cropped-cropped-isbjc3b6rn-i-nc3b6d-21.jpgOroar du dig för klimathotet? Kanske dina vänner, din familj eller dina barn gör det?

I så fall finns det en del fakta som du borde känna till, men antagligen aldrig hört talas om. Jag har samlat dem i en bok som du hittar i menyn uppe till vänster, eller här, och som du kan läsa helt gratis här på webben.

Jag ska ge några exempel. Det tar dig bara några minuter att avgöra om det är värt att läsa vidare:

Du vet antagligen att polarisarna i Arktis smälter. Det har pågått i flera decennier. Är det något man ska oroa sig för? Grafer som den här ser onekligen alarmerande ut:

NSIDC 1979-2014

Polarisens minsta utbredning (i september) har minskat från 8 miljoner kvadratkilometer 1979 till ungefär hälften 2014. Ett annat sätt att framställa utvecklingen är i termer av avvikelse från det normala (i det här fallet genomsnittet för åren 1979-2008):

Norhern hemisphere sea ice anomalyMen det finns satellitdata ända från 1973, bland annat publicerade i FN:s första rapport om klimathotet 1990, i en graf som visar den genomsnittliga avvikelsen från det normala mellan 1973 och 1990:

IPCC 1990 Observed Climate Variation and Change

Det verkar ju gå lite upp och ner. Kan det möjligen handla om en naturlig klimatcykel snarare än en hotande katastrof orsakad av människan?

Man kan dock inte riktigt jämföra den lilla svackan före 1979 med vad som hänt efter 1995, och 1974 kan ha varit ett undantag, ett exempel på väder, inte klimat. Men det finns data för den arktiska isens utbredning ända sedan 1920 (årligt genomsnitt):

Arctic-Sea-Ice-1920-1975

Grafen är från amerikanska Energidepartementet 1980 och visar att dramatiskt minskande – och växande – isar i Arktis faktiskt inte är något nytt. Polarisens utbredning mellan 1925 och 1955, långt innan koldioxidutsläppen börjat ta fart på allvar efter 1945,  var fullt jämförbar med vad vi sett efter 1979 – särskilt om man tar hänsyn till att den här grafen visar det årliga genomsnittet, inte enbart isens utbredningen i september, som naturligtvis var ännu mindre.

Utvecklingen de senaste 40 åren verkar alltså vara en del av en klimatcykel. Isen smälter och fryser till med jämna mellanrum när det blir varmare eller kallare, helt utan människans hjälp. Klimatet är cykliskt – i själva verket ett system av flera olika helt naturliga cykler med olika tidsspann, som samspelar med varandra.

Och varje gång det blivit varmare och isarna minskat har det larmats om att världen ska gå under. Och människor har oroat sig. Precis som när det blivit kallare igen, och isarna växer. På 1960 och 70-talen var klimatforskarna eniga om att vi stod inför en ny istid,

Varmare och kallare perioder har avlöst varandra helt naturligt de senaste 2 000 åren:

Arktiska sommartemperaturer under 2000 år

Men är det bara bristande historisk kunskap som driver klimathotet idag? Det är svårt att tro att valet av startpunkt just 1979 i de officiella diagrammen bara är en tillfällighet.

1979 var ett år med extremt mycket is i Arktis, så det är ett bra startår om man vill ge intryck av att vi är på väg mot en katastrof – vilket faktiskt kan vara väldigt positivt för både forskare, politiker, media och miljöorganisationer, som kan utnyttja människors oro för att få makt och pengar.

Notera att båda graferna över den arktiska isens utbredning ovan har en förledande och inte helt ovanlig egenskap, som gör att de ser mer dramatiska ut: skalan på y-axeln börjar inte på noll. Hur ser havsisens utveckling i Arktis ut om man korrigerar för detta? Inte lika alarmerande (isens min- och max-utbredning 1979-2009):

Arktisk havsis, skala från nollFaktum är att istäckets utbredning i Arktis varit nästan oförändrad sedan över 10 år – med en svagt ökande trend (kapitel 16):

Sea Ice Extent 2006-2017

Och på Grönland har det blivit kallare sedan 2005 :

Greenland cooling since 2005

(Värmen 2010 berodde på El Nino – och om grafen fortsatt ett år till skulle den visa samma sak 2016.)

En kvalificerad gissning är att klimatcykeln har börjat vända igen.

