Global termometer

Global medeltemperatur är inget enkelt begrepp. Så här svarade en meteorolog på NASA:s Q&A på webben sommaren 2016 (numera borttaget):

Q. What exactly do we mean by SAT (Surface Air Temperature)?

A. I doubt that there is a general agreement how to answer this question. Even at the same location, the temperature near the ground may be very different from the temperature 5 ft above the ground and different again from 10 ft or 50 ft above the ground. Particularly in the presence of vegetation (say in a rainforest), the temperature above the vegetation may be very different from the temperature below the top of the vegetation. A reasonable suggestion might be to use the average temperature of the first 50 ft of air either above the ground or above the top of the vegetation. To measure SAT we have to agree on what it is, and as far as I know, no such standard has been suggested or generally adopted.

NASA Q&A

De officiella temperaturkurvorna från NASA-GISS och NOOA som vi får se i medierna bygger på mätningar med termometrar vid mark- eller fartygsbaserade stationer. Grafen nedan är grunden för hypotesen om ett allvarligt klimathot:

Global temperature and Carbon Dioxide

Om den här kurvan stämmer är det inte osannolikt att klimathotet är på riktigt. Den visar en snabbt accelererande temperaturökning som nästan perfekt matchar ökningen av koldioxidhalten i atmosfären.

Men den officiella bilden har ändrats dramatiskt under de senaste 20 åren. I rapporten från FN:s klimatpanel 1995 beskrev man temperaturerna sedan 1958, baserat på data från både väderstationer, väderballonger och satelliter, på ett helt annat sätt:

FN temp 1958-1995

På 20 år har den officiella bilden ändrats från milda cykliska variationer kring det normala, till en brant uppvärmning.

Och sedan 1979 har den globala medeltemperaturen även börjat mätas med satelliter, som visar en mild uppvärmning fram till 1998, och ingen alls sedan 2000 – UAH är University of Alabama, Huntsville, och RSS är Remote Sensing System (värmetopparna 1998, 2010 och 2016 beror på väderfenomenet El Nino):

UAH mars 2017

RSS 2017

Hur kan temperaturkurvorna för 1900-talet skilja sig så kraftigt från varandra?

Det finns många svagheter med den mätteknik som NOAA och NASA bygger sina kurvor på, dvs termometrar vid väderstationer på marken (och i viss mån fartyg).

Det finns ju ingen ”global termometer” där man kan läsa av den ”globala temperaturen”, utan markstationerna är ojämnt utspridda över jordklotet, och mätningarna från fartyg täcker inte de enorma ytvattnen utanför handelsrutterna, särskilt inte sedan Panama- och Suez-kanalerna byggdes:

Väderstationer globalt

Men antalet stationer har inte varit konstant. Grafer över den globala medeltemperaturen som börjar redan på 1700-talet ger en sanning med kraftig modifikation, eftersom temperaturen i stort sett bara mättes i USA och Europa. Så här såg det ut 1880:

Stationer 1880

1920:

Stationer 1920

Än idag saknas stationer i enorma områden i Sydamerika, Afrika, Sibirien, Arktis och Antarktis. För att inte tala om världshaven, som utgör 70% av jordens yta. I september 2017 publicerade NOAA följande globala temperaturkarta, med rekordvärme i Södra Afrika (och södra Atlanten utanför Sydamerikas kust):

Stationer, Rapporterat globalt sep 2017

Hur man visste det är en gåta, eftersom man inte har några data därifrån:

Stationer, Data sep 2017Att tala om global medeltemperatur är följaktligen inte verklighetsförankrat.

Antalet stationer ökade fram till 1970 (prickade linjen nedan), men har därefter minskat av olika skäl (Källa: Ross McKitrick, University of Guelph, CA):

Antalet stationer

Framför allt skedde en drastisk minskning 1989, i samband med att Sovjetunionen föll samman. Att den globala medeltemperaturen plötsligt steg kraftigt i samband med det skulle kunna hänga samman med att många mätstationer på jordens kallaste platser slutade rapportera efter denna omvälvning. NOAA har förlorat 80% av sina stationer sedan 1980, framför allt i norr, vilket medfört att stationernas genomsnittliga latitud har förskjutits 8 grader söderut.

