Havsvattenståndet i världen har stigit ända sedan den senaste istiden på grund av en uppvärmning orsakad av förändringar av jordens bana och lutning runt solen, och sedan 8000 år är vi inne i en lång period med mycket små växlingar:
Under denna tid har havsnivån varierat med naturliga klimatcykler över decennier och sekler på grund av global uppvärmning och avsvalning med tiondelar till enstaka grader som fått isar att smälta och frysa, och havsvattenståndet att stiga och sjunka med decimetrar.
Spår av hamnar anlagda under den romerska eller medeltida värmeperioden, som idag ligger flera kilometer från kusten, vittnar om hur havsvattenståndet sjunkit sedan dess.
Under 1900-talet har havsytan i genomsnitt höjts med cirka 1,14 millimeter per år.
Officiellt har höjningen av havsvattenståndet accelererat, framför allt efter 1993, vilket skulle kunna kopplas till den kraftigt ökande halten av koldioxid i atmosfären, men som givetvis i princip också skulle kunna ha en naturlig förklaring:
Det finns dock en helt annan förklaring till den tvära vändningen uppåt 1993. Det var nämligen då man började mäta havsytans nivå med hjälp av satelliter – den röda och gröna linjen ovan visar två olika studier av satellitdata. Den svarta linjen över den blå delen av kurvan fram till 1993 bygger på data från tidvattenmätare runt om i världen. (Källa)
Beror accelerationen på teknikbytet eller på själva havsvattenståndet?
Svaret är uppenbart:
Tidvattenmätarna (tide gages) fortsätter nämligen att leverera data även sedan man började mäta med satelliter, och de visar inte någon acceleration från 1993. Havsvattenståndet verkar helt enkelt fortsätta att stiga i samma takt som tidigare. (Källa)
Och inte heller satelliterna visar någon acceleration (källa):
Det som ser ut som en acceleration från 1993 beror följaktligen med största sannolikhet enbart på teknikbytet.
Däremot talar satelliternas data trots allt för att havsnivån stiger mer än vad man tidigare trott. Det finns dock anledning att tvivla på det. Medan satelliter är mer pålitliga än mätningar vid marken när det gäller luftens temperatur, är de inte lika självklart det bästa vi har när det gäller havsvattenståndet. Havsnivån skiljer sig kraftigt runt jorden beroende på tidvatten och strömmar, och inte minst mellan vågtoppar och dalar vilket satelliternas utrustning saknar tillräcklig upplösning för att kompensera för med den millimeterprecision som man vill ge intryck av att ha.
Data från markbaserade tidvattenmätare påverkas visserligen av lokala förhållanden, som man måste justera för, till exempel landhöjning. Men tolkningsproblemen är inte tillnärmelsevis så stora som när det gäller mätningar av lufttemperaturen vid markbaserade väderstationer. När man väl korrigerat för lokala och regionala felkällor har det egentligen ingen betydelse var i havet man mäter – världshaven är kommunicerande kärl. Väder, vind, havsströmmar och lufttryck påverkar visserligen också havsnivån, men det jämnar ut sig över åren och påverkar inte havshöjningens långsiktiga takt eller trend.
Man ska också komma ihåg att dessa mätningar haft en mycket viktig praktisk funktion för sjöfarten, vilket givetvis gjorde att de sköttes ännu mer noggrant än om det bara handlat om nyfikenhet eller en fritidssyssla (som vid många väderstationer). Det handlade om liv och död, eftersom förändringar av havsnivån är detsamma som förändringar i vattendjup. I första hand var man förstås intresserad av just tidvattnet, men data för den genomsnittliga havsnivån kom ju på köpet.
Generellt finns det alltså anledning att ta dessa historiska dataserier på stort allvar.
Satellitmätningarna har fördelen att täcka hela jordytan, men det har mindre betydelse när det gäller havsnivån än lufttemperaturen. Och eftersom tidvattenmätarna inte har samma problem som väderstationerna är skillnaden i kvalitet inte alls lika stor jämfört med satelliterna.
En av världens främsta experter på havsvattenståndet, Nils-Axel Mörner, förlitar sig dock inte på någon av dessa tekniker, utan på fältstudier och fysikens lagar. Han använder istället observationer på plats av hur strandlinjen förändrats genom att studera vegetation, erosion, koraller, sediment, geologiska spår med mera, självklart med hänsyn till lokal landhöjning eller -sänkning, vilket ger helt andra och antagligen mycket mer tillförlitliga resultat, som motsäger den officiella bilden. (Se hans föredrag sist i den här artikeln.)
