cropped-cropped-isbjc3b6rn-i-nc3b6d-21.jpg

Oroar du dig för klimathotet? Kanske dina vänner, din familj eller dina barn gör det?

I så fall finns en del fakta som du borde känna till, men antagligen aldrig har hört talas om. Jag har samlat dem i den här boken (sammanfattning i PDF-format), och ger ett antal exempel i den här introduktionen.

Klimathotet är vår tids största politiska och ekonomiska fråga, och som medborgare måste vi alla försöka förstå oss på den, eftersom den har oöverskådlig betydelse för världens framtid, oavsett vad som är sant. Klimatpolitik har nämligen också ett högt pris.

Men hur ska en ”vanlig människa” kunna ta ställning till klimatvetenskap?

En sak är säker: det räcker inte med att läsa tidningar och titta på TV. Det insåg jag när jag upptäckte att påståendet att 97% av världens klimatforskare är överens är helt grundlöst, trots att det ständigt upprepas av medier, politiker, forskare och självaste NASA. För många är det ett starkt argument för att det verkligen finns ett klimathot, men det har alltså inget vetenskapligt stöd. I själva verket finns det ganska många seriösa och framstående forskare som är skeptiska och kritiska.

Det behövde jag inte vara ”klimatforskare” för att förstå, och när jag började lyssna till båda sidor kunde jag också bilda mig en egen uppfattning.

Här är några exempel på fakta, som de flesta inte känner till:

Du vet antagligen att polarisarna i Arktis smälter. Det har pågått i flera decennier. Är det något man ska oroa sig för? Grafer som den här ser onekligen alarmerande ut:

NSIDC 1979-2014

Graf 1: Den arktiska havsisens utbredning i september månad 1979-2015, enligt amerikanska NSIDC (National Snow and Ice Data Center).

Polarisens minsta utbredning (i september) har minskat med 3 miljoner kvadratkilometer mellan 1979 och 2015.

Grafer över den arktiska polarisens utbredning har ofta sin startpunkt just 1979. Det brukar motiveras med att det var då man började använda satelliter för dessa mätningar. Men det stämmer inte – det finns satellitdata ända från 1973, bland annat publicerade i FN:s första rapport om klimathotet 1990, i en graf som visar den genomsnittliga avvikelsen från det normala mellan 1973 och 1990:

IPCC 1990 Observed Climate Variation and Change

Graf 2: Den arktiska havsisens avvikelse från det normala 1973-1990 (FN:s klimatpanel 1990).

1979 var tydligen ett år med ovanligt mycket havsis i Arktis, och isens utbredning var nära 2 miljoner kvadratkilometer större än 1974.

Det verkar ju gå lite upp och ner. Kan det möjligen handla om en naturlig klimatcykel snarare än en hotande katastrof orsakad av människan?

Men man kan kanske inte jämföra  svackan 1973-1976 med vad som hänt efter 1990? Det kan ju ha varit ett undantag, ett exempel på väder och inte klimat…

Det finns dock data för den arktiska havsisens utbredning ända sedan 1920 (årligt och 5-årigt genomsnitt):

Arctic-Sea-Ice-1920-1975

Graf 3: Den arktiska havsisens genomsnittliga utbredning per år och 5-årsperiod mellan 1920-1975 (Amerikanska Energidepartementet 1980).

Dramatiskt minskande – och växande – isar i Arktis är uppenbarligen inget nytt. Polarisens utbredning mellan 1925 och 1955, innan koldioxidhalten i atmosfären börjat stiga nämnvärt,  var fullt jämförbar med vad vi sett efter 1979 – man får ta hänsyn till att den här grafen visar den genomsnittliga utbredningen, inte enbart isens minsta utbredning i september, som naturligtvis var betydligt mindre än genomsnittet varje år.

Det som hänt med den arktiska havsisen sedan 1979 verkar alltså inte vara unikt, utan snarare en del av en naturlig och återkommande klimatcykel. Isen smälter och fryser till med jämna mellanrum när det blir varmare eller kallare, helt utan människans hjälp. Och varje gång det blivit varmare och isarna minskat har det larmats om att världen ska gå under. Och människor har oroat sig. Precis som när det blivit kallare igen, och isarna växer. På 1960- och 70-talen var klimatforskarna eniga om att vi stod inför en ny istid.

Notera att båda graferna över den arktiska isens utbredning ovan (graf 1 och 3) har en förledande  egenskap, som gör att de ser mer dramatiska ut: skalan på y-axeln börjar inte på noll. Hur ser havsisens utveckling i Arktis ut om man korrigerar för detta?

Arktisk havsis från nollGraf 4: Den arktiska havsisens min- och max-utbredning 1979-2017, enligt EUMETSAT (Europeiska vädersatellitorganisationen).

Inte lika alarmerande. Faktum är att istäckets utbredning i Arktis varit nästan oförändrad sedan över 10 år – med en svagt ökande trend – konstigt nog rapporteras det inte i media:

Sea Ice Extent 2006-2017

Graf 5: Den arktiska havsisens min- och maxutbredning 2006-2017, enligt NSIDC.

Vintern 2016-17 ackumulerades mycket mer is än normalt på de grönländska glaciärerna, och 2017-18 har börjat på samma sätt (Danmarks Meteorologiske Institut, DMI):

Grönland 2016-18

Graf 6: Greenland Ice Sheet Surface Mass Balance, Danmarks Meteorologiske Institut, DMI.

Det tas ofta som ett bevis på att det inte kan pågå någon global uppvärmning: glaciärerna ser ju ut att växa!? Men det är en misstolkning av grafen.

Graf 6 visar balansen mellan hur mycket det snöar och hur mycket av denna nederbörd som försvinner som smältvatten och genom avdunstning. Men glaciärernas totala volym påverkas också av kalvning – glaciärerna rör sig ju mot havet, där is lossnar och flyter iväg som isberg. Enligt NASA minskar de grönländska glaciärernas volym varje år med nära 300 miljarder ton varje år:

NASA, mass loss greenland's ice sheet

Graf 7: Den grönländska inlandsisens totala volym, förändringar 2002-2017, enligt NASA.

