2007

1980 rapporterade NASA-GISS att den globala medeltemperaturen sjönk med -0,3°C mellan 1950 och 1960-talen. 1987 har skillnaden minskat till -0,05°C och 2007 har man förvandlat avkylning till en liten uppvärmning med +0,05°C.

Men i så fall borde ju inte den arktiska isen ha smält och frusit till cykliskt som i de grafer vi sett, utan snarare ha smält av kontinuerligt. Hur får NASA-GISS ihop det? Jo, man ”justerar” även  den arktiska isens utbredning på motsvarande sätt:

HistSummerArcticSeaIceExtentFör 23 år sedan var dock den officiella bilden helt annorlunda. 1995 beskrev FN:s klimatpanel temperaturerna sedan 1958, baserat på både markstationer, väderballonger och satelliter (från 1979):

FN temp 1958-1995Här ser vi en mild cyklisk variation utan någon dramatisk trend under samma period som NASA-GISS idag hävdar att temperaturerna stigit kraftigt och entydigt, och den arktiska havsisen smält dramatiskt.

Det finns förvisso helt legitima skäl att justera mätningarna från väderstationerna – det är en svaghet med dessa data att de är svårtolkade – men det är ganska uppseendeväckande att man gjort så stora ändringar för hela 1900-talet och att de alla går i samma riktning.

En förklaring man ger är att man justerat för att stationer som läst av termometrarna på eftermiddagen teoretiskt sett antas visa högre temperaturer än de som läst av på morgonen. Men det håller inte för en närmare granskning. Tony Heller, som driver bloggen Realclimatescience.com, har undersökt morgon- och eftermiddagsstationernas data, som bevaras av USHCN (US Historical Climatology Network, som under våren 2018 flyttas till ESS-DIVE). I själva verket är det morgonstationerna som visar högre temperatur, och det beror helt enkelt på att de ligger längre söderut (USHCN, US Historical Climate Network, ingår i NOAA):

Latitud nyI varmare klimatzoner är det tydligen vanligare att man läser av mätinstrumenten på morgonen, medan man i kallare klimatzoner hellre gör det på eftermiddagen. Och att temperaturen är högre i varmare klimatzoner är naturligtvis inget som bör ”justeras”.

Det är lika svårt att tro att världens ledande klimatinstitution bara ”missat” detta, som att tro att de medvetet manipulerat data för att bekräfta klimathotet.

Antalet justeringar har dock ökat kraftigt de senaste decennierna (Tony Heller, Realclimatescience.com):

Adjustments increasing… och de går alla i samma riktning – man gör det kallare förr, och varmare på senare tid:

Justeringar 1900-talet - ny

Bilden av 1900-talets temperaturutveckling har alltså ändrats från milda svängningar upp och ner som mer eller mindre jämnar ut sig över tid eller följer en mild värmetrend, till en brant och dramatisk stegring, som stämmer bättre med  kurvan för hur koldioxidhalten i atmosfären ökat.

NASA GISS Efter 10 år av administrativa justeringarDet är denna kraftigt justerade dataserie som används av NASA och forskare över hela världen, och som ligger till grund för teorier och slutsatser om klimatet. Det är bara om man utgår från den, som temperaturförändringarna sedan 1950 är för stora för att kunna förklaras med naturliga faktorer, utan hänvisning till människans koldioxidutsläpp. Det är denna justerade temperaturkurva som är det starkaste, och egentligen enda, beviset för att det pågår en global uppvärmning på grund av växthusgaser.

Men temperaturkurvan från NASA-GISS/NOAA bygger som sagt enbart på tendentiöst justerade data från markbaserade väderstationer. Och den skiljer sig kraftigt från de mätningar som görs med satelliter.

NASA vs SatellitesDäremot stämmer kurvan från NASA-GISS (eg. NOAA) riktigt bra med de datorbaserade prognoserna från FN:s klimatpanel:

Modeller vs observationer ny 2Temperaturdata från satelliter är inte bara de säkraste och bästa vi har, eftersom de täcker hela jordytan och mäter på samma sätt överallt. De överensstämmer dessutom väl med data från radiosonder (väderballonger och drop-sonder).