Dessutom gör NASA-GISS ”administrativa justeringar” även av dessa historiska data, så att kurvan efterhand har pekat allt brantare uppåt för att ge intryck av acceleration (källa: Tony Heller):
Justeringarna motiveras bland annat med att havsbottnen antas sjunka, vilket framstår som underligt, eftersom det i så fall är en process som påverkar havsvattenståndet i motsatt riktning och sänker havsnivån eller i varje fall minskar dess stigningstakt. Det är ju inte havens vattenvolym som oroar, utan havsnivån vid kusterna.
Det finns också en annan viktig skillnad mellan satelliternas mätningar av det globala havsvattenståndet och tidvattenstationernas mätningar vid kusterna. En stor del av havsnivåhöjningen ute till havs beror nämligen på att havsvattnet expanderat när haven blivit varmare, och den expansionen har ingen betydelse vid kusterna, där vattenpelarens höjd går mot noll. Där finns inte tillräckligt med vatten för att expansionen ska märkas.
Idag är den officiella siffran för den globala havsnivåhöjningen 3,3 mm per år. Det betyder 3,3 decimeter på hundra år – för närvarande, mer om höjningen verkligen accelererar. Denna kurva korrelerar bättre med ökningen av koldioxidhalten i atmosfären och tycks därmed tala för att en fortsatt förbränning av fossila bränslen kommer att bidra till ytterligare acceleration. Men det är förstås bara en korrelation, inte ett bekräftat orsakssamband. Det finns inga entydiga bevis för att människan haft någon avgörande betydelse för den globala uppvärmningen (se kapitel 28)
Klimatmodellerna ger som vanligt flera olika scenarier beroende på hur utsläppen av växthusgaser kan tänkas förändras och glaciärerna reagera – i grund och botten beroende på osäkerheten om hur känsligt klimatet är (Se kapitel 2).
(Källa)
Spännvidden är stor, men alla officiella prognoser ligger långt ifrån de värsta skräckscenarierna från media och klimatalarmister, som talar om flera meters höjning. Nog för att en höjning med 0,7 meter jämfört med idag skulle kunna orsaka problem på många håll, men inte civilisationens undergång.
Skräckscenarierna bygger på att landisen på Grönland eller hela västra Antarktis – eller båda – smälter helt, vilket inte har någon vetenskaplig grund (se kapitel 15). Enligt Nils-Axel Mörner är sådana scenarier dessutom helt enkelt fysikaliskt omöjliga.
Men klimatprofeten framför andra, forskaren James Hansen, som var chef för NASA-GISS fram till 2013, förutspådde redan 1988 att Manhattan skulle vara översvämmat 20 år senare, dvs år 2008, för över 10 år sedan:
Samma varning hördes faktiskt redan 1934, då man också skapade fantasifulla bilder av Manhattan under vatten:
Då hade det blivit varmare sedan 1910, med smältande havsisar och glaciärer.
Trots att förutsägelserna inte slår in fortsätter man att upprepa dem, med nya årtal, och de tas på lika stort allvar varje gång.
Så låt oss än en gång gå tillbaka till källorna, de faktiska mätningarna. NOAA har totalt 233 mätstationer världen över som rapporterar havsnivån. Bara 14% av stationerna visar en höjning av havsvattenståndet med 3,4 mm/år eller mer (källa):
Varken tidvattenmätningarna eller satelliterna, tagna var för sig, ger någon anledning att tro på de dramatiska prognoserna från FN:s klimatpanel:
Alla de mätstationer som NOAA använder finns tillgängliga på webbsidan Tides&Currents, avdelningen Sea Level Trends. Surfa gärna runt där. Där finns bland annat data för hur vattenståndet förändrats vid Battery Park på Manhattan sedan 1850-talet:
Det är ju uppenbart att Manhattan inte har översvämmats, men vattenståndet vid Battery Park stiger trots allt med 2,8 millimeter i genomsnitt per år. Det har det å andra sidan gjort ända sedan 1850-talet, utan någon som helst långsiktig acceleration eller några tvära trendbrott. Sanningen är också att höjningen av vattennivån inte bara beror på att havet stiger, utan också till stor del på att marken sjunker. Jämför med Los Angeles:
I Kalifornien har flera Counties nyligen stämt oljebolagen för höjningen av vattenståndet i havet, som man menar hotar att åstadkomma enorma skador.
Som tur är har domstolarna tillbakavisat dessa absurda anklagelser. Och det finns inget som helst vetenskapligt stöd för detta. Havsvattenståndet har stigit stadigt och mycket blygsamt med mindre än 1 mm per år i Los Angeles sedan mätningarna startade på 1920-talet. En jämförelse mellan bilder tagna vid Cove of La Hoja i Kalifornien 1879 och 2017 visar att skillnaden i havsnivå vid högvattenstånd inte ens är urskiljbar – identiska utsnitt av bilderna har dubbelexponerats längst ner (källa):
Den enda slående skillnaden mellan bilderna är att det är mycket grönare idag.