Det är dock inte samma sak som att det pågår en katastrof. Om klimatet är cykliskt är det inget konstigt eller alarmerande med att glaciärer minskar periodvis.

Att det snöar mer beror inte heller nödvändigtvis på att det blivit kallare. Mer nederbörd är tvärtom en förväntad effekt av ett varmare klimat. När det blir varmare ökar ju avdunstningen från haven, vilket leder till mer nederbörd – självklart i form av snö i områden där temperaturen ligger under noll.

 

På Grönland har det i alla fall blivit kallare de senaste 10 åren:

Greenland cooling since 2005

Graf 8: Temperaturdata från 5 grönländska väderstationer. Värmetoppen 2010 berodde på El Nino – och om grafen fortsatt ett år till skulle den visa samma sak 2016.)

Man kan invända att medeltemperaturen inte säger allt, och att vi måste ta hänsyn till hur temperaturerna över årets månader förändrats. 2018 låg exempelvis temperaturerna under årets första månader till stor del långt över det normala:

2018

Graf 9: Daglig medeltemperatur 2018 norr om 80°N, NCAR (National Center for Atmospheric Research).

Det ser dramatiskt ut, även om det inte blev ”varmare” än -9°C under en kort period, och annars låg mellan -18 och -28°C de första 75 dagarna. Men det är inget ovanligt.

Här är en animation som visar temperaturerna över året i Arktis mellan 1958 och 2013:

dmi_80ntemp_animation_1961-2013

Graf 10:Daglig medeltemperatur i Arktis 1958-2013, Greenland Climate Research Centre, Danmarks Meteorologiska Institut (DMI) Ocean and Ice Services.

Notera särskilt temperaturerna på somrarna – då det är plusgrader och isarna smälter. Kan man se några tecken på global uppvärmning, såsom högre temperaturer eller längre smältperiod? Inte alls – och ändå är det i Arktis som den globala uppvärmningen skulle ha störst effekt…

Över en ännu längre period har medeltemperaturen i Arktis har gått lite upp och ner sedan 1920:

Temp Arktis 1920-2016, HadCRUT

Graf 11: Medeltemperaturen 1920-2016 i Arktis (70°N-90°N) enligt brittiska HadCRUT (Hadley Climate Research Unit vid Univeristy of East Anglia).

Det ser mer ut som en mild klimatcykel än skenande global uppvärmning. Det blev någon grad varmare fram till 1944, ungefär lika mycket kallare igen fram till 1978, då det återigen blev någon grad varmare fram till 2006, varefter temperaturen sjunkit något igen till 2016. Men värmetopparna var fler och högre på 1930-talet än de senaste 30 åren! Och det stämmer bra med hur den grönländska inlandsisens massbalans förändrats under 1900-talet:

Grönland 1900-talet diagram

Graf 12: Balansen mellan ackumulation och avsmältning/avdunstning av is på den grönländska inlandsisen, enligt Fettweiss et al 2008.

Temperaturen i haven påverkar givetvis också glaciärernas volym genom att påskynda kalvningen. Nordatlantens vattentemperatur har också mycket riktigt stigit sedan 1979.

Men mellan 2006 och 2016 blev Nordatlanten kallare:

NODC, North Atlantic temp 1979-2917

Graf 13: havsvattentemperaturen i Nordatlanten 0-700 meter 30-65°N och 60-0°V, enligt amerikanska National Oceanographic Data Center.

Mätningar  av den globala medeltemperaturen med hjälp av satelliter och väderballonger (i blått resp grönt nedan) visar inte heller någon global uppvärmning sedan början av 2000-talet:

Modeller vs observationer ny 2

Graf 14: Global medeltemperatur i den mellersta troposfären (det cirka 8-18 km tjocka luftlagret närmast jordytan), från Dr. John Christy, statsklimatolog vid University of Alabama, Huntsville (UAH).

Även NASA:s temperaturkurva visar samma platå mellan år 2000 och 2015 som satelliter och väderballonger:

NASA GISS Efter 10 år av administrativa justeringar

Graf 15: Global medeltemperatur 1880-2017 beräknad på data från markbaserade väderstationer, enligt NASA-GISS (Goddard Institute for Space Studies, ej att förväxla med det NASA som skickade människor till månen).

I den här grafen ser man däremot inga spår av några cykliska klimatförändringar som framgick av grafen från HadCRUT (graf 11, se även graf 18 nedan) och som skulle kunna förklara hur havsisarna och de grönländska glaciärerna utvecklats under 1900-talet. Hur kan det komma sig?

Isarnas cykliska tillväxt och avsmältning i Arktis under 1900-talet stämmer däremot väldigt väl med äldre officiella data för temperaturen på norra halvklotet. Här är en graf över medeltemperaturen på norra halvklotet från amerikanska National Academy of Sciences 1975:

National Academy of Science 1975

Graf 16: Årlig medeltemperatur på norra halvklotet 1882-1968, enligt amerikanska National Academy of Sciences 1975. Se även 285 Papers From 1960s-’80s Reveal Robust Global Cooling Scientific ‘Consensus’.

Temperaturen går upp och ner – när det blir varmare smälter isarna och när det blir kallare fryser de igen. I början av seklet blev det varmare, och det larmades om dramatiskt minskande glaciärer och havsisar, men från slutet av 1930-talet blev det kallare igen, och på 1970-talet larmades det om dramatiskt växande glaciärer och havsisar som ansågs förebåda en ny istid.

