Smältande havsisar anses var ett av de främsta tecknen på att det pågår en global uppvärmning som hotar att bli katastrofal. Ända sedan 80-talet har det varnats för att Arktis är på väg att bli isfritt – om 20 år, om 10 år, nästa år, eller 2050.
Och havsisen i Arktis har verkligen minskat i flera decennier. Det ser onekligen oroande ut (källa: Sea Ice Index (SII) från National Snow and Ice Data Center, NSIDC):
Polarisens minsta utbredning (d v s i september) minskade med ungefär 3 miljoner kvadratkilometer mellan 1979 och 2015. Hur allvarligt är det egentligen? Är det något man ska oroa sig för?
Grafer över den arktiska polarisens utbredning har ofta sin startpunkt just 1979. Det brukar motiveras med att det var då man började använda satelliter för dessa mätningar. Men det finns satellitdata ända från 1973, bland annat publicerade i FN:s första rapport om klimathotet 1990 (IPCC 1990, s. 224), i en graf som visar avvikelser från det ”normala”, d v s genomsnittet för en representativ period (mina kommentarer i rött):
Det verkar ju gå lite upp och ner. Kan de smältande isarna i Arktis möjligen handla om en naturlig klimatcykel snarare än en hotande katastrof orsakad av människan?
1979 var tydligen ett år med ovanligt mycket havsis i Arktis, nära 2 miljoner kvadratkilometer mer än 1973. I själva verket var 1979 det isrikaste året i Arktis under hela 1900-talet. Att välja 1979 som startår för en graf över havsisens utbredning i Arktis ger med andra ord en missledande bild av att det pågår en oroande utveckling i Arktis på grund av global uppvärmning orsakad av människan. Men det verkar ju inte stämma – den arktiska havsisen har smält lika mycket förut, och sedan växt till igen.
Men Ok, man kan kanske inte jämföra den korta perioden 1973 – 1979 med vad som händer nu. Det var kanske en tillfällig förändring, ett exempel på väder och inte klimat?
Det finns dock officiella data för den arktiska havsisens utbredning ända från 1920-talet. Här är en graf över det årliga och 5-åriga genomsnittet i september från det amerikanska Energidepartementet publicerad 1985 (s. 152):
Dramatiskt minskande (och växande) isar i Arktis är uppenbarligen inget nytt. Avsmältningen mellan 1925 och 1955, innan koldioxidhalten i atmosfären stigit nämnvärt sedan förindustriell tid, är fullt jämförbar med vad vi sett efter 1979.
Sätter man ihop de tre föregående graferna – och anpassar skalan – framträder ett mönster som talar för att vi har att göra med en klimatcykel, inte en pågående klimatkatastrof (den antarktiska havsisens utbredning i gult – notera hur den vuxit sedan 1979):
Nyare forskning bekräftar bilden:
Det är inte första gången de senaste 100 åren som larmet gått om smältande isar i Arktis: 1922, 1923, 1939 och 1947 varnades det också för att Arktis var på väg att smälta bort.
Amerikanska US Weather Bureau uttryckte sig redan i november 1922 på ett sätt som påminner om vad vi får höra numera:
Värmen steg ända till 1940, då det började bli kallare igen, och medeltemperaturen sjönk tillbaka till ungefär samma nivå som år 1900 – faktiskt lite lägre:
På 1970-talet var det tvärtom den långa perioden av tilltagande kyla och växande isar som föranledde larmklockorna att ringa:
Det rådde faktiskt konsensus bland klimatforskarna om detta, även om dagens alarmister påstår att det är en myt. Läs mer om det på Klimathotet.com.
Nu, när det blivit varmare under en period igen, går larmet åter om en hotande värmekatastrof. De smältande isarna i Arktis uppfattas som ett av de tydligaste bevisen. Minnet är kort, eller så är det någon som utnyttjar människors okunskap.
Dåvarande chefen för NASA-GISS, James Hansen, som varit klimathotets främsta banérförare sedan 1989 då han vittnade inför den amerikanska kongressen, förutspådde 2008 att Arktis skulle vara isfritt på somrarna inom 5-10 år (dvs mellan 2013 och 2018):
I september 2018 är isen fortfarande kvar:
Och inte mindre än 2007:
Idag verkar ingen komma ihåg vad han sa. Eller att samme man redan 1989 förutspådde att Manhattan skulle stå under vatten år 2000:
I augusti 2000 rapporterades visserligen att Nordpolen nu var isfri:
Det är förstås en tolkningsfråga, men det rörde sig om en några kilometer bred råk, inte att det norra ishavet var isfritt. Att den norra polarisen började bildas så sent som för 8 miljoner år sedan visar hur okunniga de journalister som formar vår verklighetsbild kan vara.
Notisen påstår också att något liknande aldrig observerats förr, och att det därför måste bero på den globala uppvärmningen. Men så här såg det ut på Nordpolen 1962 och 1987:
Vi har med andra ord återigen att göra med ett cykliskt fenomen. Isarna smälter och växter periodvis, beroende på både det globala och regionala klimatet och andra faktorer som havsströmmar och vindar.
Och så här har sommartemperaturen varierat i Arktis de senaste 2 000 åren:
Även under 1900-talet har temperaturerna i Arktis växlat cykliskt:
Att havet periodvis blir varmare beror dock inte på växthuseffekten (se bloggposten den 21 mars Varför blir haven varmare?). Det stämmer förstås att solstrålningen kan träffa och värma större vattenytor när isarna minskar. Men det är ändå inte det som förklarar isutbredningens växlingar i Arktis.
