Är det växthusgaser som styrt klimatet de senaste decennierna, eller helt naturliga processer som människan inte kan påverka nämnvärt?
Om det huvudsakligen handlar om växthusgaserna så finns det stor anledning till oro och drastiska åtgärder, annars är det med största sannolikhet ingen klimatkatastrof på gång, åtminstone inte en orsakad av oss människor.
Var och en får dra sina egna slutsatser, vilket antagligen kräver en del egna efterforskningar och kritiskt ifrågasättande, även av mina fakta och resonemang. Mitt viktigaste syfte är att visa på alla de kontroversiella och olösta frågeställningar, för att inte tala om en mängd fakta som sällan eller aldrig lyfts fram i medier eller offentlig debatt.
Samtidigt har jag försökt vara allsidig och opartisk, och tagit hänsyn till viktiga invändningar. Men det finns säkert fler, och jag ser fram emot att få veta var och på vilket sätt jag har fel. Jag har inget intresse av något annat än sanningen.
Men självklart har jag dragit egna slutsatser också, baserat på vad jag anser mig veta nu:
Den globala temperaturutvecklingen under 1900-talet, särskilt efter 1950 och de senaste decennierna, har en helt avgörande betydelse för svaret. Om de officiella temperaturserierna stämmer, så är det svårt att förklara dem enbart med naturliga orsaker. Det är visserligen fortfarande mycket vi inte vet om klimatet, men den synbarligen snabba uppvärmningen ger stark trovärdighet till hypotesen att människan har orsakat ett klimathot:
Om man litar till den officiella temperaturkurvan blir det inte heller helt orimligt att tolka alla möjliga väderfenomen (mycket snö, lite snö, torka, störtregn, mycket stormar, få stormar, krympande glaciärer, växande glaciärer och allt ”extremt väder”) som ”Climate disruption” orsakad av den kraftigt stegrade temperaturen. Den extrema värmen borde ju ha någon betydelse, om inte annat genom att förstärka Orkanen Sandy eller den Kaliforniska torkan eller vilket ovanligt/onormalt väder som helst…
Journalisterna är inte sena att dramatisera det extrema vädret, som i allmänhetens och politikernas ögon blir starka bekräftelser på att det verkligen pågår en kraftig global uppvärmning som leder till katastrofala klimatförändringar. Tillsammans skapar temperaturkurvan och alla dessa dramatiska väderavvikelserna en helhetsbild där delarna bekräftar varandra.
Och om man samtidigt får höra från självaste presidenten i USA och respekterade institutioner som NASA och FN att 97% av alla klimatforskare är överens så tror man på det, och tycker inte ens att man behöver lyssna på dem som säger att redan det påståendet är grundlöst (åtminstone om man granskar NASA:s egna källor).
Som jag visar i boken finns det dessutom starka frågetecken kring de officiella temperaturkurvorna. De bygger enbart på mätningar med termometrar vid markstationer, som har stora svagheter och har skapats genom mängder av tendentiösa och svårförklarliga justeringar av de faktiskt uppmätta temperaturerna ända sedan 1800-talet. Medan de officiella kurvorna visar brant stigande temperaturer parallellt med ökande halt av koldioxid och med en närmast perfekt matchning med förutsägelserna av FN:s klimatmodeller, visar de faktiskt uppmätta temperaturerna visar cykliska och helt odramatiska variationer som följer naturliga cykler, med en mild uppvärmning sedan den ”Lilla Istiden”:
Det beror på att man i efterhand kraftigt justerat ned alla temperaturer före 1980, och på så vis ”trollat bort” både det heta 1930-talet (the Dust-Bowl Era i USA) och den nedkylning mellan 1940 och 1980 som fick världens klimatforskare att varna för en stundande istid – den delen av de officiella temperaturkurvorna är numera en platå utan nämnvärd trend:
Skälen man ger för dessa justeringar av temperaturer uppmätta de senaste 150 åren håller inte för en närmare granskning. Men de har ökat dramatiskt på senare år:
Bilden av en snabb och kraftig uppvärmning under de senaste decennierna stämmer inte heller med data från andra mätmetoder med satelliter och väderballonger, som båda framstår som mer pålitliga och exakta än de från väderstationerna.
Det faktum att de officiella temperaturkurvorna inte tar hänsyn till detta sätter stora frågetecken kring den officiella bilden. Att man till råga på allt hävdar 95%-ig säkerhet och att ”debatten är över” är enbart ägnat att väcka misstro.
De faktiskt uppmätta, omanipulerade temperaturerna under 1900-talet talar inte alls för att något allvarligt håller på att hända som bara kan förklaras av människans utsläpp av växthusgaser. Vi ser istället måttfulla temperaturväxlingar över längre och kortare perioder som helt kan förklaras som naturliga klimatcykler drivna av solen och haven.
Enligt satellitmätningarna från UAH har vi inte haft någon global uppvärmning i snart 20 år:
Det finns också anledning att ifrågasätta om solaktiviteten minskat så kraftigt som man gör gällande. Så här såg den officiella kurvan ut 2013:
Ett år senare ser grafen annorlunda ut:
Och exemplen på extremt väder?