Tidskriften Newsweek sammanfattade forskningsläget 1975:

Science 1975

Statistik över värmerekord bekräftar också värmeperioden mellan 1920 och 1960, och att det var betydligt varmare på 1930- och 40-talen än idag. Trenden från 1940 är starkt avsvalnande, inte uppvärmande.

Värmerekord

Graf 17: Frekvensen av dagliga värmerekord i USA 1895-2011, från Christy 2012. 1930-talets långa värmebölja är känd som ”the dust-bowl era” och har gestaltats av nobelpristagaren i litteratur John Steinbeck i romanen Vredens druvor (1939).

Den globala värmeperioden mellan 1920 och 1940 återfinns också i de officiella data från brittiska MetOffice/HadCRUT:

Hadley, som alla såg det för 10 år sedan

Graf 18: Global medeltemperatur från 1850, brittiska HadCRUT (Hadley Climate Research Unit, University of East Anglia).

Här ser vi också att perioderna av uppvärmning under 1900-talet har varit närmast identiska, och att den totala temperaturökningen i världen sedan mitten av 1800-talet varit c:a 0,7° C.

Jämför man med ökningen av koldioxidhalten i atmosfären är det svårt att se något samband, utom under de 20 åren mellan 1980 och 2000:

CO2

Graf 19: Den genomsnittliga halten av koldioxid i atmosfären 1750-2010. Före 1958 baserat på iskärnor från glaciärer. Från 1958 baserat på mätningar på Mauna Loa, Hawaii.

Men visst, de senaste 150 åren har det blivit varmare, och det sammanfaller givetvis med den industriella revolutionen, då människans utsläpp av växthusgaser började öka, även om det är först efter 1945 som ökningen accelererar på allvar.

Med tanke på att världen var djupfryst i 500 år under den ”Lilla istiden” 1400 – 1900 är dock de stigande temperaturerna de senaste 150 åren varken oroande eller förvånande:

Bildresultat för little ice-age

Graf 20: Temperaturförändringar de senaste 1000 åren, enligt FN:s klimatpanel 1995 – även om FN betonade att data före 1400-talet var osäkra, så var ”Medeltida värmeperioden” en vetenskapligt väletablerad period, som efter att ha ifrågasatts på tveksamma grunder numera åter kan betraktas som ett säkerställt faktum baserat på data från hela världen.

I själva verket har uppvärmningen pågått i över 350 år, och startade långt innan industrialiseringen. Det finns också naturliga förklaringar till dessa klimatsvängningar, som inte har något med växthusgaser att göra.

Kurvan från MetOffice ovan stämmer illa med koldioxidhalten, men slående väl med naturliga variationer i solens aktivitet, här representerade av två olika långa cykler (temperatur i rött):

230- och 65-årscykler

Graf 21: Den globala medeltemperaturen sedan 1850 enligt HadCRUT följer två olika långa solcykler som förstärker och försvagar med varandra.

Även de stora havsströmmarna, Pacific Decadal Oscillation (PDO) i Stilla Havet, och Atlantic Multidecadal Oscillation (AMO) i Atlanten stämmer med kurvorna för isutbredning och temperatur vi sett ovan:

Solen, PDO och AMO

Graf 22: Solens TSI (Total Solar Irradiance, solens energiintensitet) och cirkulationsmönster i Stilla havet (PDO, Pacific decadal Oscillation) och Atlanten (Atlantic Multidecadal Oscillation) samvarierar med den globala medeltemperaturen enligt HadCRUT (Hadley Climate Research Unit vid University of East Anglia, UK).

Det kan tyckas självklart att det skulle vara solen som kontrollerade klimatförändringar på jorden. Det är ju därifrån som i princip all energi kommer. Men variationerna i den energi som solen strålar ut och som når jorden är mycket små, och anses därför inte kunna förklara klimatväxlingarna.

På senare år har fysiker som Svensmark och Shavir dock kunnat konstatera att det finns ett samband mellan solens magnetfält, kosmisk strålning och temperatur på jorden. Kosmisk strålning har betydelse för bildningen av låga vita moln som reflekterar solstrålningen och kyler jorden. Den grundläggande principen, att kosmisk strålning bidrar till molnbildning genom att ge upphov till de små partiklar, aerosoler, som luftens fukt kan kondensera på, har bekräftats av Cloud-projektet vid CERN. Den kosmiska strålningen verkar i sin tur regleras av solaktiviteten, eftersom solens magnetfält skyddar jorden från kosmisk strålning. När solen är aktiv blir det alltså färre låga vita moln, och jorden blir varmare – och tvärtom:

Svensmark

Graf 23: Den kosmiska strålningens intensitet samvarierar med utbredningen av låga, vita moln (ötv), antalet solfläckar (öth), samt med temperaturen de senaste 500 000 åren (ntv) och sedan 1960 (nth).

Notera särskilt hur molnigheten korrelerar med temperatur i grafen överst till vänster (skalan för molnighet är givetvis inverterad – färre moln ger högre temperaturer och mer moln lägre).

Svensmark och Shaviv kan därmed visa hur solaktiviteten kan ha stor effekt på jordens klimat, trots att förändringarna i solens energiutstrålning varierar så lite.

Men idag presenterar alltså NASA-GISS (Goddard Institute for Space Studies) en helt annan kurva för temperaturerna de senaste 150 åren, som inte stämmer med vare sig dataserien från MetOffice/HadCRUT eller hur den arktiska isutbredningen, de grönländska glaciärerna, solaktiviteten, havsströmmarna, molnen eller den kosmiska strålningen förändrats under 1900-talet:

NASA GISS Efter 10 år av administrativa justeringar

Graf 15 (igen): Den officiella temperaturkurvan 1880-2017 från NASA-GISS (Goddard Institute for Space Studies), baserat på data från markbaserade väderstationer administrerade av NOAA (National Oceanic and Atmospheric Administration).