Ytvattnet i den Arktiska oceanen är kallt, men därunder strömmar vatten från Atlanten. Atlantströmmens temperatur skiftar dock cykliskt mellan varmare och kallare faser (Atlantic Multidecadal Oscillation, AMO), och det är det som styr klimatet i Arktis:
När atlantströmmen är varm värmer den ytvattnet och hämmar isbildningen, och när den är kall kyler den så att det bildas mer is.
Att solstrålningen kan träffa större vattenytor när isens utbredning minskar har liten betydelse, eftersom atlantströmmens vatten ändå är varmare än ytvattnet. Energin går från varmt till kallt, inte tvärtom. Det är alltså inte på grund av konvektion från ytan som den arktiska oceanen blivit varmare sedan 1979, utan på grund av att Atlanten haft en varm fas:
Sedan 2005 har den övergått i en kall fas.
Intressant nog verkar havsisen i Antarktis (runt Sydpolen) förändras på ett motsatt sätt, som en spegelbild av Arktis (inklusive rekordåret 1979), vilket förstärker bilden av naturliga cykler (IPCC 1990, s. 224):
Under ungefär samma period som den arktiska isen växte med nära 2 miljoner kvadratkilometer, minskade havsisen i Antarktis med nästan 5 miljoner kvadratkilometer (havsisarna runt Sydpolen är större, eftersom det finns mer utrymme än runt Nordpolen), för att sedan börja växta igen när den arktiska isen började smälta 1979 (Källa: amerikanska National Snow and Ice Data Center, NSIDC):
När det smälter i norr fryser det till i söder, och tvärtom – det kan ju knappast bero på global uppvärmning… Men det kan förklaras av att samma atlantström som transporterar varmt vatten till Arktis även transporterar kallt vatten till Antarktis. När vattnet kylts av i Arktis sjunker det och återvänder som en djuphavsström hela vägen till Antarktis där det väller upp, näringsrikt men inte alls med samma värmande effekt som i Arktis.
Att den antarktiska havsisen vuxit sedan 1979 brukar förklaras ofta med att stora mängder sött smältvatten från glaciärerna har höjt fryspunkten, men det handlar nog mest om något så enkelt som att havet har blivit kallare (SST=Sea Surface Temperature, källa: Bintanja et al, 2013. Från http://www.antarcticglaciers.org, se även Reynolds OI.v2):
Glaciärerna har avgett sötvatten i alla tider. Den största avsmältningen är i västra Antarktis och där har den pågått länge, och i de östra delarna finns ingen akut avsmältning som kan förklara havsisens tillväxt på detta sätt. Den rimliga förklaringen är att det blivit lite kallare i både luften och havet.
Både i norr och söder verkar isutbredningen växla naturligt. Isen smälter och fryser till med jämna mellanrum när det blir varmare eller kallare, helt utan människans hjälp.
Men om det är en klimatcykel borde vi kanske kunna se tecken på att trenden vänder nu efter 40 år? Titta på grafen från NSIDC igen, och notera särskilt perioden 2007-2019:
Enligt data från MASIE vid National Ice Center (NIC) var isen något mindre 2019 än 2007, till skillnad mot data från NSIDC (Sea Ice Index, SII), men det förändrar inte huvudintrycket, att det har varit 13 år av i princip oförändrad isutbredning i Arktis.
Det hör man inget om från vare sig journalister, meteorologer, politiker eller självutnämnda experter som (agronomen) Johan Rockström som bara fortsatt larma om att polarisen ”smälter snabbare än väntat”. Ibland för att det varit en ovanligt varm dag, månad eller sommar (som 2012 eller för den delen, i Skandinavien i alla fall, 2018) men oftast liksom per automatik.
Det är i och för sig bara 10 år, men med tanke på hur isarna utvecklats tidigare under 1900-talet borde det i alla fall noteras och diskuteras tycker man.
Någon kanske invänder att isens utbredning inte säger så mycket, eftersom den påverkas av vindar, strömmar och stormar.
Men även isens volym har ökat:
Liksom isens tjocklek:
Källa: Realclimatescience.com, baserat på data från Danmarks Meteorologiska Institut (DMI) och National Snow and Ice Data Center (NSIDC) Multisensor Analyzed Sea Ice Extent (MASIE).
2012 var sommaren dock som synes ovanligt varm, vilket givetvis föranledde larmrubriker i media om att isen i Arktis skulle vara borta inom bara några år.
Men har inte varma somrar gjort det mer sällsynt med flerårig, tjock is i Arktis?
Det är inte så lätt att veta. Vi har redan sett att NOAA och NASA använder vetenskapligt tveksamma ”justeringar” av luftens temperatur vid marken, men i Arktis manipulerar man även data för isens ålder (och därmed stabilitet och tjocklek).
Jämför bilderna nedan – originalet till vänster och det justerade (officiella) till höger. Färgerna indikerar isens ålder, och skillnaden mellan bilderna tydliggörs av stapeldiagrammet under.
NSIDC (National Snow and Ice Data Center), som lyder under NOAA, har alltså justerat originaldata genom att öka andelen ung is och minska andelen gammal is, vilket ger en bild som bättre bekräftar deras hypotes om ett klimathot i Arktis.
Vad du inte visste om KLIMATHOTET 