Enligt satellitdata från UAH (University of Alabama, Huntsville) har den globala medeltemperaturen inte stigit sedan 2002 (bortsett från de värmetoppar som orsakats av väderfenomenet El Nino 1998, 2010 och 2016):

UAH_LT_1979_thru_May_2018_v6Två andra grupper som presenterar satellitdata är RSS (Remote Sensing System) och NESDIS Star:

UAH, RSS och NESDIS

Efter 2016 har dock RSS också börjat ”justera” sina historiska data för att stämma bättre med NASA:s kurva. Själv litar jag numera enbart på UAH, som man kan följa månad för månad på Dr Roy Spencers webbsida.

Mycket talar för att den officiella bilden av hur den globala medeltemperaturen ökat under 1900-talet är överdriven, och att klimatväxlingarna de senaste 150 åren är milda naturliga klimatcykler som inte har något med koldioxidhalten i atmosfären att göra.

Hur är en sådan konspiration möjlig? Och vad är i så fall drivkrafterna bakom? Ett generellt svar är att det handlar om politik och statlig finansiering av forskning, och jag diskuterar dessa frågor i de sista kapitlen i boken. Tills vidare kan vi i alla fall konstatera att det är en hel del med den officiella bilden som inte stämmer.

Och det finns fler tunga argument mot växthushypotesen som bygger på grundläggande fysik och empirisk observation:

Ett viktigt faktum som de flesta inte känner till, trots att det är grundläggande fysik, är att växthuseffekten från den stigande koldioxidhalten i atmosfären inte i sig kan förklara ens en bråkdel av den värmeökning som NOAA rapporterar. Växthuseffekten från varje nytt tillskott av koldioxid – liksom av metan – avtar nämligen logaritmisk med ökande halter.

Det fungerar ungefär som när man målar en vägg – de första strykningarna har stor effekt, sen gör det allt mindre skillnad, hur mycket man än målar. För koldioxid gäller att en temperaturökning med 1 grad C alltid kräver en fördubbling av halten.

Diagrammet nedan visar hur den direkta växthuseffekten av varje extra dos av 20 miljondelar koldioxid avtar mycket snabbt:

Logaritmiskt nyDiagrammet är från 2008. Koldioxidhalten i atmosfären har idag passerat 400 ppm (miljondelar), men denna ökning har i sig själv inte haft någon mätbar effekt på temperaturen. Enligt grundläggande fysik skulle det krävas en fördubbling till 800 ppm för att koldioxiden på egen hand skulle orsaka en uppvärmning med 1 grad C. Och även nästa ökning med 1 grad C skulle kräva en fördubbling, nu till 1600 ppm osv.

Hypotesen om klimathotet förutsätter därför antagandet att denna direkta växthuseffekt från koldioxid sätter igång en ond cirkel, där andra, betydligt kraftfullare faktorer – främst vattenånga – förstärker (tredubblar) växthuseffekten från koldioxiden. Det finns dock inga tecken på att det verkligen sker, annat än i de datorbaserade klimatmodellernas värld. Och i NOAA:s ”justerade” temperaturkurvor.

Atmosfären har inte blivit fuktigare (NOAA Earth System research Laboratory):

LuftfuktighetOch om det pågick en accelererande växthuseffekt skulle jorden reflektera ut allt mindre av solens strålning till rymden:

proxy.duckduckgo.comMen 30 års satellitmätningar visar tvärtom att utstrålningen har ökat i takt med att den globala medeltemperaturen stigit:

ERBE-CeresDe röda pilarna visar resultaten/förutsägelserna från 11 av FN:s klimatmodeller, medan den gröna pilen i mitten visar vad som faktiskt uppmätts med satelliter.

Den uppvärmning vi sett de senaste 30 åren verkar alltså inte ha berott på en växthuseffekt. I den mån växthuseffekten accelererat är det i så fall tydligt att det inte bara finns ”onda cirklar” (positiv feedback) som förstärker uppvärmningen, utan också ”goda cirklar” (negativ feedback) och kanske även andra faktorer som balanserar och motverkar uppvärmningen.