Däremot korrelerar den bättre med ökningen av koldioxid i atmosfären:CO2

Graf 19 (igen): Den genomsnittliga halten av koldioxid i atmosfären 1750-2010. Före 1958 baserat på iskärnor från glaciärer. Från 1958 baserat på mätningar på Mauna Loa, Hawaii.

Och med FN:s klimatmodeller:

Modeller vs observationer ny 2

Graf 14 (igen): Global medeltemperatur i den mellersta troposfären (det cirka 8-18 km tjocka luftlagret närmast jordytan), från Dr. John Christy, statsklimatolog vid University of Alabama, Huntsville (UAH).

Men inte alls med data från väderballonger och satelliter.

Vem kan man lita på?

Att NASA de senaste decennierna ändrat sina data för den globala medeltemperaturen under 1900-talet är ingen hemlighet.

1981 gav även NASA en bild som stämmer med de kurvor av cyklisk klimatförändring vi sett från tidskriften Science 1975, amerikanska energidepartementet 1980, FN:s klimatpanel 1990 och brittiska MetOffice/HadCRUT. Men 2016 har man ”justerat” ned temperaturerna före 1960 med -0,2 grader C.

NASA 1981-2016

Graf 24: Mellan 1981 och 2016 har NASA justerat sina egna officiella temperaturdata med ungefär -0,2°C för åren före 1960. Tony Heller, Realclimatescience.com.

Perioden av avkylning från 1940, som det rådde konsensus bland forskarna om på 1970-talet och orsakade larm om en ny istid, har förvandlats till en temperaturplatå.

Men i så fall borde ju inte den arktiska isen ha smält och frusit till cykliskt som i de grafer vi sett, utan snarare ha smält av kontinuerligt. Hur får NASA-GISS ihop det? Jo, man ”justerar” även  den arktiska isens utbredning på motsvarande sätt (ända från 1870):

HistSummerArcticSeaIceExtent

Graf 25: Den arktiska havsisens utbredning 1870-2010, justerad för att stämma med NASA:s justerade temperaturdata. Från John Cook, Skepticalscience.com.

Totalt sett är det visserligen sant att det blivit varmare på jorden de senaste 150 åren. Det är dock inte uppenbart att det har med koldioxidhalten i atmosfären att göra.  Varmare och kallare perioder har avlöst varandra helt naturligt de senaste 2 000 åren, medan halten av koldioxid konstant varit låg (under 300 miljondelar):

Global temp 2000 år

Graf 26: Rekonstruktion av den globala medeltemperaturen de senaste 2 000 åren. Craig Loehle 2007.

Temperaturen går upp och ner, den medeltida värmeperioden var varmare än idag och efter den ”Lilla Istiden” är det inte förvånande alls att vi har haft 150 år av uppvärmande trend. Men om man vill ge intryck av katastrofal uppvärmning är det givetvis tacksamt att börja kurvan mitt i den kallaste perioden de senaste 2 000 åren och motivera det med att det var då man började använda termometrar. Då kan man också presentera dagens temperaturer som ”de högsta som någonsin uppmätts”. Men det betyder inte att vi inte vet något om temperaturerna innan dess. Det finns många metoder som använder ”naturliga termometrar”.

I ett ännu längre perspektiv – säg 65 miljoner år – lever vi inte alls i en extremt varm tid, utan extremt kall:

5000 years of temperature change ny 2

Graf 27: Rekonstruktion av jordens medeltemperatur under 65 miljoner år. Källa: James Hansen, NASA-GISS.

Det är under denna period av sjunkande temperatur som den permanenta isen började frysa till, först i Antarktis för 37 miljoner år sedan, och sedan ganska ”nyligen” i Arktis för 7 miljoner år sedan. Under de senaste två miljoner åren har temperaturen oftast legat långt under gränsen för istid, med korta avbrott för mildare klimat, som nu.

Vad kan ligga bakom dessa temperaturförändringar?

Koldioxidhalten i atmosfären har faktiskt sjunkit stadigt under dessa 65 miljoner år då det blivit kallare, så det är inte orimligt att det finns ett samband. Och Al Gore slog ju igenom med sin bild av hur koldioxidhalten och temperaturen samvarierat de senaste 400 000 åren, enligt iskärnor från Vostok-glaciären på Antarktis. Fyra djupa istider, var och en ungefär 100 000 år långa, har vi haft under denna tid:

400 000 år

Graf 28: Temperatur och koldioxidhalt i atmosfären under 400 000 år enligt iskärnor borrade i Vostok-glaciären på Antarktis.

Koldioxidhalten och temperaturen följs åt så nära att de måste ha ett samband. Men vad är orsak och vad är verkan? Är det verkligen koldioxiden som styr temperaturen?

En närmare analys av grafen som Al Gore använde för att övertyga världen om klimathotet från koldioxid visar faktiskt att förändringarna av temperaturen alltid kommer flera hundra år före förändringarna av koldioxidhalten:

Temp och koldioxid 800 år

Graf 29: Förändringarna av temperatur föregår förändringarna av koldioxidhalten i atmosfären, enligt data från iskärnor borrade i Vostok-glaciären på Antarktis.

Det är uppenbart att det i huvudsak är temperaturförändringar som orsakar förändringar av koldioxidhalten, inte tvärtom.

Vad kan då tänkas ha orsakat dessa förändringar i temperatur? Det finns en annan klimatfaktor som också samvarierar med både koldioxidhalten och temperaturen, nämligen de förändringar av jordens bana runt solen som kallas Milankovich-cykler:

Solens excentricitet

Graf 30: Observera att tidsaxeln går från höger till vänster. Förändringar av koldioxidhalten i atmosfären (gult) och temperatur (rött) under 400 000 år enligt iskärnor borrade i Vostok-glaciären på Antarktis korrelerar med förändringar i jordens bana runt solen.

En av dessa cykler har att göra med jordbanans form runt solen. Ibland är jordbanan rundare, och då blir det varmare på jorden. Men när banan blir mer elliptisk, blir det kallare, eftersom jorden är allt längre från solen allt större del av omloppstiden.