Antalet stationer har naturligtvis inte heller varit konstant längre bakåt i tiden. När det förkunnas officiellt att den globala medeltemperaturen ökat si eller så mycket sedan mitten av 1800-talet ska man komma ihåg att det baseras på ett extremt magert underlag. På 1800-talet fanns det knappt några mätstationer utanför USA. Inte ens när markstationerna var som flest på 1960-talet är det egentligen rimligt att påstå att de ger en tillförlitlig bild av ”den globala medeltemperaturen”. och sedan dess har det bara blivit sämre.

Andra förändringar som påverkar mätningarna från markstationer är byten av teknik eller material och ommålning med nya färger, men den kanske viktigaste förändringen av alla är urbaniseringen. Stationer som från början låg lantligt står numera omgivna av asfalt, betong, hus, maskiner och människor i takt med att städerna och flygplatserna vuxit.

Det ger en s.k. ”heat island effect”, särskilt på nätterna, då värme som staden absorberat under dagen strålar tillbaka till atmosfären:

Urban heat island effect

Las Vegas är ett bra exempel (data från NOAA):

Las Vegas

Stapeldiagrammet högst upp till vänster visar hur staden vuxit, och de tre övriga diagrammen visar hur max-, min- och medeltemperaturerna uppmätts mellan 1937 och 2012.

Medeltemperaturen har stigit, men det verkar främst vara en effekt av att min-temperaturen stigit. Max-temperaturerna är i princip oförändrade, med en svagt avsvalnande trend. Det beror helt enkelt på att max-temperaturen mäts på dagen, medan min-temperaturen på natten påverkas av att byggnader och vägar strålar ut den värme de absorberat under dagen. Medeltemperaturen ser ut att öka, men ökningen beror helt på den urbana värmeeffekten.

Följaktligen skiljer sig temperaturkurvorna från stads- eller flygplatsbaserade mätstationer och lantligt placerade mätstationer åt (källa: 2000-2014, www.ncdc.noaa.gov/cag):

Stad och land ny

Temperaturangivelserna till höger i diagrammet ovan avser vad förändringen motsvarar i grader Fahrenheit per århundrade på var och en av platserna.

Temperaturskillnaden mellan stad och land har ökat kraftigt i USA sedan 1960-talet (Källa: Dr. Edward Long, Contiguous U.S. Temperature Trends Using NCDC Raw and Adjusted Data for One-Per-State Rural and Urban Station Sets):

Stad o land 1960-2010

Men vad menas med ”Raw data” (rådata)?

De temperaturkurvor som offentliggörs är inte vad termometrarna visat (”rådata”), utan en i hög grad processad produkt. Man gör olika typer av ”administrative adjustments” för felkällor som att mätstationer ändrats, flyttats eller försvunnit, eller med hänsyn till stationens placering. Det är en komplex process, som inte är helt kvalitetssäkrad och inte alltid hänger med i utvecklingen.

När den oberoende forskaren Anthony Watts upptäckte att många av mätstationerna i USA var mycket olämpligt placerade på grund av att städer och flygplatser vuxit – omgivna av betong och värmealstrande maskiner – gjorde NOAA (under ledning av Tom Karl) en utredning (Menne, M.J., C.N. Williams, Jr., and M.A. Palecki, 2010).

Överraskande nog kom man fram till att dessa stationer i själva verket hade visat för låga temperaturer – vilket skulle bero på att man bytt mätteknik:

”Of significant note, the sign of the bias is counterintuitive to photographic documentation of poor exposure because associated instrument changes led to an artificial negative (”cool”) bias in maximum temperatures and only a slight positive (”warm”) bias in minimum temperatures.”

​Så löste NOAA både problemet med värmeöar och med illa placerade mätstationer i ett enda slag, och därför justerar NOAA för den urbana värmeeffekten genom att höja temperaturerna, även vid de sämst placerade stationerna.

Så här har NOAA justerat de faktiskt uppmätta temperaturerna för 1900-talet (grafen nedan hämtad från Tony Hellers blogg RealClimateScience.com:

Final minus Raw

Man har i genomsnitt sänkt temperaturerna kraftigt före 1980 och därefter successivt allt mindre, för att i början av 2000-talet börja höja dem alltmer.

