När koldioxid beskrivs som en luftförorening kan det vara värt att påminna sig om att denna gas har samma betydelse för växtlivet som syre har för alla djur som andas. Det är en fantastisk symbios som håller oss vid liv, där växter producerar det syre vi behöver, och vi producerar den koldioxid de behöver.
Och vi får naturligtvis inte bara syre från växterna, utan all vår mat, eftersom de utgör basen i hela näringskedjan. Genom fotosyntesen får vi också kolhydrater, och växten suger upp mineraler från jorden och producerar vitaminer och andra näringsämnen som vi och alla djur behöver.
Koldioxidhalten har varit betydligt högre på jorden under livets tidiga utveckling än den är idag. När de första primaterna utvecklades för mellan 55 och 85 miljoner år sedan var koldioxidhalten i atmosfären 3-5 gånger så hög som idag. Sedan dess har mer och mer kol bundits i kolsänkor, bland annat i form av kol, olja och gas. Faktum är att koldioxidhalten under lång tid varit farligt låg. Under 200 ppm får växter svårt att överleva, och de växer allt bättre ju högre halten är. I moderna växthus tillsätter man därför koldioxid mångdubbelt halten i atmosfären.
Den verkliga ”växthuseffekten” är att jorden har börjat grönska igen. Jorden har blivit grönare de senaste 30 åren, särskilt i extremt torra områden som västra Australien och Sahelbältet söder om Sahara:
Högre koldioxidhalt innebär inte bara att växterna får rikligare tillgång till denna livsnödvändiga och tillväxtbefrämjande gas, utan också att de behöver färre porer (stomata) i bladen för att fånga in den. Det betyder i sin tur att växten förlorar mindre vatten, och kan överleva i ett varmare och torrare klimat, blir motståndskraftigare mot gifter och kan frodas i näringsfattigare jordar.
Med stigande koldioxidhalt ökar förstås jordbrukets avkastning, så att miljontals fler människor kan äta sig mätta och färre behöver svälta och dö av näringsbrist. Även i det torra Sahelbältet. Koldioxid räddar liv.
Detta beror inte enbart på koldioxidhalten, utan också på effektivare odlingsmetoder, som dock i sin tur på olika sätt är beroende av fossila bränslen.
Att koldioxid har en avgörande betydelse för växters tillväxt och tålighet kan man visa i enkla experiment:
Det här vet alla som ägnar sig åt kommersiell växthusodling och pumpar in extra koldioxid, flera gånger högre halter än i atmosfären, för att det ska växa bättre.
Effekten av ökad koldioxidhalt ute i naturen ger inte självklart exakt samma resultat. Växter behöver mer än bara koldioxid för att växa bra, och med enbart ökad koldioxidhalt riskerar förstås näringsvärdet bli sämre.
Tidskriften Forskning och Framsteg hade 2012 en artikel (Ökad växthuseffekt ger sämre grödor) som ifrågasatte välsignelserna av en ökad koldioxidhalt i atmosfären baserat på studier som talade för att mer koldioxid bland annat kan leda till ett lägre innehåll av exempelvis protein, järn, zink och selen. Man pekar också på andra potentiellt negativa effekter, som att ett minskat vattenupptag av växterna kan leda till ökad avrinning och urlakning av jordar.
Det stämmer säkert – under vissa förutsättningar. Och letar man tillräckligt noga kan man hitta negativa aspekter på allt. Om det plötsligt börjar växa extremt bra får vi naturligtvis problem med ogräs och överbeväxning där vi inte önskar det, till exempel.
Men det negativa måste givetvis vägas mot det positiva, och alla negativa effekter är inte av en sådan art att de är omöjliga att hantera eller minimera. För att jordbruket ska kunna dra optimal nytta av en ökad koldioxidhalt i atmosfären krävs förmodligen, under vissa omständigheter, en del uppfinningsrikedom.
Plantor som växter mer och snabbare tar naturligtvis upp mer koldioxid ur atmosfären, men det betyder inte att de blir mer kolhydratrika. De tar givetvis upp den koldioxid de behöver, och växer bättre bland annat för att färre och mindre stomata gör att de förlorar mindre vatten.
Koldioxid gör växter mer tåliga, vilket betyder att det inte bara växer mer och snabbare utan att växtligheten också breder ut sig. Och om nu ökenspridning och skogsskövling är ett problem, så är ju återbeväxning något positivt. Öknar krymper och nya områden kan odlas upp, där näring som legat outnyttjad kan komma mänskligheten till nytta.
Det avgörande i den här frågan är dock inget av detta, utan om man ser en ökad koldioxidhalt i atmosfären som ett klimathot eller inte. Gör man det förbleknar givetvis allt som kan vara positivt med ökad växtlighet, och det framstår sannolikt som viktigt att betona allt negativt, så att inte människor börjar få för sig att vi kan fortsätta förbränna fossila bränslen som förut.
Vad du inte visste om KLIMATHOTET 