”Follow the money” brukar man säga, och många undrar just vem som kan tjäna pengar på att propagera för en hotande katastrof. Det är väl ändå bara kostsamt? Javisst, för skattebetalarna, men inte för klimatforskare, politiker, medier och miljöorganisationer. Eller globala storföretag. Inte ens för oljebolagen, som överraskande nog också har ett finger med i spelet.

Många tjänar pengar på klimathotet. Al Gore har blivit multimiljonär, nobelpristagare och Oscarsvinnare, men bakom klimathotet finns även ideologiska motiv.

Jag har egentligen fokuserat på själva klimatvetenskapen, men för många blir den avgörande stötestenen till sist ändå: ”Men varför skulle de ljuga om en sån sak?” Och därför har jag även försökt svara på den frågan.

Allt talar för att katastroflarmen är dramatiskt överdrivna, och att människan bara marginellt påverkar klimatet. Men varför skulle forskare, institutioner, medier och miljöorganisationer lura hela världen att vi står inför en katastrof som kräver en fundamental omställning av hela samhället.

Är det verkligen möjligt att tänka sig att klimathotet bara är en konspiration? Med så många människor inblandade…? Någon borde ha trätt fram och avslöjat den? Hmm… Eller är det de som kallas ”klimatförnekare”, blir karaktärsmördade och förlorar sina forskningspengar?

The real consensus nyOrdet ”konspirationsteori” för tankarna till medveten manipulation, och det tror jag faktiskt förekommer. Men det betyder inte att det började så, eller att alla som ”tror” på klimathotet är med i en hemlig klubb. De flesta är inte medvetna konspiratörer, utan följer bara med på tåget (”the gravy-train” som det så träffande heter på engelska) och gör karriär på ett populärt område. De flesta är sannolikt övertygade om att de gör något gott och rätt. Om man okritiskt utgår från att de data som statliga myndigheter som amerikanska NOAA och NASA presenterar verkar det ju stämma.

Men det verkar också ha uppstått ett obehagligt grupptryck i forskarvärlden, där minsta ansats till skeptiska frågor eller invändningar leder till sneda blickar, utmobbning och förlorade karriärmöjligheter. Det behövs inte så många sådana exempel för att andra ska akta sig. Inte undra på att nästan alla skeptiker är pensionerade.

Från början var global uppvärmning både seriös och rimlig som vetenskaplig hypotes. Men den blev snart en ”omhuldad” teori, som fick statligt stöd och gav medvind åt miljöorganisationer och en viss politisk agenda – inte bara miljöpartiernas utan också vänsterns, globalisternas och till slut alla partier som vill bli tagna på allvar. Klimatfrågan lät sig transponeras till en etisk fråga om ansvar för våra barnbarn liksom till en fråga om global rättvisa. Den passade också som hand i handske för statens inneboende intresse att reglera, kontrollera och beskatta.

När det började höjas röster som talade emot hypotesen om global uppvärmning hade redan en hel generation forskare byggt sina karriärer, sin forskningsfinansiering och sitt livsuppehälle på den, och istället för att börja betvivla började man justera den och modifiera den. Om inte atmosfären blev varmare, så kanske värmen hade sugits upp av havsdjupen, och så vidare.

För ”riktiga” forskare är det, till en viss gräns, en legitim process att försöka ”rädda” sin hypotes, men till slut måste man vara beredd att överge den. Om det ständigt kommer vissa grunddata som bekräftar teorin (temperaturkurvor från NASA-GISS, till exempel) kan dock modifieringarna kännas motiverade hur länge som helst. De mest krystade förklaringar till fenomen som skulle kunna förklaras på annat sätt kan kännas legitima. Och när det gäller klimathotet läggs ingen kraft alls på det som ska vara vetenskapens adelsmärke, att försöka falsifiera hypoteser. De som ifrågasätter den ”omhuldade teorin” blir brännmärkta som ”förnekare”.

I takt med att forskning blivit alltmer beroende av statliga pengar är det inte alltför långsökt att tänka sig att forskningen alltmer anpassat sig till politiken. Redan president Eisenhower varnade för det i sitt avskedstal 1961 (min fetstil):

”Today, the solitary inventor, tinkering in his shop, has been overshadowed by task forces of scientists in labaratories and testing fields. In the same fashion, the free university, historically the fountainhead of free ideas and scientific discovery, has experienced a revolution in the conduct of research. Partly because of the huge costs involved, a government contract becomes virtually a substitute for intellectual curiosity. For every old blackboard there are now hundreds of new electronic computers.”