Antalet ”administrativa justeringar” av medeltemperaturen i USA har ökat dramatiskt de senaste 50 åren. Många justeringar beror på att stationer har slutat rapportera (de sköts ofta som fritidssyssla), och då fyller NOAA i med data från kringliggande stationer, eller uppskattar/gissar värdet (samma källa som ovan):

Adjustments increasing

Under 2000-talet har NOAA på så vis ändrat sina egna data för 1900-talets temperaturer, så att den officiella kurvan blivit allt brantare – kallare förr och varmare nu. Grafen nedan (samma källa) svisar skillnaden mellan NOAA:s kurva från 2016 och den man presenterade 2001:

2016 minus 2001

Justeringar görs alltså även retroaktivt, för hela temperaturserien ända tillbaka till 1880, och resultatet av ändringarna mellan 2001 och 2016 är en brantare värmetrend mellan 1880 och idag.

Wibjörn Karlén, professor emeritus i Naturgeografi, noterade under vintern 2012–13 att NASA-GISS utan förvarning eller förklaring hade tagit bort de tidigare lättillgängliga dataserierna från världens olika markstationer.

Men han lade också märke till att dataserierna hade ändrats, som kurvorna för Reykjavik nedan visar:

Reykjavik

Han publicerade sina iakttagelser 2013 under rubriken ”GISS/NASA manipulation of temperature data”, och skriver bland annat:

Adjustments of data that are several decades old may be justified in some specific cases. However, this would require very strong indications that they are necessary, which then, of course, must be carefully spelled out. The number of stations found with data from both 2012 and 2013 is small, but the extent of changes to their data is startling. As the two sets of data series differ significantly, none of them can be accepted as the real temperature for calculation of a global mean.” Wibjörn Karlén, professor emeritus i Naturgeografi vid Stockholms universitet och ledamot av Vetenskapsakademin från 1992.

Mycket av äldre data har ”försvunnit”, men det finns exempel på liknande justeringar av temperaturdata från orter över hela världen (blått=rådata, rött=justerade data):

Alice Springs

Port Elisabeth

Davis, CA

Aswan, Egypt

Fler exempel (rådata till vänster, justerade data till höger):

Före och efter

Den australiska biologen Dr Jennifer Morohasy berättade vid ett framträdande vid Heartlandinstitutets 9:th International Conference on Climate Change (ICCC) 2014 om sina erfarenheter av temperaturjusteringar. I staden Amberley visade data från väderstationen att det pågått en svagt avkylande trend sedan 1940-talet (blå linjen):

Amberley

Men NASA-GISS justerade temperaturserien så att det istället blev en uppvärmande trend för Amberley (röda linjen). Dr Morohasy kontaktade Gavin Schmidt, chef för GISS sedan 2013, och fick förklaringen att man justerat dataserien för Amberly med hänsyn till en närliggande station.

Det enda problemet med den förklaringen var att den stationen låg 600 engelska mil från Amberley. I själva verket visade den station som ligger närmast Amberley samma temperaturer som den i Amberley. När Dr Morohasy frågade varför fick hon till svar: ”Du ställer fel frågor!”.

Rådata för 1900-talet från hela USA – trenden är avsvalnande överallt:

Rådata USA ny

Men NOAA justerar trenden, så att den blir uppvärmande istället, exempelvis i Texas:

Texas, NOAA measured

Texas, reported

Skillnaden mellan den uppmätta och justerade (som rapporteras numera) medeltemperaturen i USA under 1900-talet framgår av grafen nedan. Det som ursprungligen såg ut som en odramatisk kurva över cykliska klimatförändringar, där 1930-talet var varmare än 2010, har blivit till en långsiktig värmetrend, genom att äldre data justerats nedåt (nedan, Tony Heller, RealClimateScience.com):

USA, measured - reported

Statistiken över värmerekord visar dock att det var varmare i USA under värmeböljorna på 1930-talet (the ”dust bowl era) och 1950-talet än idag:

USA, dagar över 35 C

Och det även värmerekorden var fler förr:

Värmerekord, graf ny

Värmerekord, karta ny

Intressant nog tenderar alla justeringar att gå en viss riktning: äldre data justeras nedåt, och nyare data justeras uppåt, vilket resulterar i att kurvor med rådata som har en avsvalnande trend istället får en uppvärmande trend.

NASA-GISS och NOAA justerar alltså temperaturdata, både aktuella och från hela 1900-talet, över hela världen, och ändrar därmed bilden av den globala klimatutvecklingen de senaste 100 åren, så att kurvans uppvärmande trend blir brantare, och perioder med avkylning snarare framstår som platåer.

De prestigefyllda organisationernas egna data för 1900-talet har förändrats med tiden, så att kurvan över den globala uppvärmningen blivit mer och mer dramatisk.

