Havsnivån varierar starkt världen över på grund av en mängd olika faktorer, exempelvis geologi och erosion. Havsytan har stigit ända sedan den senaste istiden, och sedan 8 miljoner år är vi inne i en lång period med mycket små förändringar:

a5b317_f3771677f0dd434a80177fe988e651b3mv2

Under 1900-talet har havsytan i genomsnitt höjts med cirka 1,4 millimeter per år. Det beror inte så mycket på att glaciärer smälter, som på att haven långsamt har blivit varmare de senaste 150 åren efter den Lilla Istiden, vilket gjort att vattnet har expanderat.

Officiellt har dock höjningen av havsnivån accelererat, framför allt efter 1993, vilket skulle kunna kopplas till den kraftigt ökande halten av koldioxid i atmosfären:

a5b317_3f4bf0bdcc3d4251af9cfd9d1e85ec11mv2

Men det finns en helt annan faktor som kan ha haft betydelse för den tvära vändningen uppåt 1993. Det var nämligen precis då man började mäta havsytans nivå med hjälp av satelliter. Kurvan fram till 1993 bygger på data från tidvattenmätare runt om i världen.

Data från markbaserade tidvattenmätare påverkas visserligen av lokala förhållanden, som man måste justera för, till exempel landhöjning. Man kan också utgå ifrån att det förekommit avläsningsfel i äldre tid.

Men tolkningsproblemen är inte tillnärmelsevis så stor som när det gäller mätningar av lufttemperaturen vid markbaserade väderstationer. När man väl korrigerat för lokala och regionala felkällor har det ingen betydelse var i havet man mäter – världshaven är kommunicerande kärl. Väder, vind och lufttryck påverkar visserligen också havsnivån, men jämnar ut sig över åren och påverkar inte havshöjningens långsiktiga trend. Och förändras i cykler som inte heller påverkar trenden.

Man ska också komma ihåg att dessa mätningar haft en mycket viktig praktisk funktion för sjöfarten, vilket givetvis gjorde att de sköttes ännu mer noggrant än om det bara handlat om nyfikenhet eller en fritidssyssla (som vid många väderstationer). Det handlade om liv och död, eftersom förändringar av havsnivån är detsamma som förändringar i vattendjup. I första hand var man förstås intresserad av just tidvattnet, men data för den genomsnittliga havsnivån kom ju på köpet.

Generellt finns det alltså anledning att ta dessa historiska dataserier på stort allvar.

Satellitmätningarna har fördelen att täcka hela jordytan, men det har som sagt mindre betydelse när det gäller havsnivån än lufttemperaturen. Och eftersom tidvattenmätarna inte har samma problem som väderstationerna är skillnaden i kvalitet inte alls lika stor jämfört med satelliterna.

Kalibreringarna av satellitmätningarna är förhållandevis okomplicerade, till exempel korrigeringar för avdrift. Det handlar om ren fysik och matematik. Men det finns en skillnad mot tidvattenmätningarna som kan ha avgörande betydelse för satellitmätningarnas tillförlitlighet. Medan tidvattnet mätts av yrkespersoner med ansvar för andras liv, kontrolleras tolkningen av satellitmätningarna av en mycket begränsad grupp personer, som förser alla andra med data.

Tidvattenmätarna fortsätter att leverera data även sedan man började mäta med satelliter, men de visar dock inte den kraftiga accelerationen från 1993. Vattennivån verkar fortsätta stiga i samma takt som tidigare:

a5b317_bd694509ed9f454a83e402b4f66b1788mv2

Men NASA-GISS gör ”administrativa justeringar” även av dessa historiska data, så att kurvan pekar brantare uppåt och ger intryck av acceleration:a5b317_4305dc03280e418a812c2bc0e8c1671fmv2

Numera visar den officiella grafen inte bara acceleration från 1993, utan vid ytterligare två gånger under 1900-talet.

a5b317_77462c633e9240b3b1e549ff1137ac92mv2

Idag är den officiella siffran 3,9 mm per år. Det betyder 3,9 decimeter på hundra år, eller mer om höjningen fortsätter att accelerera, vilket förklarar klimatmodellernas katastrofscenarier. Eftersom denna kurva korrelerar bättre med ökningen av koldioxidhalten i atmosfären tycks den bekräfta att det är den senare som är orsaken (direkt eller indirekt), och att en fortsatt förbränning av fossila bränslen kommer att bidra till ytterligare acceleration.

