1. Vad är 97% av världens klimatforskare överens om?

Konsensus

När Einstein blev uppvaktad av 100 forskare som ifrågasatte hans teorier svarade han att det var helt onödigt att vara så många – det hade räckt med en enda.

Vetenskap bygger inte på omröstningar. Men man kan trots allt inte bortse från betydelsen av vetenskaplig konsensus. Det är inte orimligt att förutsätta att mer korrekta teorier också har större chans att bli accepterade av en majoritet än felaktiga, eller mindre korrekta.

Det råder inget tvivel om att en majoritet ofta har bitit sig fast vid felaktiga teorier, och aktivt motarbetat teorier som senare skulle visa sig korrekta. Filosofen Thomas Kuhn har beskrivit hur ett vetenskapligt ”paradigm” kan etableras, och hur svårt det kan vara för de forskare som byggt hela sitt livs karriär och prestige inom ramen för det att inse dess begränsningar och överge det.

Ett känt exempel är hur Galileo Galilei blev förföljd av kyrkan för upptäckten att jorden kretsar kring solen – även om det som provocerade kyrkan egentligen inte var just det, utan att Galileo vägrade ta tillbaka sin uppfattning att detta faktum betydde att människan inte var skapelsens krona.

Den ungerske läkaren Semmelweis (1818-1865) blev länge ignorerad och hånad för att han menade att de höga dödstalen på förlossningskliniken berodde på att läkarna inte tvättade händerna när de arbetade där efter att ha genomfört obduktioner.

Samma sak med Alfred Wegeners hypotes om kontinentaldrift, som han presenterade 1912, men som inte blev allmänt accepterade förrän 50 år senare.

Stanley B. Prusiner, som ensam fick nobelpriset i medicin 1997 för upptäckten av prionerna, finansierades av Tobaksindustrin för att ingen annan tog hans hypotes på allvar.

Läkarna Barry Marshall och Robin Warren, som fick nobelpris i medicin 2005, blev länge bemötta med skepsis för sin hypotes att magsår orsakas av en bakterie.

I efterhand kan det framstå som överraskande och onödigt, men i själva verket är det i huvudsak av godo att vetenskapen är konservativ och inte faller pladask för varje ny hypotes som dyker upp. Uppstickare ska förstås inte hånas eller frysas ut, men man får ha respekt för de forskare som tar intryck av konsensus, särskilt om det inte är deras eget specialistområde, och ännu mer förstås för alla lekmän.

Det betyder inte att majoriteten alltid har rätt. Ett vetenskapligt förhållningssätt kräver inte bara att avvikande uppfattningar får plats, utan också att man aktivt uppmuntrar försök motbevisa de etablerade teorierna. Enligt filosofen Karl Popper är själva kärnan i den vetenskapliga metoden inte att bevisa hypoteser, utan att försöka falsifiera dem. En vetenskaplig hypotes måste alltid i princip kunna falsifieras, och det är genom att motstå falsifikation som den – tills vidare – kan betraktas som korrekt. Det är genom att leta fel i etablerade teorier såväl som nya hypoteser som vetenskapen förs framåt.

Man kan tycka att det är slöseri med tid och resurser att bemöda sig om att försöka falsifiera evolutionsteorin eller att jorden är rund, men vi får aldrig glömma bort att vara självkritiska, och acceptera att även våra mest omhuldade och etablerade teorier kan och bör ifrågasättas. Vi får inte upprepa det högmod som fick fysiker i början av 1900-talet att påstå att man redan visste hur allt fungerade – bara några år innan Einstein vände upp- och ner på allt.

Skeptiker fyller en viktig funktion i vetenskapen, och deras insats är ofta heroisk, även när de har fel. Men ibland behöver man faktiskt bara skrapa lite på ytan av en populär hypotes för att upptäcka att allt inte står rätt till.