När det blir kallt absorberar haven mer koldioxid från atmosfären, som de släpper ifrån sig när det blir varmare igen. Kallt vatten kan nämligen absorbera mer koldioxid än varmt vatten. Det är som med läskedrycker – kolsyra är koldioxid löst i vatten.

Det bevisar visserligen inte att denna frigjorda koldioxid inte i sin tur kan påverka temperaturen, som en av flera faktorer, och inte heller att det inte är koldioxiden som är den viktigaste drivkraften bakom klimatförändringar idag. De båda graferna ovan är inte nödvändigtvis det dråpslag mot hypotesen om växthusgasdriven global uppvärmning som många tror. Men samvariationen är inte heller något bevis för denna hypotes, och man kan fråga sig hur kraftfull Al Gore’s film hade varit om han berättat hela sanningen.

Under ungefär 10 000 år har mänskligheten frodats i en jämförelsevis lång ”mellanistid”, en period av mildare klimat efter den senaste stora istiden.

Men sedan 3 000 år har det blivit kallare igen: 

11 000 år

Graf 31: Temperaturdata för de senaste 11 000 åren från iskärnor borrade på Grönland, GISP (Greenland Ice Sheet Project). Även här går tidsskalan från höger till vänster.

Det var varmare både under bronsåldern, romartiden och vikingatiden (den medeltida värmeperioden), och under hela perioden på 10 000 år växlar värmetoppar med rejäla köldknäppar. Åtminstone om man ska tro borrkärnorna från den grönländska inlandsisen. Den gröna linjen visar koldioxidhalten in atmosfären, som bara korrelerar med temperaturen de senaste 150 åren.

Efter den medeltida värmeperioden blev det riktigt kallt igen under fem hundra år. ”Den Lilla Istiden” tinade upp först under 1800-talet, samtidigt som den industriella revolutionen tog fart. Det ”förindustriella” klimatet är verkligen inte något vi borde längta tillbaka till som om det vore ett paradis i ”naturlig balans” – det var en tid med kalla somrar, missväxt, svält och sjukdom.

Det är också under den industriella revolutionen som temperatur börjar mätas med termometrar, och mätserierna från mitten av 1800-talet till idag visar alltså den ”globala uppvärmningen” efter ett halvt årtusende av ”global nedfrysning”. Det är med andra ord inte så förvånande att vi gång på gång har ”den varmaste månaden sedan man började mäta” – dvs sedan den Lilla istiden.

Det finns många frågetecken kring hur mycket temperaturen stigit sedan den Lilla Istiden. Olika mätmetoder ger olika resultat. Men denna uppvärmning startade hur som helst långt innan halten av växthusgaser i atmosfären börjat stiga nämnvärt. Däremot bidrog säkert det varmare klimatet till den industriella revolutionen, och därmed till den ökande förbränningen av fossila bränslen.

Från 1950 är det ingen tvekan om att halten av växthusgaser, främst koldioxid, har ökat tillräckligt för att teoretiskt kunna påverka klimatet. Koldioxid är trots allt en växthusgas som bidrar till att värma jorden, och det sägs att uppvärmningen är kraftigare och snabbare nu än någonsin och därför inte kan förklaras av naturliga orsaker.

Men det beror på vilka temperaturkurvor man litar på: data från markbaserade stationer (NASA) eller från satelliter.

De skiljer sig nämligen åt rejält de senaste 20 åren:

NASA vs Satellites

Graf 32: Jämförelse mellan temperaturdata från NASA-GISS (gistemp, markbaserade väderstationer, i rött) och University of Alabama, Huntsville (UAH, satellitmätningar).

Temperaturdata från satelliter är inte bara de säkraste och bästa vi har, de överensstämmer dessutom väl med data från radiosonder (väderballonger och drop-sonder). Däremot stämmer kurvan från NASA-GISS (eg. NOAA) riktigt bra med de datorbaserade prognoserna från FN:s klimatpanel efter 1995:

Modeller vs observationer ny 2

Graf 14 (igen): Global medeltemperatur i den mellersta troposfären (det cirka 8-18 km tjocka luftlagret närmast jordytan), från Dr. John Christy, statsklimatolog vid University of Alabama, Huntsville (UAH).

Och med Enligt satellitdata från UAH (University of Alabama Huntsville) har den globala medeltemperaturen inte stigit sedan 2002 (bortsett från de värmetoppar som orsakats av väderfenomenet El Nino 2010 och 2016 – även toppen 1998 är El Nino):

UAH 1979-2017

Graf 33: Satellitdata från UAH (University of Alabama, Huntsville), under ledning av Dr. John Christy, statsklimatolog i Alabama.

Två andra grupper som presenterar satellitdata är RSS (Remote Sensing System) och NESDIS Star:

UAH, RSS och NESDIS

Graf 34: Den globala medeltemperaturen i den nedre troposfären 1979-206 enligt satellitmätningar frånUAH (University of Huntsville, Alabama), RSS (Remote Sensing System) och NESDIS Star (National Environmental Satellite, Data, and Information Service).

Men konstigt nog använder varken NOAA, NASA eller FN data från satelliter och väderballonger i sina officiella temperaturkurvor, utan bara från markbaserade väderstationer:

NASA GISS Efter 10 år av administrativa justeringar

Graf 15 (igen): Den officiella temperaturkurvan 1880-2017 från NASA-GISS (Goddard Institute for Space Studies), baserat på data från markbaserade väderstationer administrerade av NOAA (National Oceanic and Atmospheric Administration).

För 20 år sedan var den officiella bilden helt annorlunda. 1995 beskrev FN:s klimatpanel temperaturerna sedan 1958, baserat på både markstationer, väderballonger och satelliter (från 1979):

FN temp 1958-1995

Graf 35: Temperaturkurvor baserade på väderstationer, väderballonger och satelliter, publicerade av FN:s klimatpanel 1995.