I Juneau, Alaska, sjunker havsvattenståndet, eftersom det pågår landhöjning sedan istiden, precis som i Skandinavien:
Man ser dock inga spår av att människans utsläpp av växthusgaser skulle ha haft någon påverkan.
Ett svep över världens mätstationer visar att havsnivån stiger på vissa håll, men sjunker på andra, av flera olika skäl, men i genomsnitt stiger i en jämn och icke accelererande takt, mest sannolikt för att den globala medeltemperaturen stigit efter den extrema kölden under den Lilla istiden.
Jag kan inte hitta belägg för acceleration någonstans, och alltså inte 1993 heller. Här är ytterligare 12 exempel:
Och till sist Stockholm, som fortfarande har landhöjning efter den senaste istiden:
Hotas korallöarna i Söderhavet av översvämning?
Liksom isbjörnarna har de låga söderhavsatollerna, exempelvis Tuvalu (med huvudorten Funafuti) och Kiribati, blivit till symboler för klimathotet. Höjningen av havsytan sägs vara på väg att dränka dessa låga öar. Men det är ett missförstånd som sprids av sensationshungriga medier, inte av seriösa forskare. De vet nämligen hur korallöar fungerar.
Det finns en väldigt bra förklaring till att dessa öar ligger precis i nivå med havsytan, och ändå har klarat sig bra trots stora förändringar av havsnivån genom tiderna. De anpassar sig.
Många tänker sig nog att dessa atoller består av växande koraller, men det är en total missuppfattning. De består nämligen inte av levande koraller, utan av korallsediment – den finkorniga sand som bildas när korallerna mals av vågorna och av fiskar som äter koraller.
Korallöarna ligger där de ligger och precis i vattenbrynet, oavsett hur havet höjs och sänks, på grund av hur vindar, stormar och havsströmmar i alla tider drivit sanden in mot land eller ut i havet.
Officiellt har havsytan stigit mer runt Söderhavets atoller än på andra håll de senaste 30 åren. Det verkar i och för sig inte stödjas av data (se nedan), men visst har havvattenståndet stigit. Vad har hänt? Finns det tecken på att deras yta minskar? En artikel i tidskriften New Scientist från 2 juni 2015 rapporterade resultatet från en studie av Paul Kench vid University of Aukland på Nya Zeeland: Small atoll islands may grow, not sink, as sea levels rise (New Scientist, 2 juni 2015).
Det verkar inte heller som om stormar tär på korallöar, utan snarare omfördelar sanden och till och med kan öka landytan. Och hittills finns ju inte heller tecken på att stormarna ökar vare sig till frekvens eller intensitet globalt sett. Men stormar kommer naturligtvis att fortsätta att drabba öarna och orsaka erosion som förändrar landskapet, mer eller mindre katastrofalt. Så har det alltid varit.
Skräckscenarierna verkar återigen bygga enbart på klimatmodellernas worst-case och inte på faktiska observationer.
Som framgår av data från NOAA:s mätstationer nedan finns det inte data för vattenståndet så långt tillbaka i tiden från de här öarna, men i alla fall från 1950 eller 1980, då klimathotet varit på tapeten. Den längsta serien i NOAA:s databas är från Kiribati (men märkligt nog saknas helt data från Maldiverna, som brukar framhållas som särskilt hotat. Där har dock den framstående forskaren Nils-Axel Mörner gjort noggranna fältstudier – se videon nedan).
Ingenstans ser man någon plötslig acceleration som skulle kunna förklaras med stigande halter av växthusgaser i atmosfären (NOAA, Sea level Trends, Tides and Currents):
Det skiljer en hel del, men det är svårt att se att det skulle pågå någon accelererande katastrof i det här området.
Fiji ligger också i samma område som ögrupperna ovan. Det är visserligen ingen korallö, men är just därför intressant att jämföra med. En vulkanö lär ju stå stabilt på havsbottnen och därför ge mer pålitliga data för vattenståndet.
Här stiger havet nästan dubbelt så mycket som det globala genomsnittet enligt NOAA, och just för att Fiji står stadigt märks det höjda vattenståndet också mycket tydligare vid kusterna.
Men någon acceleration på 1990-talet kan man inte se, och den närmaste mätstationen på fast mark, i Auckland på Nya Zeeland, observerar något helt annat:
Mer läsning: Sea Level Rise Accelerating? Not. Av Willis Eschenbach / July 20, 2017
Video: Föreläsning av Dr. Nils-Axel Mörner, professor emeritus i paleogeofysik och geodynamik vid Stockholms universitet:
En mycket underhållande och informativ föreläsning av Nils-Axel Mörner på hans omisskännliga svengelska. Han är en av världens främsta experter på havsvattenståndet och har bland annat studerat förhållandena på Maldiverna mycket noga.
Vad du inte visste om KLIMATHOTET 