Det är sant att glaciärerna på Grönland och Antarktis minskar – periodvis. Och periodvis växer de. Helt enkelt för att det periodvis är varmare och periodvis kallare, både med kortare intervall på några år och i trender över flera decennier, till exempel den grönländska inlandsisen:

Grönland 1900-talet diagram

Att glaciärer smälter är alltså inget nytt.

Redan 1903, långt innan koldioxidhalten i atmosfären börjat öka nämnvärt, varnades för att glaciärerna minskade oroande snabbt, och 1923 förutspåddes att de skulle försvinna inom 25 år:1903 och 1923

Läs gärna fler tidningsklipp från olika tidpunkter under 1900-talet på https://realclimatescience.com/disappearing-glaciers/

Den här kartan från USGS (United States Geological Survey, de röda etiketterna tillagda av Tony Heller) visar att glaciären i Glacier bay i Alaska började smälta redan 1794:

USGS

Det pågick tydligen i 200 år helt naturligt, för att nu plötsligt vara tecken på en pågående global uppvärmningskatastrof orsakad av människan.

Sommaren 2012 smälte Grönlands glaciärer långt mer än normalt för perioden 1990-2013, men efter 2012 har den grönländska inlandsisen ackumulerat snö/is igen för att nå rekordnivåer vintern 2016-17:

Grönland 2011-2018

Vintern 2017-18 har varit över det normala, och isen har fortsatt att växa långt in i juli 2018:

Greenland ice mass balance july 2018

Men det säger egentligen ingenting om glaciärernas totala volym, utan bara om balansen mellan hur mycket det snöar och hur mycket av denna nederbörd som smälter  eller avdunstar, dvs hur mycket ismassa som tillförs. För att få en bild av glaciärernas totala volym måste man även ta hänsyn till hur mycket is som försvinner genom kalvning. Och då ska vi inte stirra oss blinda på kalvningen heller – ökad kalvning beror ju på att ismassan växer, inte att den minskar. Mer snö och is ökar ju trycket på glaciärerna. Det som är intressant är om glaciärernas massa totalt sett ökar eller minskar.

Trots att det faller mycket snö som omvandlas till is på ytan, kan glaciärer totalt sett minska i volym. Enligt NASA minskar de grönländska glaciärernas volym med 286 miljarder (286.000.000.000) ton varje år. Är inte det alarmerande?

NASA, mass loss greenland's ice sheet

Det betyder faktiskt inte att det pågår en katastrof. Om klimatet är cykliskt är det inget konstigt med att glaciärerna smälter periodvis. Och det är helt avgörande att få ett grepp om proportionerna: 286 miljarder ton (286 gigaton) låter väldigt mycket, men man måste naturligtvis sätta det i relation till den totala ismassan på Grönland:

286 gigaton

När vi får höra att Grönland förlorar is motsvarande hela Manhattan låter det förstås mycket. Men i jämförelse med Grönland är Manhattan inte så stort:

Manhattan jfr Grönland

Att det snöar mer beror inte heller nödvändigtvis på att det blivit kallare. Mer nederbörd är tvärtom en förväntad effekt av ett varmare klimat. När det blir varmare ökar ju avdunstningen från haven, vilket leder till mer nederbörd – självklart i form av snö i områden där temperaturen ligger under noll.

Men i själva verket har även snöns utbredning ökat på norra halvklotet de senaste 30 åren:

N Hemisphere snow extent, max-min

Det kan knappast förklaras med att det blivit varmare. För 20 år sedan fick vi höra att snö snart skulle vara ett minne blott på grund av global uppvärmning:

Snö ett minne blott

Samtliga väderstationer på Grönland visar också fallande temperaturer sedan 2005:

Greenland cooling since 2005

Man kan invända att medeltemperaturen inte säger allt, och att vi måste ta hänsyn till hur temperaturerna över årets månader förändrats. 2018 låg exempelvis temperaturerna under vinterns första månader till stor del långt över det normala:

2018

Det ser dramatiskt ut, även om det inte blivit ”varmare” än -9°C. Men är det något ovanligt, som bara börjat ske på senare år? Nej, så här inleddes året 1976:

1976

Och de ”varma” vintrarna beror inte alls på att det blivit varmare på jorden, utan på en förskjutning av den cirkumpolära jetströmmen, som flyttar den arktiska kylan till Nordamerika – och till och med Sahara, där det kom en halvmeter snö i januari 2018. Det är ett välkänt fenomen, som uppträder då och då av helt naturliga skäl.

