The real consensus nyFlera gånger har svaren på frågorna ovan pekat på att det förekommer manipulationer av data på respekterade institutioner och myndigheter. Det är svårt att svälja för vem som helst. I viss utsträckning kan det säkert handla om misstag eller att olika beräkningsmetoder ger upphov till skillnader i resultat mellan olika forskare och forskargrupper, men det räcker inte som förklaring.

Frågan om varför forskare, institutioner, medier och miljöorganisationer skulle lura hela världen att vi står inför en katastrof som kräver en fundamental omställning av hela samhället är betydligt svårare att svara på än de tidigare 30 frågorna. Det blir mest spekulationer. Men slutsatserna av mina svar på dessa frågor är oberoende av om jag dessutom kan svara på den nog så viktiga och intressanta 31:a frågan. Allt talar för att katastroflarmen är dramatiskt överdrivna, och att människan bara marginellt påverkar klimatet. Däremot kan det ju hända att jag har missat eller missförstått de vetenskapliga argumenten i något avseende. Ingen tvekan om det. Men svaren på de två första frågorna står kvar orubbligt. Något stämmer inte.

Men är det verkligen möjligt att tänka sig att klimathotet bara är en konspiration? Med så många människor inblandade…? Någon borde ha trätt fram och avslöjat den? Hmm… Eller är det de som kallas ”vetenskapsförnekare” och förlorar sina forskningspengar?

Ordet ”konspirationsteori” för tankarna till medveten manipulation, och det tror jag faktiskt förekommer. Men det betyder inte att det började så, eller att alla som ”tror” på klimathotet är med i en hemlig klubb. De flesta är inte medvetna konspiratörer, utan följer bara med på tåget (”the gravy-train”, som det så träffande heter på engelska) och njuter fördelarna. De flesta är sannolikt övertygade om att de gör något gott och rätt, även om det är obegripligt att en del respekterade forskare som redan har sitt på det torra använder ohållbara argument när de borde veta bättre.

Från början var global uppvärmning både seriös och rimlig som vetenskaplig hypotes. Men den blev snart en ”omhuldad” teori, som gav medvind åt miljöorganisationer och en viss politisk agenda, inte bara miljöpartiernas utan också vänsterns, globalismens och till slut alla partier som vill bli tagna på allvar. Klimatfrågan lät sig transponeras till en etisk fråga om ansvar för våra barnbarn liksom till en fråga om global rättvisa. Den passade också som hand i handske för statens inneboende intresse att reglera, kontrollera och breda ut sitt inflytande i samhällskroppen.

När det började höjas röster som talade emot hypotesen om global uppvärmning hade redan en hel generation forskare byggt sina karriärer, sin forskningsfinansiering och sitt livsuppehälle på den, och istället för att börja betvivla den började man justera den och anpassa den. Om inte atmosfären blev varmare, så kanske värmen hade sugits upp av havsdjupen, och så vidare.

För ”riktiga” forskare är det, till en viss gräns, en legitim process att försöka ”rädda” sin teori, men till slut måste man vara beredd att överge den. Om det ständigt kommer vissa grunddata som bekräftar teorin (temperaturkurvor från NASA-GISS, till exempel) kan dock justeringarna kännas motiverade hur länge som helst. Och när det gäller klimathotet läggs ingen kraft alls på det som ska vara vetenskapens adelsmärke, att försöka falsifiera hypoteser. De som ifrågasätter den ”omhuldade teorin” blir brännmärkta som ”förnekare”.

I själva verket krävs det inte så många personer för att vidmakthålla illusionen om ett klimathot. Det räcker med några inflytelserika chefer på NASA-GISS, NOOA och ett antal andra organisationer som kontrollerar data från temperaturmätningarna. Alla andra baserar sina uppfattningar på dem. Och många har en hel del att tjäna på att illusionen vidmakthålls.