De många olika konsekvenser av en snabbt accelererande global uppvärmning som man varnar för, och ofta påstår redan kan observeras, lyser helt enkelt med sin frånvaro. I flera kapitel redovisar jag fakta för stormar, nederbörd, havshöjning och försurning, som inte alls tyder på att något katastrofalt är på väg att hända. (Kapitel 14-27).

Nedan några exempel på hur vattenståndet utvecklats sedan mätningarna startade – i New York (Battery park på Manhattan) där marken sjunker och Juneau i Alaska där marken fortfarande höjs efter den senaste istiden, i Los Angeles samt på Kiribati, en av de söderhavsatoller som sägs vara på väg att översvämmas eller erodera bort, men som i likhet med de flesta andra liknande öriken vuxit de senaste 30 åren (kapitel 21 – graferna 48-51är hämtade från NOAA, Sea level Trends, Tides and Currents):

Manhattan havsnivå

Juneau, Alaska

Los Angeles

KiribatiNotera att förändringarna är stabila och kontinuerliga sedan lång tid tillbaka, och inte visar några tecken på en accelererande växthuseffekt.

I Kalifornien har flera Counties nyligen stämt oljeindustrin för havshöjningen, som man menar hotar att orsaka stora skador. Men vattenståndet har höjts konstant med knappt 1 mm per år (Los Angeles) sedan mätningarna började på 1920-talet, och bilderna nedan visar att havsnivåhöjningen knappt är märkbar ens sedan 1879. Längst ner är identiska delar av de två bilderna dubbelexponerade):

La HojaOm där finns en skillnad, så är den knappast katastrofal. Det enda slående är egentligen bara att det är mycket grönare 2017 än 1879.

En stor del av den genomsnittliga höjningen av vattenståndet beror på att det blivit varmare sedan den Lilla Istiden, vilket gjort att vattnet expanderat. Denna måttliga höjning av havsytan har alltså pågått i över hundra år beroende på helt naturliga orsaker, och någon acceleration av havshöjningen kan man inte se i någon av dataserierna från NOAAs mätstationer världen över, trots att utsläppen av växthusgaser ökar hela tiden.

Tvärtemot vad många tror har inte stormarna blivit vare sig fler eller värre (Dr Ryan N Maue 2014 och 2013):

Antal stormar

Stormarnas energiinnehållDe kraftiga stormarna i USA hösten 2017 kom efter 12 års ”stormtorka”, och berodde på att AMO (Atlantic Multidecadal Oscillation) är i sin varma fas. Och skogsbränderna var mycket värre under de extremt varma 30-40-talen (Amerikanska National Interagency Fire Center):

SkogsbränderVill man ge intryck av klimatkatastrof kan man istället väja att bara visa data från exempelvis 1958. Det är precis vad den av president Obama tillsatta National Climate Assessment gjorde i sin rapport 2014, när man ville få oss att tro att den extrema nederbörden ökat på ett oroande sätt i USA. Men Tony Heller ger oss hela bilden (Realclimatescience.com):

NCA cherry-pickingÄven globalt har det blivit mindre torka sedan 1982 (Z. Hao et al, Global integrated drought monitoring and prediction system. Tidskriften Nature 2014):

TorkaDet finns alltså inga tecken på att de stigande halterna av koldioxid i atmosfären har några negativa effekter på klimatet. Däremot finns det tydliga bevis för att mer koldioxid har positiva effekter, främst för växtligheten (både i havet och på land) – jorden har blivit grönare de senaste 35 åren (NASA-GISS):

CO2 fertilizationKoldioxid är nödvändigt för fotosyntesen, och i förindustriell tid var halten nära gränsen för vad växter klarar.