Diagrammet  visar de globala temperaturerna som de presenterades 1981 och, i justerad form, 1997 respektive 2015 (Tony Heller, RealClimateScience.com, graferna från NASA):

Justeringar 1981, 1997 och 2015

Kurvorna nedan visar hur NASA-GISS förändrat 1900-talets globala klimathistoria steg för steg, och förvandlat den 40-åriga köldperioden mellan 1940 och 1980 – den som fick forskarna att befara att en ny istid var på väg – till en temperaturplatå med svag uppvärmning. Chef för NASA-GISS var under hela denna period James Hansen, som är den globala uppvärmningens klimatprofet framför andra.

GISS 1980, 1987 och 2007

På så vis har man förvandlat en långsiktigt harmlös trend av uppvärmning på 0,4°C 1880–1990, med en lång period av avsvalning med -0,3°C, och med lika höga temperaturer 1940 som 1990, till en brant och accelererande temperaturökning där huvuddelen av uppvärmningen sätter in efter 1950, och skenar dramatiskt efter 2000.

Justeringar av äldre rådata nedåt och nyare uppåt förklarar NOAA med att det handlar om vad man kallar ”time of observation bias adjustment”. Anledningen till att man antar att äldre rådata är för höga är att man menar att man på den tiden läste av termometrarna på eftermiddagen, vilket teoretiskt borde leda till dubbelräkning av varma dagar. Omvänt behöver data från senare tid, då termometrarna istället blir avlästa på morgonen, justeras uppåt, eftersom det teoretiskt borde medföra dubbelräkning av kalla dagar.

Men Tony Heller, som arbetat med kvalitetssäkring av bland annat klimatmodeller, har visat att valet av mätmetod inte gör någon skillnad när det gäller temperaturtrenden – i USA, som har världens mest utbyggda och bästa nät av mätstationer, har rådata både från stationer som mätt på morgonen och stationer som mätt på kvällen i själva verket samma avsvalnande trend under 1900-talet.

Morgon- och kvällsstationer

Dessutom framgår det tydligt (ovan) att ”morgonstationerna” i genomsnitt har högre temperaturer än ”eftermiddagsstationerna”, inte lägre som NOAA antar. Det beror antagligen på det enkla faktum att det finns en geografisk skillnad mellan de båda typerna av stationer. Stationer som blivit avlästa på morgnarna ligger helt enkelt längre söderut:

Latitud nyEn av de metoder som gjorde detta möjligt var att justera de landbaserade väderstationernas data, men också att lägga till data från världshaven – vilket före 2004 innebar mätningar fartyg. Bortsett ifrån att mätningar från fartyg är en vetenskapligt tveksam metod, eftersom de påverkas av värmen från själva fartyget, så täcker mätningarna av luftens temperatur vid vattenytan bara en försvinnande bråkdel av världshaven. Därför måste man fylla i och gissa, och en mätning från en isolerad ö får representera enorma områden där man inte har några data.

Att det ger en möjlighet till manipulation gav den s.k. Climategate-skandalen en inblick i.

I november 2009 läckte någon av medarbetarna vid CRU (Climate Research Unit vid University of East Anglia i Storbritannien, som ansvarar för HadCRUt – Hadley CRU temperatures) mailväxlingar mellan forskarna. Eller så blev deras server hackad, som Wikipedia påstår – vem vet.

Här är ett av dessa mail,  från Tom Wigley till hans chef Phil Jones, med CC till Ben Santer, en av frontfigurerna i FN:s klimatpanel:

Climategate

Bristen på riktiga data gör det möjligt att laborera lite som man vill, och skapa den temperaturkurva man önskar. I det här fallet ville man helst trolla bort värmeperioden mellan 1920 och 1960 som kulminerade 1940 och var lika varm eller varmare än perioden 1980-2000. Man lyckades inte helt, utan de officiella temperaturkurvorna för land och hav har fortfarande en svårförklarad ”blip” runt 1940, men vad som från början sett ut som en naturlig klimatcykel gav ni istället intrycket av en stadig trend av kraftig global uppvärmning:

GISS 1980, 1987 och 2007

Den ”platå” i mitten av 1900-talet som man därmed skapade står i skarp kontrast mot den oro för ”Global Cooling” som rådde på 1960- och 70-talen, och som jag belyser i kapitel 12.

