Svaret är: både och.

Jag tar upp denna fråga eftersom den ofta lyfts fram som avgörande av andra som är skeptiska till klimathotet, men inte alls är så tung och självklar som man tror.

Under tidsperioden 400 000 år kan man tydligt se att det finns en samvariation mellan koldioxidhalt och temperatur. Al Gores diagram från ”An Inconvenient Truth”, boken och filmen som gav honom både en Oscar och Nobels Fredspris, visar data från iskärnor borrade i Antarktis:

400 000 år

Det ser slående ut. Koldioxidhalten och temperaturerna följer varandra nästan perfekt.

Men sambandet är inte så självklart som det verkar.

I filmen antyder Al Gore att det egentligen är komplicerat, utan att berätta på vilket sätt, och konstaterar sedan bara att ”när koldioxidhalten går upp, så går temperaturen också upp”, dvs det är koldioxiden som orsakar temperaturförändringarna.

Men då glider han förbi ett viktigt problem med den slutsatsen: Två faktorer kan samvariera av olika skäl – den ena kan orsaka den andra, eller båda orsakas av något annat, eller så är sambandet bara tillfälligt.

En närmare analys av visar att förändringarna av koldioxidhalten kommer långt efter förändringarna av temperaturen:

Temp och koldioxid 800 år

Det betyder väl att det knappast kan vara koldioxidhalten som styr temperaturen, utan snarare temperaturförändringarna som påverkar koldioxidhalten? Hur kan det sambandet tänkas se ut?

Ett varmare klimat tycks leda till högre koldioxidhalt i atmosfären, inte tvärtom. Och när klimatet blir kallare sjunker koldioxidhalten igen.

En förklaring är att varmt vatten kan absorbera mindre koldioxid än kallt. När haven kyls tar de upp koldioxid från atmosfären, som avges när haven blir varmare.

Men det finns en tredje faktor som visar sig ha den avgörande betydelsen i det här sammanhanget – nämligen en av de Milankovich-cykler som nämndes i slutet av förra kapitlet.

Jordbanans form runt solen samvarierar på ett slående sätt med både temperatur och koldioxid de senaste 400 000 åren, vilket inte lämnar så mycket att undra över när det gäller orsakssambanden mellan dessa tre faktorer (efter bl.a. Muller et al, 1997 och Pettit et. al., 1999, skalan går från höger till vänster):

Solens excentricitet

Jordbanan runt solen varierar mellan att vara rund och elliptisk. Efter hand som den går från att vara rund till elliptisk ökar avståndet från solen under allt längre tidsperioder, och då blir det kallare på jorden. Men under de förhållandevis korta perioder då banan är rundare är avståndet till solen mer konstant tillräckligt nära jorden för att smälta isarna igen och ge ett behagligare klimat, så som vi nu haft i 10-15 000 år. Jämfört med tidigare ”mellanistider” har den som vi lever i varat ovanligt länge. Det beror på att det finns två Milankovich-cykler till, och att de alla tre vid sällsynta tillfällen förstärker varandra.

Det betyder inte nödvändigtvis att koldioxid saknar betydelse för temperaturen – det handlar trots allt om en växthusgas. Vi vet ju också att växthuseffekten av koldioxid ökar logaritmisk – när halten ökar från mycket små mängder är effekten som störst. Därför är det inte omöjligt att en extremt låg koldioxidhalt, nära noll, under vissa omständigheter kan bidra till starten av en istid, och att en mycket liten ökning från en extremt låg nivå, nära noll, under vissa omständigheter kan bidra till den uppvärmning som tinar upp den.

Att det är Milankovich-cyklerna som varit den yttersta drivkraften för istiderna är inte alls kontroversiellt, utan har varit känt och vedertaget länge. Den etablerade teorin är att förändringarna av bland annat solbanan sätter igång processer där även andra faktorer, bland annat koldioxidhalten, kommer i spel. En initial avsvalning eller uppvärmning på grund av förändringar av solbanans form medför ju att haven absorberar eller släpper ifrån sig koldioxid. Förändringar av havstemperaturen sker dock långsamt, vilket förklarar fördröjningen mellan lufttemperaturen och koldioxidhalten.

Att temperaturen ändras före koldioxidhalten under de senaste 400 000 åren är alltså bara ett bevis på att det inte är koldioxidhalten som startar processerna, inte på att koldioxid saknar betydelse för luftens temperatur, framför allt inte vid förändringar till/från låga nivåer.

Så här skriver Magnus Cederlöf på Stockholmsinitiativet:

”Nedan följer en figur med förändringen i temperatur som funktion av förändringen i koldioxidhalt. Värdena har samplats med c:a 1000-års mellanrum, vilket innebär att en punkt i figuren motsvarar en tidsperiod på c:a 1000 år.

Samband temp o CO2

Förändringen av temperatur som funktion av förändringen av koldioxidhalt.

Det förefaller alltså som att det inte finns någon uppenbar koppling mellan koldioxidhalt och temperatur. När koldioxidhalten ökar eller minskar verkar temperaturen både kunna öka och sjunka. Kanske är inte mätningarna tillförlitliga eller också döljs det ändå en koppling i bruset, eller också är faktiskt klimatkänsligheten väldigt låg. Men innan man kan säga att ”the science is settled” måste man kunna förklara varför isborrkärnedatat ser ut som det gör.”

Jag känner att jag saknar expertis för att ta ställning i denna fråga. Som jag ser det är det inte alls orimligt att koldioxid bidrar till uppvärmning, om man accepterar att det är en växthusgas. Men i så fall givetvis med de begränsningar som dess logaritmiska effekt i kombination med det komplexa samspelet med en stor mängd andra feedback-faktorer innebär. Något enkelt, rätlinjigt samband – som man vill få oss att tro – kan det inte vara fråga om.

Även under kortare tidsspann verkar det vara temperaturen som styr koldioxidhalten i atmosfären, inte tvärtom. Här är en analys av perioden 1960-2016 (skalan från vänster till höger):

Orsak verkan 1900-tal

Luft- och havsvattentemperaturerna (blått och rätt) följs åt nästan identiskt, bortsett ifrån att luften oftast värms mer än vattnet, och kommer alltid före förändringarna av koldioxidhalten i atmosfären.

Men det är svårt att dra några säkra slutsatser enbart baserat på dessa grafer. Jag använder inte själv detta argument i klimatdebatten. Det visar inte självklart, som många klimatskeptiker tror, att hela grunden för klimathotet rycks undan.

Men mitt resonemang i klimatfrågan är inte beroende av det här argumentet. Det räcker med att studera klimatet under de senaste 2000 åren, och särskilt de senaste seklerna och decennierna för att få en god uppfattning i sakfrågan.

Klimathotets försvarare påpekar också ofta att det inte spelar någon roll om koldioxidhalten spelat en marginell roll i historien – det betyder ju inte automatiskt att den inte gör det idag. Det viktigaste argumentet för att det pågår något unikt idag, som inte kan förklaras på samma sätt som tidigare, är att det rapporteras att temperaturen stigit extremt snabbt och kraftigt sedan 1950. Det är dock ett påstående som kan ifrågasättas (se kapitel 10 och 11). Mycket talar för att dessa rapporter inte är korrekta.

Och redan i kapitel 3, 4 och 5 sett tunga empiriska bevis mot att det verkligen pågår en accelererande växthuseffekt – ingen hot-spot, ingen ökad luftfuktighet och ingen minskning av värmeutstrålningen från jorden till rymden.