I ett längre perspektiv – säg 65 miljoner år – lever vi inte alls i en extremt varm tid, utan extremt kall (källa NASA-GISS)

5000 years of temperature change ny 2

Det är under denna period av sjunkande temperatur som den permanenta isen började frysa till, först i Antarktis för 37 miljoner år sedan, och sedan ganska ”nyligen” i Arktis för 7 miljoner år sedan. Under de senaste två miljoner åren har temperaturen oftast legat långt under gränsen för istid, med korta avbrott för mildare klimat, som nu.

Vad kan ligga bakom dessa temperaturförändringar?

Koldioxidhalten i atmosfären har faktiskt sjunkit stadigt under dessa 65 miljoner år då det blivit kallare, så det är inte orimligt att det finns ett samband. Och Al Gore slog ju igenom med sin bild av hur koldioxidhalten och temperaturen samvarierat de senaste 400 000 åren, enligt iskärnor från Vostok-glaciären på Antarktis. Fyra djupa istider, var och en ungefär 100 000 år långa, har vi haft under denna tid:

400 000 år

Koldioxidhalten och temperaturen följs åt så nära att de måste ha ett samband. Men vad är orsak och vad är verkan? Är det verkligen koldioxiden som styr temperaturen?

En närmare analys av grafen som Al Gore använde för att övertyga världen om klimathotet från koldioxid visar faktiskt att förändringarna av temperaturen alltid kommer flera hundra år före förändringarna av koldioxidhalten:

Temp och koldioxid 800 år

Vad kan då tänkas ha orsakat dessa förändringar i temperatur? Det finns en annan klimatfaktor som också samvarierar med både koldioxidhalten och temperaturen, nämligen de förändringar av jordens bana runt solen som kallas Milankovich-cykler:

Solens excentricitet

Ibland är jordbanan rundare, och då blir det varmare på jorden. Men när banan blir mer elliptisk, blir det kallare, eftersom jorden är allt längre från solen allt större del av omloppstiden.

När det blir kallt absorberar haven mer koldioxid från atmosfären, som de släpper ifrån sig när det blir varmare igen. Det är som med läskedrycker – kolsyra är koldioxid löst i vatten.

Det bevisar visserligen inte att denna frigjorda koldioxid inte i sin tur kan påverka temperaturen, som en av flera faktorer, och inte heller att det inte är koldioxiden som är den viktigaste drivkraften bakom klimatförändringar idag. De båda graferna ovan är inte nödvändigtvis det dråpslag mot hypotesen om växthusgasdriven global uppvärmning som många tror. Men samvariationen är inte heller något bevis för denna hypotes, och man kan fråga sig hur kraftfull Al Gore’s film hade varit om han berättat hela sanningen.

Under ungefär 10 000 år har mänskligheten frodats i en jämförelsevis lång ”mellanistid”, en period av mildare klimat efter den senaste stora istiden (till vänster i grafen ovan, tidsskalan går från höger till vänster).

Men sedan 3 000 år har det blivit kallare igen (nedan, även här går tidsskalan från höger till vänster): 

11 000 år

Det var varmare både under bronsåldern, romartiden och vikingatiden (den medeltida värmeperioden), och under hela perioden på 10 000 år växlar värmetoppar med rejäla köldknäppar. Åtminstone om man ska tro borrkärnorna från den grönländska inlandsisen.

Efter den medeltida värmeperioden blev det riktigt kallt igen under fem hundra år. ”Den Lilla Istiden” tinade upp först under 1800-talet, samtidigt som den industriella revolutionen tog fart. Det ”förindustriella” klimatet är verkligen inte något vi borde längta tillbaka till som om det vore ett paradis i ”naturlig balans” – det var en tid med kalla somrar, missväxt, svält och sjukdom.

Det är också under den industriella revolutionen som temperatur börjar mätas med termometrar, och mätserierna från mitten av 1800-talet till idag visar alltså den ”globala uppvärmningen” efter ett halvt årtusende av ”global nedfrysning”. Det är med andra ord inte så förvånande att vi gång på gång har ”den varmaste månaden sedan man började mäta” – dvs sedan den Lilla istiden.

Det finns frågetecken kring hur mycket temperaturen stigit sedan den Lilla Istiden, och det går jag in närmare på i kapitel 11. Olika mätmetoder ger olika resultat. Men denna uppvärmning startade hur som helst långt innan halten av växthusgaser i atmosfären börjat stiga nämnvärt. Däremot bidrog säkert det varmare klimatet till den industriella revolutionen, och därmed till den ökande förbränningen av fossila bränslen.

