Liksom isbjörnarna har de låga söderhavsatollerna, exempelvis Tuvalu (med huvudorten Funafuti) och Kiribati, blivit till symboler för klimathotet. Höjningen av havsytan sägs vara på väg att dränka dessa låga öar. Men det är ett missförstånd som sprids av sensationshungriga medier, inte av seriösa forskare. De vet nämligen hur korallöar fungerar.
Historiskt finns det en väldigt bra förklaring till att dessa öar ligger precis i nivå med havsytan, och ändå har klarat sig bra trots stora förändringar av havsnivån genom tiderna. De anpassar sig.
Många tänker sig nog att dessa atoller består av växande koraller. men det är en total missuppfattning. De består nämligen inte av levande koraller, utan av korallsediment – den finkorniga sand som bildas när korallerna mals av vågorna och av fiskar som äter korall.
Korallöarna ligger där de ligger och precis i vattenbrynet, oavsett hur havet höjs och sänks, på grund av hur vindar och havsströmmar i alla tider drivit sanden in mot land eller ut i havet.
Officiellt har havsytan stigit mer runt Söderhavets atoller än på andra håll de senaste 30 åren. Vad har hänt? Finns det tecken på att deras yta minskar? En artikel i tidskriften New Scientist från 2 juni 2015 rapporterade resultatet från en studie av Paul Kench vid University of Aukland på Nya Zeeland: Small atoll islands may grow, not sink, as sea levels rise (New Scientist, 2 juni 2015).
Dessa låga öar kan dock antas komma att drabbas på andra sätt om stormarna blir kraftfullare, men det verkar inte som om stormar tär på korallöar, utan snarare omfördelar sanden och till och med kan öka landytan. Och hittills finns inga tecken på att stormarna ökar vare sig till frekvens eller intensitet globalt sett. Men stormar kommer naturligtvis att fortsätta att drabba öarna och orsaka erosion som förändrar landskapet, mer eller mindre katastrofalt. Så har det alltid varit.
Skräckscenarierna verkar återigen bygga mer på klimatmodellernas worst-case än på faktiska observationer.
Som framgår av data från NOAA:s mätstationer finns det inte data för vattenståndet så långt tillbaka i tiden från de här öarna, och variationerna är stora, även mellan olika platser i samma ögrupp. Den längsta serien i NOAA:s databas är från Kiribati, och märkligt nog saknas helt data från Maldiverna, som brukar framhållas som särskilt hotat.
Det säger egentligen inte så mycket om hur havsvattenståndet förändrats, eftersom öarna anpassar sig. Men ingenstans ser man någon plötslig acceleration som skulle kunna förklaras med stigande halter av växthusgaser i atmosfären (NOAA, Sea level Trends, Tides and Currents):
Fiji ligger också i samma område som ögrupperna ovan. Det är visserligen ingen korallö, men är just därför intressant att jämföra med. En vulkanö lär ju stå stabilt på havsbottnen och därför ge mer pålitliga data för vattenståndet.
Här stiger havet nästan dubbelt så mycket som det globala genomsnittet enligt NOAA, och just för att Fiji står stadigt märks det höjda vattenståndet också mycket tydligare vid kusterna.
Men någon acceleration på 1990-talet kan man inte se, och den närmaste mätstationen på fast mark, i Auckland på Nya Zeeland, observerar något helt annat:
Det är uppenbarligen lokala förhållanden på Fiji som måste ligga bakom den kraftiga höjningen av vattenståndet just där.
Till sist vill jag även här lägga in föreläsningen med Nils-Axel Mörner, som också finns i det förra kapitlet:
Föreläsning av Dr. Nils-Axel Mörner, professor emeritus i paleogeofysik and geodynamik vid Stockholms universitet.
En mycket underhållande och informativ föreläsning av Nils-Axel Mörner på hans omisskännliga svengelska. Han är en av världens främsta experter på havsvattenståndet och har bland annat studerat förhållandena på Maldiverna mycket noga.
Vad du inte visste om KLIMATHOTET 