I själva verket är det helt normalt med onormalt väder, vilket man hade klart för sig redan 1871:
Människor har alltid klämtat i larmklockorna i tron att undergången är nära. I perioder av sjunkande temperaturer oroar man sig för en ny istid. I perioder av stigande temperaturer sprids skräcken för att jorden ska brinna och haven koka.
Svagheterna och frågetecknen kring den officiella temperaturkurvan borde vara tillräckliga skäl att sluta lita till den, till förmån för satelliter och väderballonger. Om det inte skulle räcka så finns det fler skäl.
Teorin om global uppvärmning orsakad av en förstärkt växthuseffekt kan testas på andra sätt än genom att mäta temperaturen.
Historiska och geologiska bevis tyder i alla fall på att koldioxidhalten i atmosfären är en effekt av klimatförändringar, inte en drivkraft, utom vid halter nära noll och eventuellt vid extremt höga nivåer som vi inte är i närheten av idag.
Om det pågick en ökande växthuseffekt skulle luftfuktigheten öka, luften i troposfären över tropikerna skulle värmas snabbare än marken och jordens energibalans skulle påverkas, men inget av detta kan påvisas, åtminstone inte med någon entydig säkerhet.
Haven verkar inte vare sig värmas, stiga eller försuras i någon oroande omfattning, och smältande is verkar vara naturliga processer – i Arktis cykliska klimatvariationer och i västra Antarktis is som varit instabil i tusentalsår.
Stormarna har varken blivit fler eller starkare, och nederbördsstatistiken visar små, men cykliska variationer världen över. Torkan i Kalifornien är helt normal och inte alls permanent.
Allt sammantaget tyder på att det vi sett de senaste 150 åren är naturliga och milda klimatvariationer som huvudsakligen har varit positiva. Mycket talar för att oron för effekterna av både värme och koldioxid är överdriven eller helt felaktig. Värme och koldioxid är bra för växter, djur och människor.
Förbränningen av fossila bränslen har med stor sannolikhet inte påverkat klimatet nämnvärt, men har bidragit till att jorden grönskar. Fossila bränslen har visserligen negativa bieffekter, men om man tar hänsyn till vad billig, pålitlig och lättillgänglig energi betyder för mänsklighetens hälsa, välstånd och motståndskraft mot naturkatastrofer borde det vara självklart att lagstiftning och resurser skulle satsas på att motverka och lösa problemen med dessa bieffekter istället för att bekämpa och beskatta de fossila bränslena.
NOAA:s och NASA:s trovärdighet började flaga redan när de bestämde sig för att hänvisa till undermåliga studier för att påstå att världens forskare är eniga, och analysen av FN:s klimatpanel visar att det inte är en vetenskaplig, utan en ideologisk och korrupt organisation.
Det verkligt chockerande är inte att klimatvetenskapen skulle vara osäker, utan att kritik av den officiella bilden av en hotande klimatkatastrof undertrycks av mäktiga institutioner, och att den öppna vetenskapliga debatt som borde försiggå tystas genom att skeptiker brännmärks som anti-vetenskapliga ”förnekare”.
Hypotesen om klimathotet är inte bara osäker, utan svag, för att inte säga felaktig eller rent av förfalskad, men används ändå som stöd för en dyrbar politisk agenda som kan visa sig betydligt mer livshotande än de eventuella klimatförändringar vi kan stå inför, naturliga eller inte.
Argumenten jag har presenterat kan jag inte uppfatta som annat än överväldigande. Katastrofscenarierna som vi matas med dagligen bygger enbart på teoretiska klimatmodeller som räknar med en extremt hög klimatkänslighet utan andra ”bevis” än ”justerade” temperaturkurvor från osäkra väderstationer, som motsägs av data från radiosonder och satelliter, för att inte tala om geologiska, historiska och nutida observationer.
Det betyder att den institutionella forskning som finansieras av staten är ute på farliga irrvägar, vilket i förlängningen självklart kommer att skada vetenskapen både som institution och idé.
Med andra ord:
Det är ingen tvekan om att det har blivit varmare sedan mitten av 1800-talet. Enligt de mest trovärdiga temperaturkurvorna handlar det om ungefär 1 grad fram till år 2000, då uppvärmningen avstannade trots fortsatt stigande koldioxidhalter. Klimatet verkar ha en låg känslighet för koldioxid och i huvudsak styras av naturliga cykler. Den milda uppvärmning som tagit oss ur den Lilla istiden har gett världen ett bättre klimat med större skördar och mindre av extremt väder, samtidigt som fossila bränslen gett oss ökad livskvalitet och klimatsäkrare samhällen. Och tack vare den höjda koldioxidhalten i atmosfären har jorden blivit grönare.
Det verkligt skrämmande är hur mäktiga institutioner korrumperats och lyckats förvandla denna framgångssaga om mänskligt välstånd till en skräckhistoria om mänsklighetens undergång, och att denna skrämseltaktik visat sig så politiskt effektiv. Det verkliga hotet är inte klimathotet, utan ”klimathotet” – som faktiskt skapats av människor och verkligen kan få katastrofala konsekvenser.
Vad du inte visste om KLIMATHOTET 