Från 1950 är det ingen tvekan om att halten av växthusgaser, främst koldioxid, har ökat tillräckligt för att teoretiskt kunna påverka klimatet. Koldioxid är trots allt en växthusgas som bidrar till att värma jorden, och det sägs att uppvärmningen är kraftigare och snabbare nu än någonsin och därför inte kan förklaras av naturliga orsaker.

Men det beror på vilka temperaturkurvor man litar på: data från markbaserade stationer (NASA) eller från satelliter.

De skiljer sig nämligen åt rejält de senaste 20 åren:

NASA vs Satellites

Temperaturdata från satelliter är inte bara de säkraste och bästa vi har, de överensstämmer dessutom väl med data från radiosonder (väderballonger och drop-sonder).

Men konstigt nog använder varken NOAA, NASA eller FN data från satelliter och väderballonger i sina officiella temperaturkurvor, utan bara från markbaserade väderstationer. Och det är dessa som visar en alarmerande uppvärmning:

Officiell temperaturkurva

Men för 20 år sedan var den officiella bilden helt annorlunda. 1995 beskrev FN:s klimatpanel temperaturerna sedan 1958, baserat på både markstationer, väderballonger och satelliter (från 1979):

FN temp 1958-1995

Här ser vi en mild cyklisk variation utan någon dramatisk trend under samma period som NOAA idag hävdar att temperaturerna stigit kraftigt och entydigt.

Vad har hänt?

Data från markstationerna har helt enkelt ändrats. Det finns många problem med dessa data, och därför genomgår de komplicerade ”administrativa justeringar” innan de publiceras. Och under de senaste decennierna har NOAA ”justerat” data för hela 1900-talet i efterhand. Det är stor skillnad mellan de temperaturer som faktiskt uppmätts och de som redovisas officiellt:

USA, measured - reported

Grafen visar hur NOAA under senare tid ändrat sina egna äldre data så att USA ser ut att ha varit kallare (den röda kurvan, ”Reported”, vad man numera rapporterar) under 1900-talet än vad som faktiskt uppmättes (den blå kurvan, ”Measured”).

Notera hur temperaturerna ändrats så att hela 1900-talet blivit kallare, så att det ser ut att bli allt varmare fram till idag.

Egentligen uppmättes en uppvärmning på ungefär 0,5 grader C mellan 1890 och 2012, vilket NOAA ”justerat” till nästan 2 grader C, och det ser ut att vara rekordvarmt 2012 istället för på 1930-talet (känt som ”the dust bowl era”).

Se här hur kurvan från NASA-GISS förändrats – och utplånat den globala avkylning 1945-1965 på -0,3C som det rådde konsensus om på 60- och 70 talen:

GISS 1980, 1987 och 2007

Hittills har den här ”justerade” bilden stämt illa med data från väderballonger och satelliter, men nu ändrar man även dessa – med hänvisning till markstationerna.

Det finns visserligen helt legitima skäl att justera mätningarna från väderstationerna – det är en svaghet med dessa data att de är svårtolkade – men det är ganska uppseendeväckande att man gjort så stora ändringar för hela 1900-talet och att de alla går i samma riktning.

En förklaring man ger är att man justerat för att stationer som läst av termometrarna på morgonen visar högre temperaturer än de som läst av på eftermiddagen. Men det håller inte för en närmare granskning. Den högre temperaturen beror helt enkelt på att dessa stationer ligger längre söderut (se kapitel 11):

Latitud ny

I varmare klimatzoner är det tydligen vanligare att man läser av mätinstrumenten på morgonen, medan man i kallare klimatzoner hellre gör det på eftermiddagen. Och att temperaturen är högre i varmare klimatzoner är naturligtvis inget som bör ”justeras”.

Det är lika svårt att tro att världens ledande klimatinstitution bara ”missat” detta, som att tro att de medvetet manipulerat data för att bekräfta klimathotet.

Antalet justeringar har dock ökat kraftigt de senaste decennierna:

Adjustments increasing

… och de går alla i samma riktning – man gör det kallare förr, och varmare på senare tid:

Justeringar 1900-talet - ny

På så vis har bilden av 1900-talets temperaturutveckling förändrats från regelbundna svängningar upp och ner som mer eller mindre jämnar ut sig över tid eller följer en mild värmetrend, till en brant och dramatisk stegring. Det är denna justerade dataserie som sedan används av NASA och forskare över hela världen, och som ligger till grund för teorier och slutsatser om klimatet.

Samtidigt ger satelliter och väderballonger en helt annan bild.