Fritt översatt: statliga forskningspengar blir ett substitut för intellektuell nyfikenhet.

Konspiration ny

När politiker får ett avgörande inflytande över forskningen kommer den också att inriktas på områden som har politisk betydelse. Det frestar forskare att dramatisera allvaret och överdriva betydelsen av sin forskning:

”The problem is, only sensational exaggeration makes the kind of story that will get politicians’ — and readers’ — attention. So, yes, climate scientists might exaggerate, but in today’s world, this is the only way to assure any political action and thus more federal financing to reduce the scientific uncertainty.” Monika Kopacz, atmosfärforskare.

”That, of course, entails getting loads of media coverage. So we have to offer up scary scenarios, make simplified, dramatic statements, and make little mention of any doubts we might have.” Stephen Schneider, miljöforskare, Stanford University.

Och för politiker och massmedier är en hotande katastrof inte bara en olägenhet utan också en möjlighet.

Forskare har alltså mycket att vinna på att överdriva exempelvis miljöhot, eftersom det engagerar många väljare och därmed politiker. Enorma summor pengar har strömmat till klimatforskningen, och idag är det nästan omöjligt att få forskningsanslag om man inte på något sätt relaterar sina projekt till klimathotet – så länge man inte ifrågasätter det, för då kan man få vänta både på pengar och publicering i vetenskapliga tidskrifter. Undra på att det blir många vetenskapliga artiklar i träffbilden när man söker på begrepp som knyter an till klimathotet.

För de enskilda forskarna handlar det visserligen inte om stora pengar, men likväl om forskningsanslag, levebröd, karriär och anseende.

I själva verket krävs det inte så många personer för att vidmakthålla illusionen om ett klimathot. Det räcker med några inflytelserika chefer på NASA-GISS, NOAA och ett antal andra organisationer som kontrollerar data från temperaturmätningarna. Alla andra baserar sina uppfattningar på dem. Och många har en hel del att tjäna på att illusionen vidmakthålls, vare sig de är medvetna om att det är en illusion eller inte.

Dessa inflytelserika personer drivs säkert inte bara av pengar, även om de gjort karriär och tjänat bra på klimathotet. Det verkar också finnas ideologiska motiv, med rötter i vänster- och miljörörelserna, som är antikapitalistiska och anti-industriella. Inom miljörörelsen finns en starkt romantiserad bild av naturen som ett harmoniskt idealtillstånd som människan i så stor utsträckning som möjligt ska lämna orörd, och som hotas av människans industrialism och kapitalistiska girighet. Klimathotet har blivit miljörörelsens bräckjärn mot allt detta och för en samhällsutveckling ”i harmoni” med naturen. Den gamla vänsterrörelsen hade naturligtvis sina egna skäl att vara emot kapitalismen, och har i stor utsträckning sugits upp av just miljörörelsen, som har stort inflytande i FN:s klimatpanel.

Naomi Klein summerade detta ideologiska motiv med sin boktitel ”This Changes Everything: Capitalism vs. the Climate.”

”What if global warming isn’t only a crisis?” frågar sig Klein i en trailer till en dokumentär inspirerad av hennes bok. ”What if it’s the best chance we’re ever going to get to build a better world?”

”This is the first time in the history of mankind that we are setting ourselves the task of intentionally, within a defined period of time, to change the economic development model that has been reigning for at least 150 years, since the Industrial Revolution.” Christiana Figueres, executive secretary of U.N.’s Framework Convention on Climate Change

Även politiker, som vinner röster på att framstå som handlingskraftiga när människor är oroliga för planetens överlevnad, tjänar på klimathotet. Klimathotet är ett starkt argument för att öka statens makt och kontroll, nationellt och globalt, och driva världens utveckling i en viss ideologisk riktning.

FN:s klimatpanel är inte heller ett vetenskapligt projekt, utan politiskt (Intergovernmental Panel on Climate Change) och dess syfte var från start att hitta bevis för att människan är orsak till en hotande klimatförändring, inte att undersöka klimatet förutsättningslöst. Det framgår tydligt av klimatpanelens stadgar. Redan Stockholmskonferensen hade politiska motiv och initierades av Olof Palme. Även Margaret Thatcher var en av de starkaste pådrivarna för bildandet av FN:s klimatpanel, helt enkelt för att hon ville ge kärnkraften medvind och frigöra Storbritannien från beroendet av kol – inte minst från de bångstyriga kolgruvearbetarna och deras envisa strejker under fackföreningsledaren Arthur Scargill – och arabisk olja.

