Venus

Vetenskapliga ”kändisar” som brittiske Brian Cox och amerikanske Bill Nye (”the science guy”) har gjort fantastiska insatser för att popularisera modern forskning och försvara vetenskapen mot irrationalitet. När de tar den ”skenande växthuseffekten” på Venus, som är 462 grader varm vid markytan, som bevis för farorna med koldioxid och som varnande exempel för oss på jorden blir de tagna på allvar.

Den dominerande teorin är att Venus en gång i tiden var ganska lik jorden, med hav av flytande vatten, som av någon anledning dunstade och skapade en skenande växthuseffekt. I den processen kan koldioxid ha spelat en roll, men man måste också väga in att Venus ligger mycket närmare solen än Jorden och roterar mycket långsamt runt sin egen axel – ett dygn på Venus motsvarar 243 dygn på jorden. De långa dagarna med starkare solljus kan mycket väl räcka som förklaring till att vattnet förångades.

Idag kan man dock inte förklara värmen på Venus med vattenånga, eftersom den inte längre finns kvar i atmosfären. Däremot består Venus atmosfär till 96,5% av koldioxid, så det skulle kanske inte vara så konstigt om där rådde en stark växthuseffekt.

Frågan är dock om det verkligen är växthuseffekten från koldioxid som förklarar värmen på Venus. Det tjocka molntäcket på Venus reflekterar effektivt solens strålning och planetens atmosfär är mycket kall:

Venus express

Mätningar av temperaturen i Venus atmosfär, Venus Express, ESA (European Space Agency):

Kanske är det en helt annan fysikalisk effekt som har den avgörande betydelsen: Venus atmosfär är nämligen 92 gånger tätare än jordens, vilket gör att trycket vid markytan är enormt.

Man kan jämföra med planeten Mars, som är mycket kall (i genomsnitt -60°C), och vars atmosfär också består av 95% koldioxid, men är väldigt tunn – lufttrycket vid ytan är i genomsnitt bara en hundradel av lufttrycket på Jorden.

Att gaser värms av kompression en väletablerad fysikalisk princip. I artikeln från 2017, New Insights on the Physical Nature of the Atmospheric Greenhouse Effect Deduced from an Empirical Planetary Temperature Model hävdar Ned Nikolov och Karl Zelle, baserat på studier av Venus, Jorden, Mars och tre månar, att:

”the atmospheric ‘greenhouse effect’ currently viewed as a radiative phenomenon is in fact an adiabatic (pressure-induced) thermal enhancement analogous to compression heating and independent of atmospheric composition.”

29573093_354025215099732_8712576932112468476_n

I så fall kan naturligtvis Jorden aldrig gå samma väg som Venus, så länge inte lufttrycket skulle öka dramatiskt av någon outgrundlig anledning.

Som jag skrev redan i kapitel 2 verkar denna hypotes strida mot energiprincipen, termodynamikens första huvudsats. Det är sant att gaser hettas upp vid kompression, men bara under själva kompressionen, som tillför den energi som omvandlas till värme. När trycket återigen är konstant skingras värmeenergin. När man pumpar ett däck blir däcket varmare, men när däcket är fullt får det snart samma temperatur som omgivningen. För att atmosfären ska kunna hålla en konstant temperatur som är högre än rymden ovanför enligt denna princip måste ständigt ny energi tillföras genom en ständigt tilltagande kompression.

Läs mer om denna invändning här.

Richard Feynman, en av 1900-talets mest framstående fysiker, har dock en förklaring av varför jorden är 33 grader varmare med atmosfär än utan som enbart baseras på gravitation, luftens täthet och den termodynamiska effekt som uppstår när luftmolekyler värms och stiger, för att sedan kylas och sjunka mot jorden igen. I den teorin är det inte växthusgaser utan läges- och rörelseenergi som ger oss vårt behagliga klimat – utan risk för skenande global uppvärmning.