När det börjar upprepas frenetiskt att ”97% är överens” och att ”debatten är över” finns det anledning att börja undra och till att börja med åtminstone ta reda på om det verkligen stämmer. Och om det visar sig att de där 97 procenten bygger på rent forskningsfusk finns det skäl att bli misstänksam, särskilt om förment respektabla institutioner som NASA ställer sig bakom det.

Bedrägliga studier

Den prestigefyllda rymdorganisationen NASA skriver på sin hemsida att det finns ett flertal vetenskapliga studier som visar att minst 97% av klimatforskarna är överens om att den globala uppvärmningen med stor sannolikhet beror på människan.

Problemet är bara att det inte alls är vad dessa studier visar.

För de flesta människor som inte studerat klimatvetenskap har det avgörande betydelse om 97% av alla forskare är överens om något. Och i klimatfrågan är det vad medierna rapporterar, och som till och med USA’s förre president Obama har sagt:

Vi tar för givet att det är sant eftersom det står i tidningarna, och upprepas av massmedia, politiker och forskare hela tiden.

Påståendet härrör från ett antal studier som finns lätt tillgängliga på NASA:s hemsida.

Så här skriver man: “Multiple studies published in peer-reviewed scientific journals show that 97 percent or more of actively publishing climate scientists agree: Climate-warming trends over the past century are very likely due to human activities.”

Det är i stort sett vad FN:s klimatpanel har sagt: Människan har med stor sannolikhet orsakat minst 50% av den globala uppvärmningen sedan 1950.

Däremot sägs ingenting alls i de studier NASA refererar till om att klimatförändringarna skulle vara farliga eller utgöra ett hot. Så på den punkten har Obama inte alls stöd av 97% av forskarna.

NASA anger – i juli 2016 – fyra källor till detta påstående, här redovisade i kronologisk ordning. Observera att det inte handlar om forskning i NASA:s regi, som man kunde tro:

1. N. Oreskes, (historiker), “Beyond the Ivory Tower: The Scientific Consensus on Climate Change,” Science Vol. 306 no. 5702, p. 1686 (3 December 2004); DOI: 10.1126/science.1103618. (I själva verket publicerad som en kolumn, inte en vetenskapligt granskad artikel).
2. P. T. Doran & M. K. Zimmerman, [collegeuppsats], ”Examining the Scientific Consensus on Climate Change,” Eos Transactions American Geophysical Union Vol. 90 Issue 3 (2009), 22; DOI: 10.1029/2009EO030002.
3. W. R. L. Anderegg, [collegeuppsats], “Expert Credibility in Climate Change,” Proceedings of the National Academy of Sciences Vol. 107 No. 27, 12107-12109 (21 June 2010); DOI: 10.1073/pnas.1003187107.
4. J. Cook, et al, ”Quantifying the consensus on anthropogenic global warming in the scientific literature,” Environmental Research Letters Vol. 8 No. 2, (June 2013); DOI:10.1088/1748-9326/8/2/024024

Ingen av dessa personer är klimatforskare, inte ens naturvetare. Det är dock ganska lätt att konstatera att ingen av uppsatserna heller visar vad NASA påstår att de visar, och som alla tror. Bortsett ifrån att de är fyllda med metodologiska brister och faktiskt inte räknar forskare, utan publicerade vetenskapliga artiklar (eller rättare sagt artiklarnas sammanfattningar, ”Abstracts”), så är slutsatserna helt triviala. Det är inte ett dugg förvånande om nästan alla seriösa forskare skulle vara överens om att:

• koldioxid är en växthusgas, som åtminstone i någon mån bidrar till att värma jordens atmosfär,
• koldioxidhalten ökat i atmosfären de senaste 150 åren och att ökningen accelererar, delvis beroende på förbränning av fossila bränslen
• jordens medeltemperatur har stigit med ungefär 0,8-1,2°C de senaste 150 åren, samt att
• denna temperaturökning till någon del beror på att koldioxidhalten ökat.