Vad dessa inflytelserika personer drivs av får man möjligen en viss inblick i genom att läsa de email som läcktes från CRU och orsakade den sk Climategate-skandalen. Det är inte bara lätt att få uppfattningen att ett antal forskare medvetet manipulerade data. Här handlar det i så fall om drivkrafter med rötter i vänster- och miljörörelserna, som är antikapitalistiska och anti-industriella. Inom miljörörelsen finns en starkt romantiserad bild av naturen som ett harmoniskt idealtillstånd som människan i så stor utsträckning som möjligt ska lämna orörd, och som hotas av människans industrialism och kapitalistiska girighet. Klimathotet har blivit miljörörelsens bräckjärn mot allt detta och för en samhällsutveckling ”i harmoni” med naturen. Den gamla vänsterrörelsen hade naturligtvis sina egna skäl att vara emot kapitalismen, och sögs i stor utsträckning upp av just miljörörelsen.

Men det finns även krassa skäl för människor att fortsätta saluföra klimathotet. Al Gore har blivit multimiljonär, nobelpristagare och Oscarsvinnare. Och miljörörelsen lever på att det finns miljöhot, ju allvarligare desto bättre. Det är det som gör att medlemmar strömmar till och att organisationerna får inflytande och prestige. Även medierna har allt att vinna på en hotande miljökatastrof.

Konspiration ny

Även politiker, som vinner röster på att framstå som handlingskraftiga när människor är oroliga för planetens överlevnad, tjänar på klimathotet. Klimathotet är också ett starkt argument för att öka statens makt och kontroll, nationellt och globalt, och driva världens utveckling i en viss ideologisk riktning. FN:s klimatpanel är inte från början ett vetenskapligt projekt, utan politiskt, och dess syfte var redan från början att hitta bevis för att människan är orsak till en hotande klimatförändring, inte att undersöka saken förutsättningslöst.

Forskare har mycket att vinna på att överdriva exempelvis miljöhot. Enorma summor pengar har strömmat till klimatforskningen, och idag är det nästan omöjligt att få forskningsanslag om man inte på något sätt relaterar sina projekt till klimathotet. Undra på att det blir många vetenskapliga artiklar i träffbilden när man söker på begrepp som knyter an till klimathotet.
För de enskilda forskarna handlar det kanske inte om stora pengar, men likväl om forskningsanslag, levebröd och karriär.

”Follow the money” brukar man säga, och många undrar just vem som kan tjäna pengar på att propagera för en hotande katastrof. Det är väl ändå bara kostsamt? Javisst, för skattebetalarna:

Inte minst har också de 150 länder i FN som kallas U-länder, bland annat Kina och Indien, mycket att vinna på klimatavtalen – med all rätt enligt dem som anser att ”Västvärlden” har en kolonial skuld att betala (inte minst Barack Obama, se hans självbiografi Dreams from my father). Miljarder dollar flödar från USA och Europa till dessa länder, samtidigt som de är undantagna från kraven på minskad användning av fossila bränslen (vilket givetvis i sig är utmärkt). Om detta är bra eller dåligt är kanske mest en ideologisk fråga, men det ger ytterligare en pusselbit till frågan om vad som driver FN:s klimatpanel.

Därtill bör naturligtvis även uppmärksammas att Margaret Thatcher var en av de starkaste pådrivarna för bildandet av FN:s klimatpanel, helt enkelt för att hon på så sätt ville ge kärnkraften medvind, för att hon ville frigöra Storbritannien från beroendet av kol – inte minst, från de bångstyriga kolgruvearbetarna och deras envisa strejker under fackföreningsledaren Arthur Scargill – och arabisk olja.

Alla dessa olika faktorer, i kombination med de psykologiska effekterna hos folkmassorna inför hotet om en annalkande katastrof, samverkar till att skapa en accelererande hysteri, där avvikande röster inte kan tolereras, och där hela samhällen fattar irrationella beslut som i sig själva hotar både demokratin, miljön och civilisationen som vi känner den.