Men det avgörande är väl ändå sommartemperaturerna. Det är ju då isen smälter. Jo, visst, men 2015 låg sommartemperaturerna mest under det normala (gröna linjen):

2015

Och 1962 var sommaren varmare än normalt:

1962

Här är en animation som visar temperaturerna över året i Arktis mellan 1958 och 2013. Global uppvärmning?

dmi_80ntemp_animation_1961-2013

Över en ännu längre period har medeltemperaturen i Arktis gått lite upp och ner sedan 1920:

Temp Arktis 1920-2016, HadCRUT

Det ser mer ut som en mild klimatcykel än skenande global uppvärmning. Det blev någon grad varmare fram till 1944, ungefär lika mycket kallare igen fram till 1978, då det återigen blev någon grad varmare fram till 2006, varefter temperaturen sjunkit något igen till 2016. Men värmetopparna var fler och högre på 1930-talet än de senaste 30 åren!

Det stämmer bra med hur de grönländska glaciärerna utvecklats under 1900-talet:

Grönland 1900-talet diagram

Isens massbalans minskar när det är varmare, och ökar när det blir kallare. Påståendet att global uppvärmning leder till mer nederbörd verkar bara stämma i teorin i det här fallet.

Temperaturen i haven påverkar givetvis också glaciärernas volym genom att påskynda kalvningen. Nordatlantens vattentemperatur har också mycket riktigt stigit sedan 1979, och är givetvis varmare nu än för 150 år sedan under den Lilla istiden.

Men mellan 2006 och 2016 blev Nordatlanten kallare:

NODC, North Atlantic temp 1979-2917

Å andra sidan sägs även det kunna bero på Global uppvärmning eftersom sötvatten från smältande glaciärer och havsis samt ökad nederbörd spär ut Golfströmmens salta vatten så att den saktar ner. Golfströmmen drivs delvis av att dess salthalt får ytvattnet att att sjunka när det kyls ner i Nordatlanten. Men om det späs ut med sötvatten sjunker det inte lika snabbt som tidigare. Och när Golfströmmen saktar in kan inte nytt varmt vatten söderifrån strömma in i samma takt. Havet blir kallare.

Det kan se ut att stämma – under 1900-talet har högre volym sötvatten i Nordatlanten samvarierat med lägre salthalt och lägre havstemperatur:

Salthalt nordatlanten

Men kan det verkligen stämma? Det borde ju vara när det är varmt i luften och vattnet som ismassor i Arktis smälter och spär ut havet med sötvatten som sänker salthalten. Men högre luft- och vattentemperatur samvarierar med högre salthalt, inte lägre.

Är det verkligen salthalten i havet som kontrollerar klimatet, och inte tvärtom?

I själva verket kontrolleras ytvattnets salthalt främst av dess temperatur, som i sin tur regleras av energibalansen med luften ovanför. Varmare hav avdunstar mer vatten (som redan konstaterats) och då ökar naturligtvis salthalten. Och när det blir kallare i luft och hav minskar avdunstningen, och salthalten i ytvattnet blir lägre.

Det är visserligen sant att Golfströmmen visat tecken på att sakta ner, men det beror enligt brittiska MetOffice på naturliga cykliska förändringar av havsströmmarna. Det är alltså något som händer med jämna mellanrum. Golfströmmen drivs dessutom, som alla havsströmmar, främst av vindarna, inte bara salthalten i ytvattnet.

Notera för övrigt hur samtliga parametrar i grafen ovan också indikerar att klimatet är cykliskt. Både temperaturer, sötvattenvolym och salthalt har gått upp och ner under 1900.-talet, och det som hänt sedan 1980 ter sig inte särskilt unikt.

Eftersom mycket talar för att det blivit kallare i Arktis de senaste 10 åren är det rimligt att anta att det är därför som ytvattnets temperatur i Nordatlanten sjunkit, och med den även salthalten. Varken det ena eller andra verkar bero på global uppvärmning.

Även temperaturerna på Grönland har justerats av NOAA/NASA-GISS. Av diagrammet nedan framgår hur den faktiskt uppmätta medeltemperaturerna på sydvästra Grönland (i blått) har justerats till de mer oroande, brant stigande (i rött):

Grönland temp-justeringar

(Källa Tony Heller, http://www.realclimatescience.com, som hämtar data från Global Historical Climatology Network, GHCN).

Tony heller redovisar också hur temperaturerna för den grönländska väderstationen i Nuuk har ändrats under hela 1900-talet:

Changes to GHCN Nuuk temperatures

Före 1980 har temperaturen sänkts med mellan -0,5 och -1 grad C, och därefter höjts i varierande grad, bitvis mellan +0,5 och +1 grad C:

Och den som undrar om man verkligen kan ifrågasätta om NOAA gjort rimliga justeringar kan jämföra med andra temperaturrelaterade data, som inte rimligen kan kan ”justeras” i efterhand, till exempel snötäckets årliga utbredning 1988-2013:

Snow cover, Greenland, Rutgers

Källa: Rutgers University Global Snow Lab

Anledningen till att den maximala utbredningen ligger oförändrad på 2 150 000 kvadratkilometer är att det i princip motsvarar Grönlands yta. Större än så kan det inte bli. Men snötäckets minsta utbredning på somrarna har ökat sedan 1988.

