Det enda ”beviset” för växthusgasernas dominans
Det finns många olika faktorer som påverkar klimatet, men enligt den officiella berättelsen är det den stigande halten av växthusgaser, främst koldioxid, i atmosfären till följd av människans industriella aktiviteter som är den viktigaste förklaringen till att det pågår en accelererande global uppvärmning som är på väg att bli katastrofal.
Det enda entydiga beviset för detta framgår av denna bild:
Först och främst menar man att klimatmodellerna (bruna linjen), som bygger på vissa antaganden om vilken roll olika faktorer spelar, bekräftas av observationerna av stigande temperaturer (svarta linjen). De matchar varandra närmast perfekt i grafen.
Sen konstaterar man att denna temperaturökning inte kan förklaras naturligt (röd, blå, grön och lila linje), utan förutsätter att man också räknar med växthusgaserna, framför allt koldioxid, vars halt människan till stor del bidragit till.
Detta är hela bevisföringen, och hittills det enda entydiga beviset för att människan bidrar på ett avgörande sätt till global uppvärmning. Den globala uppvärmningen sedan 1950 kan inte förklaras utan antropogena drivkrafter. Men det finns flera förödande problem med detta argument.
1. Det är tveksamt att den ökade halten av växthusgaser i atmosfären kan ha denna stora effekt på temperaturen. Det förutsätter osäkra, kontroversiella och faktiskt orealistiska antaganden om hur känsligt klimatet är, dvs att positiv feedback dominerar kraftigt över negativ, och att klimatet i grunden är instabilt. Det finns inga entydiga bevis för en förstärkt växthuseffekt, till exempel att den utgående strålningen från jorden skulle haminskat, men däremot starka indikationer emot, till exempel att det inte bildats någon ”hot-spot” med varm luft i troposfären över tropikerna. (se tidigare bloggposten Fundamental oenighet i klimatvetenskapen).
2. Klimatmodellerna är programmerade med samma osäkra och kontroversiella antaganden. De ger inte heller ett så entydigt resultat som den bruna (?) linjen, dvs genomsnittet av 100 simuleringar, ger intryck av. (Se gårdagens bloggpost Varför man inte kan lita på klimatmodellerna).
3. Den kylande effekten av aerosoler, till exempel svavelföreningar (lila linjen) är i själva verket mycket osäker, för att inte säga okänd. Den används, just därför, för att kalibrera modellerna bakåt i tiden, så att de ser ut att vara korrekta.
4. Det finns starka skäl att ifrågasätta temperaturkurva man refererar till som ”observed”. Hela den del av uppvärmningen som inte kan förklaras av naturliga drivkrafter har skapats genom tvivelaktiga ”administrativa justeringar”. (se bloggposten Är justeringarna av temperaturdata legitima?)
5. Det finns inga tecken på att det pågår en dramatisk klimatförändring. Det påstås visserligen, och anses allmänt ge stöd till klimatmodellernas och temperaturkurvornas trovärdighet, men en närmare analys visar att antingen finns inte förändringarna (stormarna har exempelvis inte blivit starkare) eller så har de mycket mer sannolikt naturliga förklaringar (minskningen av de arktiska havsisarna). Det kan du läsa mer om på Klimathotet.com.
6. Beviset förutsätter att man verkligen förstår de naturliga drivkrafterna, till exempel hur variationer i solintensiteten påverkar klimatet, och att det inte finns fler naturliga faktorer som har stor betydelse, till exempel molnbildning och oceancykler.
Solaktiviteten
Både i ett långt och kort perspektiv korrelerar temperaturförändringar på jorden med variationer i solaktiviteten. Solaktiviteten varierar i flera cykler med olika tidsspann, av vilka solfläckarnas 11-årscykel är den mest kända.