Till de stora vinnarna på klimathotet hör naturligtvis de stora miljöorganisationerna, Greenpeace och Världsnaturfonden. De är idag att likställa med globala multinationella företag som lever på människors oro. Det är det som gör att medlemmar strömmar till och att organisationerna får inflytande och prestige:

”It doesn’t matter what is true, it only matters what people believe is true.” Paul Watson, a founder of Greenpeace.

Många av de 150 länder i FN som kallas U-länder har också mycket att vinna på klimatavtalen, framför allt Kina och Indien som tills vidare slipper uppoffringar – med all rätt enligt dem som anser att de rika länderna har en kolonial skuld att betala. Om detta är bra eller dåligt är en ideologisk fråga, men det ger ytterligare en pusselbit till frågan om vad som driver FN:s klimatpanel:

”One has to free oneself from the illusion that international climate policy is environmental policy. This has almost nothing to do with the environmental policy anymore, with problems such as deforestation or the ozone hole. We redistribute de facto the world’s wealth by climate policy.” Ottmar Edenhofer, ordförande för arbetsgruppen ”Mitigation of Climate Change” i FN:s klimatpanel mellan 2008 och 2015.

Men för en del länder, som Nigeria, framstår klimatagendan snarare som kolonialism i ny skepnad när Världsbanken villkorar lån med att man avstår ifrån att utnyttja sina egna rika tillgångar på kol. Satsningar på sol-, vind- och bioenergi kommer framför allt att gynna industrier i den rika världen, och är sannolikt ett effektivt sätt att hålla Nigeria fattigt och beroende. Att dessa energikällor skulle kunna bilda basen för utveckling, välstånd och modernisering är inte realistiskt.

Idag har en hel industri vuxit fram kring klimathotet i västvärlden, och det är inte bara energiproducenter som tjänar på det. De stora pengarna görs på handeln med utsläppsrätter.

Överraskningen bland klimathotets intressenter är – de gamla oljefamiljerna, främst Rockefeller (Standard Oil), men även brittiska kungahuset (BP) och holländska kungahuset (Shell). De har varit med och finansierat miljörörelsen ända sedan 1970-talet, och holländske prins Bernard var Världsnaturfondens första ordförande 1961. Den första ordföranden för UNEP (United Nations Environmental Program, där FN:s klimatpanel kom att ingå), som bildades vid Stockholmskonferensen 1972, var Maurice Strong, tidigare oljedirektör och Rockefellers man.

Det låter paradoxalt, men förklaringen ligger i att det aldrig handlat om olja eller snabba profiter för dem, utan om kontroll av världens resurser och marknader (för all framtid). En kärnfråga för denna elitens elit har varit oron för befolkningsökningen, som man var övertygad som skulle utarma jordens resurser, och det är tydligt hur exempelvis Romklubben, finansierad av Rockefeller, valde miljö- och klimatfrågorna som ett medel för att få opinionen med sig på att skapa en världsregering som skulle kunna reglera energitillgången på en ”hållbar” nivå och därigenom begränsa befolkningsökningen, framför allt i den fattiga världen. (Källa)

Familjen Rockefeller finansierar den så kallade Romklubben, som i skriften ”The First Global revolution” (1991) klart och tydligt redogör för hur de ser på klimatfrågan som ett redskap för sina syften:

”In searching for a new enemy to unite us, we came up with the idea that pollution, the threat of global warming, water shortages, famine and the like would fit the bill. All these dangers are caused by human intervention, and it is only through changed attitudes and behavior that they can be overcome. The real enemy then, is humanity itself.”

Den främsta opinionsbildaren för dessa tankar är den uppburne Paul Erlich, som sedan 1960-talet oförtrutet har förutspått världens snara undergång på grund av överbefolkning, och som band annat föreslagit att man skulle förgifta vattnet i Afrika för att minska fertiliteten. I bakgrunden finns dels den malthusianska hypotesen att befolkningen ökar snabbare än tillgången på resurser – vilket aldrig har bevisats – och dunkla rötter i 1930-talets idéer om rasförädling.

Sedan 2016 har familjen Rockefeller helt dragit sig ur oljebranschen. Kanske tror de på klimathotet, kanske ser de andra branscher som både mer lukrativa, mer långsiktiga och mindre kontroversiella. För dem handlade det hur som helst aldrig om olja.

Romklubben strävar också efter att etablera en global centralmakt, en världsregering, som kan ta kontrollen över världens resurser, men också skapa en global marknad utan de hinder som nationalstaterna innebär. Denna globalistiska agenda drivs också av Bilderberggruppen, som finansieras av bank- och oljefamiljen Rotschild.