Här ser vi en mild cyklisk variation utan någon dramatisk trend under samma period som NASA-GISS idag hävdar att temperaturerna stigit kraftigt och entydigt.

Vad har hänt?

Data från markstationerna har helt enkelt ändrats. Det finns många problem med dessa data, och därför genomgår de komplicerade ”administrativa justeringar” innan de publiceras. Och under de senaste decennierna har NOAA ”justerat” data för hela 1900-talet i efterhand. Notera hur skillnaden mellan den röda och blå linjen i temperaturkurvorna nedan successivt utplånats:

GISS 1980, 1987 och 2007

Graf 36: Hur NASA-GISS ändrat sina egna temperaturkurvor sedan 1980.

De tidigare officiella temperaturerna före 1960 har helt enkelt sänkts dramatiskt.

Hittills har den här ”justerade” bilden stämt illa med data från väderballonger och satelliter, men nu ändrar man även dessa – med hänvisning till markstationerna.

Det finns visserligen helt legitima skäl att justera mätningarna från väderstationerna – det är en svaghet med dessa data att de är svårtolkade – men det är ganska uppseendeväckande att man gjort så stora ändringar för hela 1900-talet och att de alla går i samma riktning.

En förklaring man ger är att man justerat för att stationer som läst av termometrarna på eftermiddagen teoretiskt sett antas visa högre temperaturer än de som läst av på morgonen. Men det håller inte för en närmare granskning. Tony Heller, som driver bloggen Realclimatescience.com, har undersökt morgon- och eftermiddagsstationernas data, som bevaras av USHCN (US Historical Climatology Network, som under våren 2018 flyttas till ESS-DIVE). I själva verket är det morgonstationerna som visar högre temperatur, och det beror helt enkelt på att de ligger längre söderut (USHCN, US Historical Climate Network, ingår i NOAA):

Latitud ny

Graf 37: Genomsnittlig breddgrad för väderstationer som läste av termometern på morgonen (blått) respektive eftermiddagen (gult).

I varmare klimatzoner är det tydligen vanligare att man läser av mätinstrumenten på morgonen, medan man i kallare klimatzoner hellre gör det på eftermiddagen. Och att temperaturen är högre i varmare klimatzoner är naturligtvis inget som bör ”justeras”.

Det är lika svårt att tro att världens ledande klimatinstitution bara ”missat” detta, som att tro att de medvetet manipulerat data för att bekräfta klimathotet.

Antalet justeringar har dock ökat kraftigt de senaste decennierna:

Adjustments increasing

Graf 38: Procentandel justerade temperaturdata sedan slutet av 1960-talet. Tony heller, Realclimatescience.com.

… och de går alla i samma riktning – man gör det kallare förr, och varmare på senare tid:

Justeringar 1900-talet - ny

Graf 39: Hur NOAA justerat temperaturdata från 1800-talets slut nedåt före år 2000, och uppåt därefter. Y-axeln representerar °F. Tony Heller, Realclimatescience.com.

Även de grönländska temperaturerna har justerats, exempelvis de som uppmätts vid väderstationen i Nuuk:

Grönland temp-justeringar

Graf 40: Temperaturedata från väderstationen i Nuuk på Grönland före (blått) och efter (rött) NOAA:s ”justeringar”. Grafen hämtad från Tony Heller, Realclimatescience.com. Datakälla: GHCN (Global Historical Climatology Network, en del av NOAA).

Före 2000 har man justerat de uppmätta temperaturerna nedåt, och efter 2000 har man justerat dem uppåt. Om man väljer att lita till den justerade temperaturkurvan blir det förstås lättare att förstå att de grönländska glaciärerna konstant krymper. Men om NOAA:s justeringar inte verkar rimliga måste man fråga sig om det kanske är något som inte stämmer med NASA:s glaciärdata.

Bilden av 1900-talets temperaturutveckling har alltså ändrats från regelbundna svängningar upp och ner som mer eller mindre jämnar ut sig över tid eller följer en mild värmetrend, till en brant och dramatisk stegring, som stämmer bra med FN:s klimatmodeller och kurvan för hur koldioxidhalten i atmosfären ökat.

NASA GISS Efter 10 år av administrativa justeringar

Graf 15 (igen): Den officiella temperaturkurvan 1880-2017 från NASA-GISS (Goddard Institute for Space Studies), baserat på data från markbaserade väderstationer administrerade av NOAA (National Oceanic and Atmospheric Administration).

Det är denna justerade dataserie som sedan används av NASA och forskare över hela världen, och som ligger till grund för teorier och slutsatser om klimatet. Det är bara om man utgår från den, som temperaturförändringarna sedan 1950 är för stora för att kunna förklaras med naturliga faktorer, utan hänvisning till människans koldioxidutsläpp. Det är denna justerade temperaturkurva som är det starkaste, och enda, beviset för att det pågår en global uppvärmning på grund av växthusgaser.

Men det finns många argument emot. Inte minst grundläggande fysik.

Ett viktigt faktum som de flesta inte känner till, trots att det är grundläggande fysik, är att växthuseffekten från den stigande koldioxidhalten i atmosfären inte i sig kan förklara ens en bråkdel av den värmeökning som NOAA rapporterar. Växthuseffekten från varje nytt tillskott av koldioxid – liksom av metan – avtar nämligen logaritmisk med ökande halter.

Det fungerar ungefär som när man målar en vägg – de första strykningarna har stor effekt, sen gör det allt mindre skillnad, hur mycket man än målar. För koldioxid gäller att en temperaturökning med 1 grad C alltid kräver en fördubbling av halten.

Diagrammet nedan visar hur den direkta växthuseffekten av varje extra dos av 20 miljondelar koldioxid avtar mycket snabbt:

Logaritmiskt ny

Graf 41: Den logaritmiskt avtagande växthuseffekten av koldioxid.