Det marina djurlivet verkar också påverkas positivt av både ökad värme och koldioxidhalt, bland annat cococoliterna, de kalcifierande plankton som tillhör basen i havens näringskedja, liksom krabbor och humrar (Dr. Justin Ries, University of North Carolina-Chapel Hill):

HavskräftorAllt liv på jorden är kolbaserat, och även i våra kroppar kommer kolet från koldioxiden i atmosfären. Genom förbränning av fossila bränslen har vi människor återfört en del av denna livsviktiga gas som under hundratals miljoner år tagits upp av växter och djur och lagrats som kol, olja och gas i sediment.

Med de fossila bränslenas hjälp har vi dessutom skapat ett aldrig tidigare skådat välstånd som allt fler människor på jorden får del av och – inte minst – gör våra samhällen tryggare även mot klimatförändringar, oavsett vad de orsakas av. Antalet klimatrelaterade dödsfall har minskat med 98% sedan 1900-talets början tack vare bland annat betong, effektiva transportsystem, stora maskiner, centralvärme och luftkonditionering – allt beroende av billig, lättillgänglig och pålitlig energi, oftast i form av fossila bränslen.

”Men”, hör jag ofta, ”är det inte bäst att ta det säkra före det osäkra, för säkerhets skull”? Det kan låta klokt, och är det också i en del fall. Men det är också ett känslotrick som försäkringsbolag kan använda för att utnyttja vår oro och rädsla när de vill sälja på oss försäkringar vi egentligen inte behöver. Och varför ska vi i så fall inte även försäkra oss mot att det kommer en ny Liten Istid – med decennier av frostiga somrar, missväxt och svält? Granska gärna försäkringsvillkoren först också, så att inte premien ruinerar dig, samtidigt som försäkringsbeloppet bara är en bråkdel av värdet (vilket faktiskt är den verkliga innebörden av det hyllade ”Parisavtalet”).

Att klimatet inte styrs av oss människor betyder inte att det inte kan bli farligt. Men vi kan använda våra resurser klokare, istället för att slösa miljarder på verkningslösa ”åtgärder”. Dessa resurser kan vi använda bättre, inte bara till att bygga klimatsäkrare samhällen, utan också till att lösa alla de problem vi vet säkert finns med exempelvis miljöförstöring, fattigdom, vattenbrist och sjukdomar.

I den här boken presenterar jag dessa och många fler fakta om klimatet som du antagligen aldrig har hört talas om, men som du borde känna till innan du förgås av klimatångest och tar ifrån barnen deras framtidstro. Bland annat mår isbjörnarna bättre idag än på minst 50 år (kapitel 18).

Påståendet att 97% av världens klimatforskare är överens är för övrigt grundlöst (se kapitel 1).

Börja gärna med videon härunder, som ger en utmärkt introduktion till några avgörande bevis i klimatfrågan som man inte behöver vara klimatforskare för att förstå.

Staffan Mörner

Född 1958. Lärare i Filosofi och Svenska. Uppvuxen i skuggan av olika miljöhot, och hela livet engagerad för att rädda planeten från människans miljöförstöring. Intresserad av naturvetenskap, idéhistoria och teknik, men lika mycket av samhällsfrågor och politik.

Jag har skrivit denna bok helt ideellt för att försvara vetenskapens integritet, och för att jag så långt möjligt vill veta och dela med mig av vad som är sant och inte.
Jag är varken religiös eller medlem i något politiskt parti, och jag har aldrig tagit emot en krona från någon intressegrupp.

Jag har tre vuxna barn och en tioåring som bor med mig i en tvåa utanför Stockholm. Jag har årskort på SL, kör el-vespa i närområdet och reser oftast med tåg. Ingen stor villa, ingen pool, ingen bil. Nästan ett klimat-helgon, om det inte vore för att jag älskar rött kött. 🙂

Scoobidoo

Min el-vespa ”Scoobi-Doo”. Går lagligt i 55 km/h när batteriet är fulladdat, och tar mig 6 mil på plan mark. Få rörliga delar (styret, 2 hjul och bromssystem ), tankas i väggurtaget. Järn/Lithium-batteri. Lätt underhåll och billig drift. Och kul att köra.

9540ae5741e64df6bb06fb8deb72874e