Det är långt ifrån att ge stöd till NASA:s påstående. Att människan i åtminstone någon utsträckning påverkar klimatet med sina utsläpp av växthusgaser kan i princip alla skeptiker också hålla med om. Det är inte det frågan om klimathotet handlar om. Nästan alla som är kritiska till klimathotet håller med utan att blinka. Men det hindrar inte att de betvivlar att koldioxidhalten har en avgörande, eller ens särskilt stor, betydelse för den globala medeltemperaturen. De ser oftast den milda uppvärmningen sedan 1880 som en del av en naturlig klimatcykel som med största sannolikhet är ofarlig.

Forskare som Craig Idso, Nicola Scafetta, Willie Soon, Nir Shaviv och Nils-Axel Mörner är alla välkända för sin kritik av klimathotet och har alla sagt ifrån att de blivit vantolkade. Men även de har räknats in i de 97 procenten, bara för att de håller med om att koldioxid antagligen har åtminstone någon effekt på den globala medeltemperaturen.

Sådana misstag är inte helt förvånande i undersökningar som bara utgår ifrån Abstracts, eftersom dessa inte kan återspegla alla nyanser i en studie. Det förstås en metodologisk svaghet, särskilt om de som läser och klassificerar inte själva är klimatforskare, och ska plöja tusentals artiklar.

I en av undersökningarna, av Cook et al (2013, se nedan), som studerade sammanfattningar (”Abstracts”) av vetenskapliga artiklar (”papers”) inkluderas sådana forskare i kategorin ”explicitly endorses but does not quantify”, alltså ”ger uttalat stöd men inte om hur mycket” (dvs hur mycket koldioxiden påverkar temperaturen).

Vidare räknar man även med artiklar som egentligen inte alls handlar om orsakerna till temperaturförändringar, men som tar klimathotet som en given utgångspunkt för att studera vilka effekter en förväntad uppvärmning kommer att få på ekonomin eller för en viss djurart. Cook et al kallar det för ”implicitly endorses”, dvs att de håller med om att klimatet förändras huvudsakligen på grund av människan, trots att dessa forskare faktiskt saknar expertis att bedöma det.

Även bland de artiklar som klassificerades som ”explicitly endorses” finns forskare som Cook et al misstolkat totalt, exempelvis skeptikern Craig Idso. Samtidigt fanns framstående skeptiker som Richard Lindzen inte med alls i undersökningen, trots över 200 publicerade vetenskapliga artiklar. Det finns inget som talar för att urvalet av forskare i Cook et al är representativt.

Till sist marknadsförs undersökningen av Cook et al som att den bygger på en analys av 11 944 artiklar, vilket ger intrycket att 97% baseras på det. Men i själva verket hade hela 66,73% av artiklarna ”ingen åsikt” (”no position”), och räknades inte med i slutresultatet.

Med andra ord så visar denna undersökning att av 11 944 artiklar, så var det bara 64, motsvarande 0,54%, som uttryckligen höll med om vad som påstås av NASA.

Av de 11.944 undersökta sammanfattningarna (”abstracts”) av vetenskapliga artiklar bedömdes hela två tredjedelar som neutrala i frågan. De 97% man hänvisar till avser med andra ord andelen av den återstående tredjedelen, alltså 3.974 Abstracts. Men de flesta av dessa accepterar bara global uppvärmning som en given förutsättning för sin forskning (”implicitly endorses”) utan att självständigt undersöka eller uttryckligen ta ställning – exempelvis artiklar som undersöker hur en viss djurart kommer att påverkas av stigande temperaturer. Och 922 artiklar som uttryckligen stödjer hypotesen att människan bidrar till global uppvärmning tar inte ställning till hur stort detta bidrag är.