Diagrammet är från 2008. Koldioxidhalten i atmosfären har idag passerat 400 ppm (miljondelar), men denna ökning har i sig själv inte haft någon mätbar effekt på temperaturen. Enligt grundläggande fysik skulle det krävas en fördubbling till 800 ppm för att koldioxiden på egen hand skulle orsaka en uppvärmning med 1 grad C. Och även nästa ökning med 1 grad C skulle kräva en fördubbling, nu till 1600 ppm osv.

Hypotesen om klimathotet förutsätter därför antagandet att denna direkta växthuseffekt från koldioxid sätter igång en ond cirkel, där andra, betydligt kraftfullare faktorer – främst vattenånga – förstärker (tredubblar) växthuseffekten från koldioxiden. Det finns dock inga tecken på att det verkligen sker, annat än i de datorbaserade klimatmodellernas värld. Och i NOAA:s ”justerade” temperaturkurvor.

Atmosfären har inte blivit fuktigare:

Luftfuktighet

Graf 42: Den relativa luftfuktigheten i atmosfären 1948-2016. Från NOAA Earth System research Laboratory.

Och om det pågick en accelererande växthuseffekt skulle jorden reflektera ut allt mindre av solens strålning till rymden:

https://www.c2es.org/site/assets/uploads/2017/08/greenhouse-effect.png

Men 30 års satellitmätningar visar tvärtom att utstrålningen har ökat i takt med att den globala medeltemperaturen stigit:

ERBE-Ceres

Graf 43: Hur mängden reflekterad infraröd strålning rymden förändras när jordytan blivit varmare. Om uppvärmningen orsakas av växthusgaser plus positiv feedback borde utstrålningen minska (röda pilarna, 11 av FN:s klimatmodeller), men satellitdata under 30 års tid visar att den ökat.

De röda pilarna visar resultaten/förutsägelserna från 11 av FN:s klimatmodeller, medan den gröna pilen i mitten visar vad som faktiskt uppmätts med satelliter.

Det är tydligt att det inte bara finns ”onda cirklar” (positiv feedback) som förstärker uppvärmningen, utan också ”goda cirklar” (negativ feedback) och kanske även andra faktorer som balanserar och motverkar uppvärmningen.

De många olika konsekvenser av en snabbt accelererande global uppvärmning som man varnar för, och ofta påstår redan kan observeras, lyser helt enkelt med sin frånvaro. I flera kapitel redovisar jag fakta för stormar, nederbörd, havshöjning och försurning, som inte alls tyder på att något katastrofalt är på väg att hända. (Kapitel 14-27).

Nedan några exempel på hur vattenståndet utvecklats sedan mätningarna startade – i New York (Battery park på Manhattan) där marken sjunker och Juneau i Alaska där marken fortfarande höjs efter den senaste istiden, i Los Angeles samt på Kiribati, en av de söderhavsatoller som sägs vara på väg att översvämmas eller erodera bort, men som i likhet med de flesta andra liknande öriken vuxit de senaste 30 åren (kapitel 21 – graferna 48-51är hämtade från NOAA, Sea level Trends, Tides and Currents):

Manhattan havsnivå

Graf 44: Havsvattenståndet vid The Battery, Manhattan, New York.

Juneau, Alaska

Graf 45: Havsvattenståndet i Juneau, Alaska.

Los Angeles

Graf 46: Havsvattenståndet i Los Angeles, Kalifornien.

Kiribati

Graf 47: Havsvattenståndet i Kiribati, Stilla havet.

Notera att förändringarna är stabila och kontinuerliga sedan lång tid tillbaka, och inte visar några tecken på en accelererande växthuseffekt.

I Kalifornien har flera Counties nyligen stämt oljeindustrin för havshöjningen, som man menar hotar att orsaka stora skador. Men vattenståndet har höjts konstant med knappt 1 mm per år (Los Angeles) sedan mätningarna började på 1920-talet, och bilderna nedan visar att havsnivåhöjningen knappt är märkbar ens sedan 1879. Längst ner är identiska delar av de två bilderna dubbelexponerade):

La Hoja

Om där finns en skillnad, så är den knappast katastrofal. Det enda slående är egentligen bara att det är mycket grönare 2017 än 1879.

En stor del av den genomsnittliga höjningen av vattenståndet beror på att det blivit varmare sedan den Lilla Istiden, vilket gjort att vattnet expanderat. Denna måttliga höjning av havsytan har alltså pågått i över hundra år beroende på helt naturliga orsaker, och någon acceleration av havshöjningen kan man inte se i någon av dataserierna från NOAAs mätstationer världen över, trots att utsläppen av växthusgaser ökar hela tiden.

Tvärtemot vad många tror har inte stormarna blivit vare sig fler eller värre:

Antal stormar

Graf 48: Frekvensen av tropiska stormar och orkaner 1970-2014. Dr Ryan N Maue 2014.

Stormarnas energiinnehåll

Graf 49: Tropiska stormars ackumulerade energiinnehåll 1971-2013. Dr Ryan N Maue 2013.

De kraftiga stormarna i USA hösten 2017 kom efter 12 års ”stormtorka”, och berodde på att AMO (Atlantic Multidecadal Oscillation) är i sin varma fas. Och skogsbränderna var mycket värre under de extremt varma 30-4o-talen:

Skogsbränder

Graf 50: Från amerikanska National Interagency Fire Center.

Vill man ge intryck av klimatkatastrof kan man istället väja att bara visa data från exempelvis 1958. Det är precis vad den av president Obama tillsatta National Climate Assessment gjorde i sin rapport 2014, när man ville få oss att tro att den extrema nederbörden ökat på ett oroande sätt i USA. Men Tony Heller ger oss hela bilden:

NCA cherry-picking

Graf 51: Från Tony Heller, Realclimatescience.com.