Vilka data kan man lita på? Jag går igenom argumenten i kapitel 11.

Ett annat viktigt faktum som de flesta inte känner till, trots att det är grundläggande fysik, är att växthuseffekten från den stigande koldioxidhalten i atmosfären inte i sig kan förklara ens en bråkdel av den värmeökning som NOAA rapporterar. Växthuseffekten från varje nytt tillskott av koldioxid – liksom av metan – avtar nämligen logaritmisk med ökande halter.

Det fungerar ungefär som när man målar en vägg – de första strykningarna har stor effekt, sen gör det allt mindre skillnad, hur mycket man än målar.

För koldioxid gäller att en temperaturökning med 1 grad C alltid kräver en fördubbling av halten.

Diagrammet nedan visar hur den direkta växthuseffekten av varje extra dos av 20 miljondelar koldioxid avtar mycket snabbt:

Logaritmiskt ny

Diagrammet är från 2008. Koldioxidhalten i atmosfären har idag passerat 400 ppm (miljondelar), men denna ökning har i sig själv inte haft någon mätbar effekt på temperaturen. Enligt grundläggande fysik skulle det krävas en fördubbling till 800 ppm för att koldioxiden på egen hand skulle orsaka en uppvärmning med 1 grad C. Och även nästa ökning med 1 grad C skulle kräva en fördubbling, nu till 1600 ppm osv.

Hypotesen om klimathotet förutsätter därför antagandet att denna direkta växthuseffekt från koldioxid sätter igång en ond cirkel, där andra, betydligt kraftfullare faktorer – främst vattenånga – förstärker (tredubblar) växthuseffekten från koldioxiden. Det finns dock inga tecken på att det verkligen sker, annat än i de datorbaserade klimatmodellernas värld. Och i NOAA:s ”justerade” temperaturkurvor. Det kan exempelvis bero på att mer vattenånga i atmosfären medför ökad molnighet,  vilket motverkar den uppvärmande effekten från den stigande koldioxidhalten.

De många olika konsekvenser av en snabbt accelererande global uppvärmning som man varnar för, och ofta påstår redan kan observeras, lyser helt enkelt med sin frånvaro. I flera kapitel redovisar jag fakta för stormar, nederbörd, havshöjning och försurning, som inte alls tyder på att något katastrofalt är på väg att hända. (Kapitel 14-27).

Nedan några exempel på hur vattenståndet utvecklats sedan mätningarna startade – i New York (Battery park på Manhattan) där marken sjunker och Juneau i Alaska där marken fortfarande höjs efter den senaste istiden, i Los Angeles samt på Kiribati, en av de söderhavsatoller som sägs vara på väg att översvämmas eller erodera bort, men som i likhet med de flesta andra liknande öriken vuxit de senaste 30 åren (kapitel 21 – graferna är hämtade från NOAA, Sea level Trends, Tides and Currents):

Manhattan havsnivå

Juneau, Alaska

Los Angeles

Kiribati

Notera att förändringarna är stabila och kontinuerliga sedan lång tid tillbaka, och inte visar några tecken på en accelererande växthuseffekt.

En stor del av den genomsnittliga höjningen av vattenståndet beror på att det blivit varmare sedan den Lilla Istiden, vilket gjort att vattnet expanderat. Denna måttliga höjning av havsytan har alltså pågått i över hundra år beroende på helt naturliga orsaker, och någon acceleration av havshöjningen kan man inte se i någon av dataserierna från NOAAs mätstationer världen över, trots att utsläppen av växthusgaser ökar hela tiden.

Däremot finns det tydliga bevis för att den stigande koldioxidhalten har positiva effekter, främst för växtligheten (både i havet och på land) – jorden har blivit grönare de senaste 30 åren (kapitel 29):

Jorden grönskar

Koldioxid är nödvändigt för fotosyntesen, och i förindustriell tid var halten nära gränsen för vad växter klarar.

Det marina djurlivet verkar också påverkas positivt av både ökad värme och koldioxidhalt, bland annat cococoliterna, de kalcifierande plankton som tillhör basen i havens näringskedja, liksom krabbor och humrar (kapitel 24):

Havskräftor

Allt liv på jorden är kolbaserat, och även i våra kroppar kommer kolet från koldioxiden i atmosfären. Genom förbränning av fossila bränslen har vi människor återfört en del av denna livsviktiga gas som under hundratals miljoner år tagits upp av växter och djur och lagrats som kol, olja och gas i sediment.