Bara 64, alltså 0,5% av de 11.944 artiklarna (eller 1,6% av de 3.974 som uttryckte en uppfattning) stödjer uttryckligen den uppfattning som alla tror att det råder konsensus om bland klimatforskarna, dvs att människan är huvudorsak till den globala uppvärmningen. Med största välvilja kan denna siffra möjligen sägas vara 6,3%, dvs om man även räknar bort alla de som bara hade en ”implicit” uppfattning, och som alltså egentligen inte själva hade kompetens att bedöma den globala uppvärmningens orsaker (64 av 1 010 = 6,3%). Inte direkt något imponerande stöd åt NASA:s påstående det heller.

Min poäng är givetvis inte att hävda att den ena eller andra siffran skulle vara närmare sanningen, utan att peka på hur manipulativa dessa undersökningar är. Själva det faktum att NASA marknadsför detta nonsens, och att inga journalister tar sig för att avslöja det, är allvarliga tecken på att något inte står rätt till i prestigefyllda institutioner som vi normalt litar på.

Några korta kommentarer om de andra tre källorna:

Naomi Oreskes är historiker vid University of California i San Diego. Till att börja med bör noteras att hennes undersökning, även om den publicerades i en vetenskaplig tidskrift, egentligen inte är vetenskapligt granskad på det sätt som menas med “peer-reviewed”, utan en kort “op-ed”. Oreskes text bygger på en sökning på frasen ”Global Climate Change”, och är begränsad till de vetenskapliga artiklarnas sammanfattningar (”Abstracts”). Även här handlar det alltså inte om antalet forskare, utan antalet artiklar. Oreskes slutsats är att 97% av de undersökta artiklarna stödjer hypotesen att människan orsakar klimatförändringarna. En svaghet i hennes undersökning är dock att den inte är begränsad specifikt till klimatforskare, utan även inkluderar alla vetenskapliga artiklar som enbart hänvisar till klimatförändringarna som en förutsättning för studier inom helt andra områden som exempelvis studier av djurarters utbredning och livsvillkor. Inte heller Oreskes tar hänsyn till den helt avgörande frågan om i vilken utsträckning människan antas orsaka klimatförändringarna.

De två övriga källorna som NASA hänvisar till är skrivna av collegestudenter.

Maggie Kendall Zimmermann skrev en uppsats baserad på en gallup bestående av två frågor till ett stort antal forskare, av vilka dock endast 79 (5%) var klimatforskare och fick ingå i det slutliga urvalet. De två frågorna som ställdes var:

1. Har temperaturen stigit?

2. Bidrar mänsklig aktivitet signifikant.

Av de 79 forskarna svarade 98% ja på båda frågorna. När det gäller den första frågan är det knappast förvånande, eftersom alla seriösa forskare, även skeptiker, är eniga om att jordens medeltemperatur har stigit de senaste 150 åren.

Den andra frågan innehåller en oklarhet, eftersom ordet ”signifikant” kan betyda olika saker i vardagligt språkbruk och i en vetenskaplig kontext. Som statistiskt begrepp betyder ”signifikant” att exempelvis ett samband mellan två företeelser är ”urskiljbart”. Det betyder alltså inte att sambandet nödvändigtvis är starkt – det kan handla om ett mycket svagt samband, som ändå är statistiskt signifikant. Människans bidrag till temperaturökningen kan med andra ord vara mycket litet, men ändå signifikant. I vardagligt språkbruk tolkas däremot ”signifikant” gärna synonymt med ”betydande” eller till och med ”avgörande”. Men man kan inte självklart utgå ifrån att det är så Zimmermanns uppsats ska tolkas.