Även globalt har det blivit mindre torka (sedan 1982):

Torka

Graf 52: Från Z. Hao et al, Global integrated drought monitoring and prediction system. Tidskriften Nature 2014.

Det finns alltså inga tecken på att de stigande halterna av koldioxid i atmosfären har några negativa effekter på klimatet. Däremot finns det tydliga bevis för att mer koldioxid har positiva effekter, främst för växtligheten (både i havet och på land) – jorden har blivit grönare de senaste 35 åren:

CO2 fertilization

Källa: NASA-GISS.

Koldioxid är nödvändigt för fotosyntesen, och i förindustriell tid var halten nära gränsen för vad växter klarar.

Det marina djurlivet verkar också påverkas positivt av både ökad värme och koldioxidhalt, bland annat cococoliterna, de kalcifierande plankton som tillhör basen i havens näringskedja, liksom krabbor och humrar (kapitel 24):

Havskräftor

Källa: Dr. Justin Ries, University of North Carolina-Chapel Hill.

Allt liv på jorden är kolbaserat, och även i våra kroppar kommer kolet från koldioxiden i atmosfären. Genom förbränning av fossila bränslen har vi människor återfört en del av denna livsviktiga gas som under hundratals miljoner år tagits upp av växter och djur och lagrats som kol, olja och gas i sediment.

Med de fossila bränslenas hjälp har vi dessutom skapat ett aldrig tidigare skådat välstånd som allt fler människor på jorden får del av och – inte minst – gör våra samhällen tryggare även mot klimatförändringar, oavsett vad de orsakas av. Antalet klimatrelaterade dödsfall har minskat med 98% sedan 1900-talets början tack vare bland annat betong, effektiva transportsystem, stora maskiner, centralvärme och luftkonditionering – allt beroende av billig, lättillgänglig och pålitlig energi, oftast i form av fossila bränslen.

”Men”, hör jag ofta, ”är det inte bäst att ta det säkra före det osäkra, för säkerhets skull”? Det kan låta klokt, och är det också i en del fall. Men det är också ett känslotrick som försäkringsbolag kan använda för att utnyttja vår oro och rädsla när de vill sälja på oss försäkringar vi egentligen inte behöver. Och varför ska vi i så fall inte även försäkra oss mot att det kommer en ny Liten Istid – med decennier av frostiga somrar, missväxt och svält? Granska gärna försäkringsvillkoren först också, så att inte premien ruinerar dig, samtidigt som försäkringsbeloppet bara är en bråkdel av värdet (vilket faktiskt är den verkliga innebörden av det hyllade ”Parisavtalet”).

Att klimatet inte styrs av oss människor betyder inte att det inte kan bli farligt. Men vi kan använda våra resurser klokare, istället för att slösa miljarder på verkningslösa ”åtgärder”. Dessa resurser kan vi använda bättre, inte bara till att bygga klimatsäkrare samhällen, utan också till att lösa alla de problem vi vet säkert finns med exempelvis miljöförstöring, fattigdom, vattenbrist och sjukdomar.

I den här boken presenterar jag dessa och många fler fakta om klimatet som du antagligen aldrig har hört talas om, men som du borde känna till innan du förgås av klimatångest och tar ifrån barnen deras framtidstro. Bland annat mår isbjörnarna bättre idag än på minst 50 år (kapitel 18).

Påståendet att 97% av världens klimatforskare är överens är för övrigt grundlöst. Om du överväger att avstå från att läsa boken, eftersom du tänker att jag representerar en liten minoritet av tokstollar eller desinformatörer, och känner dig trygg med att lita till ”den samlade klimatforskningen”, vill jag utmana dig att åtminstone läsa kapitel 1 och 6. De kräver ingen klimatvetenskaplig expertis för att förstå, och borde få varje tänkande människa att börja fundera allvarligt på vad klimathotet egentligen handlar om.

Detta är den andra, utvidgade utgåvan av boken Vad du inte visste om KLIMATHOTET – en kritisk granskning av 33 påståenden om klimatet. Boken hittar du i menyn, där du också kan välja att läsa enstaka kapitel, eller om du klickar här. (Sammanfattning i PDF-format)

Börja gärna med videon härunder, som ger en utmärkt introduktion till några avgörande bevis i klimatfrågan som man inte behöver vara klimatforskare för att förstå. Det är bara enkel vetenskaplig logik: en hypotes leder till förutsägelser som antingen bekräftas eller motbevisas av observationer. Pågår det verkligen en accelererande växthuseffekt?

Staffan Mörner

Född 1958. Lärare i Filosofi och Svenska. Uppvuxen i skuggan av olika miljöhot, och hela livet engagerad för att rädda planeten från människans miljöförstöring. Intresserad av naturvetenskap, idéhistoria och teknik, men lika mycket av samhällsfrågor och politik.

Jag har skrivit denna bok helt ideellt för att försvara vetenskapens integritet, och för att jag så långt möjligt vill veta och dela med mig av vad som är sant och inte.
Jag är varken religiös eller medlem i något politiskt parti, och jag har aldrig tagit emot en krona från någon intressegrupp.

Jag har tre vuxna barn och en tioåring som bor med mig i en tvåa utanför Stockholm. Jag har årskort på SL, kör el-vespa i närområdet och reser oftast med tåg. Ingen stor villa, ingen pool, ingen bil. Nästan ett klimat-helgon, om det inte vore för att jag älskar rött kött. 🙂

Scoobidoo

Min el-vespa ”Scoobi-Doo”. Går lagligt i 55 km/h när batteriet är fulladdat, och tar mig 6 mil på plan mark. Få rörliga delar (styret, 2 hjul och bromssystem ), tankas i väggurtaget. Järn/Lithium-batteri. Lätt underhåll och billig drift. Och kul att köra.

9540ae5741e64df6bb06fb8deb72874e