Med de fossila bränslenas hjälp har vi dessutom skapat ett aldrig tidigare skådat välstånd som allt fler människor på jorden får del av och – inte minst – gör våra samhällen tryggare även mot klimatförändringar, oavsett vad de orsakas av. Antalet klimatrelaterade dödsfall har minskat med 98% sedan 1900-talets början tack vare bland annat betong, effektiva transportsystem, stora maskiner, centralvärme och luftkonditionering – allt beroende av billig, lättillgänglig och pålitlig energi, oftast i form av fossila bränslen.

”Men”, hör jag ofta, ”är det inte bäst att ta det säkra före det osäkra, för säkerhets skull”? Det kan låta klokt, och är det också i en del fall. Men det är också ett känslotrick som försäkringsbolag kan använda för att utnyttja vår oro och rädsla när de vill sälja på oss försäkringar vi egentligen inte behöver. Och varför ska vi i så fall inte även försäkra oss mot att det kommer en ny Liten Istid – med decennier av frostiga somrar, missväxt och svält? Granska gärna försäkringsvillkoren först också, så att inte premien ruinerar dig, samtidigt som försäkringsbeloppet bara är en bråkdel av värdet (vilket faktiskt är den verkliga innebörden av det hyllade ”Parisavtalet”).

Att klimatet inte styrs av oss människor betyder inte att det inte kan bli farligt. Men vi kan använda våra resurser klokare, istället för att slösa miljarder på verkningslösa ”åtgärder”. Dessa resurser kan vi använda bättre, inte bara till att bygga klimatsäkrare samhällen, utan också till att lösa alla de problem vi vet säkert finns med exempelvis miljöförstöring, fattigdom, vattenbrist och sjukdomar.

I den här boken presenterar jag dessa och många fler fakta om klimatet som du antagligen aldrig har hört talas om, men som du borde känna till innan du förgås av klimatångest och tar ifrån barnen deras framtidstro. Bland annat mår isbjörnarna bättre idag än på minst 50 år (kapitel 18).​

Påståendet att 97% av världens klimatforskare är överens är för övrigt grundlöst. Om du överväger att avstå från att läsa boken, eftersom du tänker att jag tillhör en liten minoritet av tokstollar eller desinformatörer, och känner dig trygg med att lita till ”den samlade klimatforskningen”, vill jag utmana dig att åtminstone läsa kapitel 1 och 6. De kräver ingen klimatvetenskaplig expertis för att förstå, och borde få varje tänkande människa att börja fundera allvarligt på vad klimathotet egentligen handlar om.

Detta är den andra, utvidgade utgåvan av boken Vad du inte visste om KLIMATHOTET – en kritisk granskning av 33 påståenden om klimatet. Boken hittar du i menyn, där du också kan välja att läsa enstaka kapitel, eller om du klickar här.

Börja gärna med videon härunder, som ger en utmärkt introduktion till några avgörande bevis i klimatfrågan som man inte behöver vara klimatforskare för att förstå. Det är bara enkel vetenskaplig logik: en hypotes leder till förutsägelser som antingen bekräftas eller motbevisas av observationer. Pågår det verkligen en accelererande växthuseffekt?

 

Staffan Mörner

Född 1958. Lärare i Filosofi och Svenska. Uppvuxen i skuggan av olika miljöhot, och hela livet engagerad för att rädda planeten från människans miljöförstöring. Intresserad av naturvetenskap, idéhistoria och teknik, men lika mycket av samhällsfrågor och politik.

Jag har skrivit denna bok helt ideellt för att försvara vetenskapens integritet, och för att jag så långt möjligt vill veta och dela med mig av vad som är sant och inte.
Jag är varken religiös eller medlem i något politiskt parti, och jag har aldrig tagit emot en krona från någon intressegrupp.

Jag har tre vuxna barn och en nioåring som bor med mig i en tvåa utanför Stockholm. Jag har årskort på SL, kör el-vespa i närområdet och reser oftast med tåg. Ingen stor villa, ingen pool, ingen bil. Nästan ett klimat-helgon, om det inte vore för att jag äter mycket rött kött. 🙂

Scoobidoo

Min el-vespa ”Scoobi-Doo”. Går lagligt i 55 km/h när batteriet är fulladdat, och tar mig 6 mil på plan mark. Få rörliga delar (styret, 2 hjul och bromssystem ), tankas i väggurtaget. Järn/Lithium-batteri. Nypris: 35.000:-. Lätt underhåll och billig drift. Och kul att köra i närområdet.