NOAA fyller regelmässigt i data för områden utan väderstationer. Det kan säkert göras med både högre och lägre kvalitet, men med tanke på att det handlar om så stora områden både på land och till havs lämnar det utrymme för både godtycke och ren manipulation. Här är ett flagrant exempel på det senare:

Record warm with no data

Bilden till höger  visar den officiella kartan över Afrika i september 2016. Till vänster är kartan över de faktiska data man hade från markstationerna. Gråa områden saknar data. Men det hindrade inte NCDC att rapportera rekordvärme i sådana områden (bilderna från Tony heller, RealClimateScience.com).

Det betyder inte nödvändigtvis att någon på NOAA eller NASA-GISS i varje enskilt fall sitter och manipulerar data för hand. Det som kallas ”homogenisering” och ”administrativa justeringar” genomförs normalt automatiskt med hjälp av algoritmer inprogrammerade i de datamodeller man använder. Men någon har förstås skapat dessa algoritmer.

Satelliter och radiosonder (väderballonger och droppsonder) – temperaturen i troposfären

Radiosond och satellit 2

Radiosonder (väderballonger och ”drop-sonds”) är betydligt mer tillförlitliga än markbaserade väderstationer, men de mäter inte samma sak. Istället för lufttemperaturen vid marken, mäter de i olika luftskikt i atmosfären. De finns i ett världsomspännande nät, och det finns data från miljontals väderballonger genom åren. De delar dock väderstationernas svaghet att inte täcka hela planeten.

Satelliter har använts för att mäta jordens medeltemperatur sedan 1979. Man utnyttjar utstrålningen av mikrovågor från syreatomer som en mycket säker indikator på troposfärens temperatur, och genom att mäta från satelliter som kretsar över polerna kan man täcka hela jorden.

Mätningarna från satelliter är de enda data vi har som kommer i närheten av att gälla ”global medeltemperatur”.

Både radiosonder och satelliter mäter temperaturen i lufthavet ovanför marken. Om man vill veta om en uppvärmning av jordytan beror på en accelererande växthuseffekt, är det där man ska mäta.

Observationerna från både satelliter och radiosonder skiljer sig dock kraftigt från både FN:s klimatmodeller och de temperaturkurvor vi är vana att se från NASA-GISS och NOAA:

Modeller vs observationer ny 2

UAH mars 2017

Satellitdata visar att jordens medeltemperatur i troposfären varit i princip oförändrad de senaste 17 åren. Totalt sett kan man inte se något som liknar temperaturförändringen i kurvorna från NASA-GISS och NOAA.

Värmetopparna 1998-99, 2009-2010 och 2015-16 beror på väderfenomenet El Nino, som är ganska väl förstått och inte har något med klimatförändring att göra.

Även temperaturkurvorna från satelliter är en produkt av människor, som involverar justeringar av olika slag, till exempel för avdrift. Dessa är dock av en helt annan kaliber av matematisk exakthet än de tendentiösa ”administrativa justeringar” som NASA-GISS och NOAA ägnar sig åt med data från markstationer.

Att satelliter och väderballonger bekräftar varandra är ett mycket starkt skäl att ta dem på allvar.

Våren 2017 meddelade dock forskarna vid RSS att man justerat sina data, så att de ligger mer i linje med de markbaserade väderstationerna. Förklaringen skulle vara att man korrigerat för att satelliter drivit ur sin bana. Det är i sig ingen orimlig förklaring – den typen av justeringar måste man göra, och det gäller även UAH. Det som framstår som mindre rimligt är storleken på de justeringar man gjort, och att man av någon anledning ansett sig ha skäl att sänka temperaturer man uppmätt före 1998, men höja temperaturer man uppmätt efter 1998 – i princip på samma sätt som NOAA har gjort med sina data från markbaserade väderstationer.

Resultatet har blivit att den tidigare ganska måttliga uppvärmning RSS dokumenterat nu har blivit brantare, och mer i linje med de markbaserade mätningarna, och med FN:s prognoser.

Så här såg temperaturkurvan från RSS ut innan:

RSS

Och så här har man justerat sina egna data retroaktivt:

RSS-manipulation

Den grå linjen representerar den tidigare versionen, den röda den nya, som stämmer bättre med de data från markstationer som NOAA publicerar.

Det är svårt att undvika misstanken att RSS gett efter för trycket från klimatalarmisterna på NOAA, NASA-GISS och FN och börjat korrumpera sina data även de. Roy Spencer, som tillsammans med John Christy leder forskargruppen vid UAH förutsåg att det skulle ske, liksom att RSS snabbt skulle få sina nya resultat publicerade utan att få granskas av UAH-gruppen.

