Värmebölja i arktis ny

I december 2016 rapporterades det i svenska medier att det rådde värmebölja i Arktis, och Johan Rockström uttryckte ”chock”. Nyheten spreds i alla medier, och alla som läste och lyssnade måste ha fått intrycket att läget verkligen var katastrofalt.

Men SvD (26/12 2016) gav ändå en vink om sanningen i sin rubrik: ”Värmebölja på Nordpolen – storm ger plusgrader”.

Mild luft (0–10 grader) hade alltså drivits upp över Svalbard. Att det samtidigt var -30 till -40 grader på Grönland, i Sibirien och norra Kanada berättade man dock inte:

Kall vinter i arktis ny

Men även extrem kyla kan tydligen numera användas som bevis för global uppvärmning, som även påstås ha orsakat den extrema kylan. Det skapar förstås ett pedagogiskt problem. Hur kan stigande temperaturer orsaka extrem kyla?

Sedan några år tillbaka har man därför slutat tala om ”global uppvärmning”, för att istället kalla det ”klimatförändring”. Det beror på att man menar att klimathotet, trots att det beror på att jorden blir varmare, inte nödvändigtvis yttrar sig som ett varmare klimat, utan snarare som att klimatet blir instabilt och mer extremt. Den senaste termen är ”Climate Disruption”. På så vis kan klimathotet bekräftas av observationer oberoende av om det blir kallt eller varmt, storm eller stiltje, torka eller översvämning. Så, har hypotesen om ett klimathot blivit immun mot kritik? Nej, i varje enskilt fall kan hypotesen ifrågasättas.

Det extremt kalla vintervädret i USA och Ryssland vintern 2016-17 påstås exempelvis ha orsakats av global uppvärmning, men beror i själva verket på ett välkänt väderfenomen (se nedan), där de kalla cirkumpolära vindarna pressas söderut – för övrigt ett fenomen som förstärks av temperaturskillnaden mellan ekvatorn och nordpolen ökar, vilket snarare är ett tecken på att det blir kallare ( som det blev mellan 1940 och 1980) än att det blir varmare.

Meridional cirkulation ny