Manhattan, Miami, London… alla världsstäder riskerar i så fall att hamna under vatten mycket snart. I själva verket borde det redan ha hänt, om man ska tro klimatprofeten framför andra, James Hansen, som var chef för NASA-GISS fram till 2013. Han vittnade inför den amerikanska kongressen 1988, och förutspådde redan då att Manhattan skulle vara översvämmat 20 år senare, år 2008.

a5b317_177830066e2a41d080d8af3baac3c34bmv2

Samma varning hördes faktiskt redan 1934, då man också skapade fantasifulla bilder av Manhattan under vatten:

Klipp Manhattan under vatten

Och trots att förutsägelserna inte slår in fortsätter man att upprepa dem, med nya årtal, och de tas på lika stort allvar varje gång. Numera säger man hellre att det ska ske lite längre in i framtiden, 2050 eller 2100, för att vara på säkra sidan.

Så låt oss än en gång gå tillbaka till källorna, de faktiska mätningarna. NOAA har totalt 233 mätstationer världen över som rapporterar havsnivån. 90 % av mätstationerna visar lägre värden än det officiella medelvärdet på 3,9 millimeter per år:

 

233 tide gauges

Alla de mätstationer som NOAA använder finns tillgängliga på deras egen webbsida Tides&Currents, avdelningen Sea Level Trends. Surfa gärna runt där. Där finns bland annat data för hur vattenståndet förändrats vid Battery Park på just Manhattan:

Manhattan havsnivå

Det är ju uppenbart att Manhattan inte har översvämmats, men vattenståndet vid Battery Park stiger trots allt med 2,8 millimeter i genomsnitt per år. Det har det å andra sidan gjort ända sedan 1850-talet, utan någon som helst långsiktig acceleration eller tvära trendbrott. Sanningen är också att höjningen av vattennivån inte bara beror på att havet stiger, utan också till stor del på att marken sjunker. Jämför med Los Angeles:

Los Angeles

I Kalifornien har flera Counties nyligen stämt oljebolagen för höjningen av vattenståndet i havet, som man menar hotar att åstadkomma enorma skador.

Kaliforniska staten stämmer Big Oil

Men det finns inget vetenskapligt stöd för detta. Havsvattenståndet har stigit stadigt och mycket blygsamt med mindre än 1 mm per år i Los Angeles sedan mätningarna startade på 1920-talet. En jämförelse mellan bilder tagna vid Cove of La Hoja i Kalifornien 1879 och 2017 visar att skillnaden i havsnivå vid högvattenstånd inte ens är urskiljbar – identiska utsnitt av bilderna har dubbelexponerats längst ner:

High tide at Cove of La Hoja, San Diego

Den enda slående skillnaden mellan bilderna är att det är mycket grönare idag.

I Juneau, Alaska, sjunker havsvattenståndet, eftersom det pågår landhöjning sedan istiden, precis som i Skandinavien:

Alaska

Och hur är det med havsnivån kring de små atollerna i Stilla havet, som de flesta nog tror är på väg att sjunka i havet, till exempel Kiribati?

Kiribati

Mer om korallatollerna i Söderhavet i nästa kapitel (kapitel 22).

Ett svep över världens mätstationer visar att havsnivån stiger på vissa håll, men sjunker på andra, av flera olika skäl, men i genomsnitt stiger i en jämn och icke accelererande takt, mest sannolikt för att den globala medeltemperaturen stigit efter den extrema kölden under den Lilla istiden.

Några tvära kast, där havsnivån plötsligt accelererar kan jag inte hitta belägg för någonstans, och alltså inte 1993 heller. Här är ytterligare 12 exempel (och därefter en mycket underhållande och informativ video med ett föredrag av en av världens främsta experter på havsvattenståndet, Nils-Axel Mörner):

Florida

Aberdeen, Skottland

Portugal

Hakodate, Japan

Filippinerna

Mar del Plata (marinbas), Argentina

Buenos Aires

PåskönMidway, Stilla havetMumbay

Sydney.jpg

Och till sist Stockholm, som fortfarande har landhöjning efter den senaste istiden:

Stockholm

Föreläsning av Dr. Nils-Axel Mörner, professor emeritus i paleogeofysik and geodynamik vid Stockholms universitet.

En mycket underhållande och informativ föreläsning  av Nils-Axel Mörner på hans omisskännliga svengelska. Han är en av världens främsta experter på havsvattenståndet och har bland annat studerat förhållandena på Maldiverna mycket noga.