UAH fortsätter dock att visa mycket små förändringar ända sedan 1979, och särskilt sedan 1998. Och som vi har sett har det stämt med data från radiosonder.

Hittills – för även dessa data har ”justerats” på senare tid. Sedan James Angell vid NOAA’s Air Resources Laboratory (ARL) i Silver Spring i Maryland gick i pension 2012 har även data från väderballonger ändrats för att stämma bättre med markstationerna:

Justeringar av data från radiosonder sedan 2012

”Pausen” – ett problem som krävde en lösning

Under det första decenniet av 2000-talet visade alla data – från markstationer, satelliter och radiosonder – att den globala medeltemperaturen slutade stiga eller till och med började falla.

Från början avfärdade NASA-GISS och NOAA denna utveckling med att det handlade om väder, inte klimat. Och det är riktigt, klimat är vädertendenser under längre tid, minst 30 år. FN:s datormodeller är inte kalibrerade för att förutsäga vädret, som skiftar extremt mycket från år till år, och till och med från decennium till decennium. Klimatet handlar om den långsiktiga trenden.

Men när pausen i den globala uppvärmningen drog ut på tiden blev den ändå ett problem, som behövde hanteras, förklaras, och man kastade fram en stor mängd förklaringar till varför den globala uppvärmningen inte visade sig i mätningarna, bland annat att aerosoler från Kinas och Indiens kraftigt ökade användning av kolenergi reflekterade solens värme, eller att värmen försvunnit djupt ner i haven, så långt ner att den inte kunde mätas med ARGO-bojarna, som ”bara” når 2000 meter.

Uppfinningsrikedomen var stor, men situationen var inte helt tillfredsställande, eftersom man inte hade några bevis för några av hypoteserna. Men att ens börja fundera på att den globala uppvärmningen kanske bara varit del av en naturlig cykel var otänkbart. Ingen var intresserad av att ens pröva hypotesen att mänskligheten var räddad från klimatkatastrofen.

Därför var antagligen lättnaden stor på NASA-GISS och NOAA, när Tom Karl, chefen för NOAA, han som även löste problemen med värmeöar och illa placerade mätstationer i USA, i maj 2015 lät meddela att han funnit bevis för att det aldrig hade funnits någon paus i den globala uppvärmningen. Den hade i själva verket pågått oförminskat hela tiden.

Studien från Karl et al (2015) fick stort genomslag i världens media. Det var ”breaking news” att den globala uppvärmningen pågick med oförminskad styrka.

“Abstract: Much study has been devoted to the possible causes of an apparent decrease in the upward trend of global surface temperatures since 1998, a phenomenon that has been dubbed the global warming “hiatus.” Here we present an updated global surface temperature analysis that reveals that global trends are higher than reported by the IPCC … These results do not support the notion of a “slowdown” in the increase of global surface temperature.”

Dr Judith Curry är dock kritisk till att man använt sig av mark- och fartygsbaserade mätstationer och extrapolerat dessa data över stora områden: “I am … unconvinced by NOAA’s gap filling in the Arctic, and in my opinion this introduces substantial error into their analysis.”

Problemen med markstationer har jag redan berört. Och mätningar av temperaturen vid fartygens vattenintag riskerar att påverkas av skrovet och motorerna, särskilt när resultaten handlar om enstaka tiondelar av en grad: ”As has been acknowledged by numerous scientists, the engine intake data are clearly contaminated by heat conduction from the structure, and they were never intended for scientific use.” (Patrick J. Michaels, Richard S. Lindzen, Paul C. Knappenberger).

Man använde sig visserligen även av data från ARGO-systemet, vilket gav studien extra respekt, men Michaels, Lindzen och Knappenberger påpekar att ”The treatment of the buoy sea-surface temperature (SST) data was guaranteed to put a warming trend in recent data. They were adjusted upwards 0.12°C to make them “homogeneous” with the longer-running temperature records taken from engine intake channels in marine vessels … Adjusting good data upwards to match bad data seems questionable.”

Men numera har man gjort precis samma sak med våra bästa data från satelliter och väderballonger, och anpassat dem till våra osäkraste – och systematiskt manipulerade – data.

Intervju med Dr. John Christy, klimatolog och professor i atmosfärvetenskap vid University of Alabama

Dr Christy är Alabamas statsklimatolog och ansvarar tillsammans med Dr. Roy Spencer för den satellitbaserade dataserie som kallas UAH (University of Alabama, Huntsville).