William R. Love Anderegg valde ut de 50 forskare som hade publicerat flest artiklar (i genomsnitt 408) med hjälp av ett verktyg som heter Google Scholar, och konstaterade att 97% av dem bekräftar den ståndpunkt som FN:s klimatpanel står för, dvs att människan är huvudorsak till de klimatförändringar som skett sedan 1950. Men antalet publicerade artiklar är normalt inte ett självklart bevis för kvalitet, och att stå med på en artikel betyder inte nödvändigtvis att man medverkat till den. Verktyget Google Scholar innehåller heller inte bara vetenskapligt granskade artiklar, och omfattar dessutom inte all forskning. Även i detta fall undersöktes endast artiklarnas sammanfattningar. Att en artikel accepterar FN:s ståndpunkt betyder, slutligen, inte heller nödvändigtvis att författaren har expertis att självständigt bedöma vare sig omfattningen eller orsakerna till att klimatet ändras, utan i många fall bara att det är artikelns utgångspunkt.

En femte studie, Cook et al 2016 (samma Cook som 2013), är numera tillagd bland källorna på NASA-GISS hemsida, och påstås visa att det råder 90–100% konsensus i klimatfrågan. Det är en ”metastudie av metastudier”, som sammanfattar 14 olika studier av graden av konsensus i klimatfrågan. I underlaget ingår även de fyra studier jag redovisat ovan, vilket naturligtvis gör slutsatserna även i denna studie lika tveksamma.

Att NASA presenterar dessa bristfälliga och intetsägande undersökningar som stöd för att ”97 percent or more of actively publishing climate scientists agree: Climate-warming trends over the past century are very likely due to human activities” är ganska uppseendeväckande. Lika oroande är det att nästan alla accepterar detta som en sanning utan att kontrollera fakta.

Andra undersökningar ger en helt annorlunda bild, t.ex. Legates et al 2013, eller Strengers et al 2015 (nedan), som är baserade på omfattande frågeformulär besvarade av forskare med kompetens inom områden som har relevans för själva kärnfrågan om orsakerna till klimatförändringar:

Min poäng är dock inte att argumentera om hur många av världens forskare som tycker det ena eller andra om klimathotet. Det skulle inte förvåna mig om det faktiskt skulle visa sig vara en majoritet, kanske till och med en stor majoritet, med tanke på den oerhörda politiska och ekonomiska uppbackningen för forskning som på ett eller annat sätt bekräftar klimathotet. Både enskilda forskare och hela institutioner är numera beroende av statliga forskningspengar, och för dagen är det klimathotet som är högst prioriterat. Forskare som inte följer den officiella linjen blir utfrysta och kallade ”förnekare”, och även de som egentligen är skeptiska håller god min officiellt. För yngre forskare kan det vara slutet på karriären att ställa obekväma frågor, och de som vågar är därför till stor del pensionerade och ekonomiskt oberoende.

Dessutom förutsätter de flesta forskare att både officiella temperaturdata från exempelvis amerikanska NOAA och NASA är pålitliga, och att klimatmodellerna bygger på en korrekt förståelse av klimatsystemet. Då är det svårt att komma till någon annan slutsats än att människan är huvudorsak till den globala uppvärmningen och att allt ifrån torka, översvämningar och snöstormar beror på växthusgaserna. Systemet är ju riggat så. Men båda dessa antaganden är tvivelaktiga (se tidigare bloggposter och http://www.klimathotet.com).

Vad som verkligen är anmärkningsvärt är ändå att så många människor, journalister, politiker och forskare helt okritiskt accepterat att 97% av alla forskare är överens om vad NASA och FN:s klimatpanel påstår utan att granska källorna. Och, framför allt, att NASA presenterar ett så undermåligt, och i själva verket obefintligt, stöd för det man påstår.

Det är svårt att tro att NASA medvetet skulle vilseleda världen. Men är det inte ännu svårare att tro att det handlar om ett oavsiktligt misstag eller ren inkompetens?

Men de tusentals forskarna i FN:s klimatpanel då? De sammanställer ju all aktuell forskning och kommer överens om vad som är sant!

Jag ska undersöka den saken också (kapitel 6 och 7). Men först behöver vi titta närmare på vad som kan betraktas som grundläggande fysik, som nästan alla klimatforskare är överens om, och vad det är som fortfarande är osäkert och kontroversiellt.