Om NOAA:s justeringar av temperaturen inte verkar rimliga, kan det finnas ytterligare ett svar på frågan hur det är möjligt att de grönländska glaciärerna konstant minskar i volym: att det är något som inte stämmer med NASA:s data heller.

Snön på Kilimanjaro

Ett annat intressant exempel är snön på Kilimanjaro, som Ernest Hemmingway skrev en novell om 1936, och som ofta framhålls som ett bevis för en pågående global uppvärmning. Men glaciärerna på Kilimanjaro har minskat sedan minst 100 år tillbaka, och allra mest under 1900-talets första hälft, trots att där så gott som alltid råder minusgrader. Isen på bergets topp har därför sannolikt minskat på grund av den minskade luftfuktighet som observerats sedan slutet av 1800-talet och som resulterat i mindre nederbörd, dvs snö. (Se exempelvis Molg, T. and Hardy, D.R.  2004.  Ablation and associated energy balance of a horizontal glacier surface on Kilimanjaro.  Journal of Geophysical Research 109: 10.1029/2003JD004338.)

Sedan 2011 växer glaciärerna på Kilimanjaro igen, som en del av en regional klimatcykel.

Hur är det då med glaciärerna i Antarktis?

Glaciärerna på Västra Antarktis är faktiskt instabila:

Östra och västra Antarktis, temp

Isen i västra Antarktis har varit instabil i tusentals år, delvis beroende på ett mildare klimat, men framför allt på grund av vulkanisk aktivitet på havsbottnen:

Volcanos in Antarctica

Till skillnad från resten av Antarktis ligger isen i västra Antarktis till allra största del inte på land utan i havet, på shelfen:

Antarktis

Det betyder dels att isen är mer utsatt för påverkan från havet, och dels att avsmältning och kalvning inte påverkar havsvattenståndet lika mycket.

Men Antarktis har faktiskt förlorat 3 biljoner (3.000.000.000.000) ton is sedan 1992. Det låter galet mycket, men det är faktiskt bara 0,011% av den totala ismassan på Antarktis (27.601.654.000.000.000 ton), och 0,1% av all is i Västra Antarktis (2.990.275.000.000.000 ton).

På östra Antarktis (den stora delen) har dock  isen vuxit något sedan 1992 till följd av mer snöfall (Devis et al 2005, Boening et al. 2012), men överlag verkar inte de enorma landisarna där ha förändrats nämnvärt de senaste 7 000 åren (Mackintosh, A., White, D., Fink, D., Gore, D.B., Pickard, J. and Fanning, P.C. 2007, Geology 35: 551-554). NASA:s satellitmätningar mellan 2003 och 2008 visar också att glaciärerna blivit tjockare och vuxit med 82 miljarder ton is om året.

Det har också blivit kallare på östra Antarktis under flera decennier, så eventuella variationer i kalvningen beror inte på temperaturförändringar, utan på variationer i mängden landis. När glaciärer växer kalvar de också mer, eftersom de blir tyngre och rör sig snabbare mot havet. Och eftersom den ökande ismassan består av vatten från haven, gör den ökande kalvningen ingen skillnad alls för havsvattenståndet.

Mer snö kan i och för sig vara kopplat till att det blir varmare och att mer vatten avdunstar. Men även om så skulle vara fallet, så skulle sannolikt en ökad avsmältning vägas upp av att glaciärerna i det inre av kontinenten, som är extremt kallt och inte värms upp över smältpunkten i första taget, växer på grund av ökad nederbörd.

Den teorin förutsätter dock att det verkligen blivit varmare i Antarktis.

Men den södra oceanen har generellt blivit kallare sedan 1982 (SST=Sea Surface Temperature):

Södra oceanen kallare

Och lufttemperaturen har legat stadigt kring det normala, med små naturliga cykliska svängningar upp och ner sedan 1979, med en svagt sjunkande trend sedan 2002:

Antarctic temp 1979-2017

Och isarna runt Antarktis har vuxit sedan 1979:

Southern Hemisphere Sea Ice Anomaly

Teoretiskt skulle växande havsisar kunna bero på att smältvatten från glaciärerna sänker vattnets salthalt och därmed också dess fryspunkt, men glaciärerna har avgett sötvatten i alla tider. Den största avsmältningen är i västra Antarktis och där har den pågått länge, och i de östra delarna finns ingen akut avsmältning som kan förklara isens tillväxt på detta sätt.

Den rimliga förklaringen är väl att det blivit lite kallare i både luften och havet.

Även 1977, då man larmade om Global Cooling efter nästan 40 år av sjunkande temperaturer och växande isar, varnades för att shelfisen i västra Antarktis var på väg att smälta, men glaciologerna var på det klara med att det inte handlade om ett resultat av klimatförändring, utan en process som pågått i 6 000 år.

Västra antarktis 1977