Här är en graf som visar hur solaktiviteten och den globala medeltemperaturen på jorden samvarierat sedan 1860:
Som framgår av grafen ovan finns det ett närmast perfekt samband mellan solaktivitet och global medeltemperatur från 1860 fram till 1985, åtminstone om man väljer att lita på den temperaturkurva som gällde officiellt innan NOAA och NASA-GISS började ”justera” 1900-talets temperaturdata. Och om man litar på data för hur isar och glaciärer vuxit och minskat under 1900-talet:
Kurvan för hur koldioxidhalten ökat i atmosfären stämmer däremot sämre med dessa data, utom från 1975 till 2000, vilket snarast framstår som en tillfällighet:
Sambandet mellan solaktivitet och global medeltemperatur är tydligt under de senaste 400 åren:
… och kan beläggas flera tusen år tillbaka i tiden med hjälp av analyser av droppstenar:
En invändning mot att solaktiviteten skulle ha haft en avgörande betydelse för den globala uppvärmningen sedan 1950 är dock att variationerna är små. Dessutom har solaktiviteten minskat och gått in i en kall fas efter år 2000, samtidigt som temperaturen fortsatt att stiga, åtminstone enligt den officiella temperaturkurvan:
Därmed framstår den ökande koldioxidhalten genast som en mer sannolik förklaring till den stigande temperaturen, i alla fall just nu.… och åtminstone om man tror att den globala medeltemperaturen verkligen har stigit på det sätt som NASA-GISS och NOOA påstår, dvs ungefär lika brant som koldioxidhalten i atmosfären:
Men det finns starka skäl att tvivla på det. 1900-talets temperaturer har ändrats i efterhand på ett tendentiöst sätt, och jämför man med NASA:s officiella temperaturkurvor vid olika tidpunkter visar det sig att hela den del av den globala uppvärmningen som man säger inte kan förklaras naturligt beror på ”administrativa justeringar” som det inte verkar finnas någon legitim förklaring till:
Antalet justeringar har ökat dramatiskt de senaste decennierna till närmare 50%:
Och alla dessa ändringar bidrar till att göra den globala uppvärmningen värre genom att sänka temperaturer före 2005 och höja dem därefter i förhållande till vad som faktiskt uppmätts vid väderstationerna:
Det finns, vad jag vet, ingen rimlig vetenskaplig förklaring till detta (se bloggposten Är justeringarna av temperaturdata legitima?).
Och enligt data från satelliter (och väderballonger) har den globala medeltemperaturen inte stigit sedan 2002 (bortsett från värmetoppar orsakade av väderfenomenet El Nino 2010 och 2016):
Denna ”paus” var ett stort problem för NOAA, som producerade tiotals olika hypoteser för att förklara ”vart värmen tagit vägen”, till exempel i havsdjupen – vilket är omöjligt, eftersom haven inte kan värmas av den infraröda strålningen från växthusgaserna. Så sent som 2015 löste man ”problemet” genom en studie som baserat på mycket tveksamma data påstods visa att pausen aldrig existerat (Karl et al, läs kritiken här).
Det är inte heller så säkert att solaktiviteten minskat så mycket som i grafen ovan. Även dessa data ”justeras”. 2013 såg den officiella kurvan ut så här:
Men ett år senare ändrades den:
Det kanske var välmotiverat, till skillnad från ”justeringarna” av temperaturer, men att officiella data ändras drastiskt på det här sättet är inte direkt förtroendeingivande, och tyder allra minst på att beräkningarna är väldigt osäkra, särskilt efter 1990 av någon anledning.
Men variationerna i solaktiviteten anses ju ändå för små för att förklara klimatförändringar på jorden. Hur kan man i så fall förklara korrelationen med temperatur?
Kosmisk strålning och molnbildning
Fysikern Henrik Svensmark har visat att det finns ett omvänt samband mellan styrkan i solaktivitet och kosmisk strålning, som i sin tur verkar ha avgörande betydelse för molnbildningen på jorden. Enligt teorin, som testats med positiva resultat i CLOUD-projektet vid CERN, har kosmisk strålning stor betydelse för uppkomsten de låga vita moln som kyler jorden genom att reflektera solljus tillbaka ut i rymden (albedo). Den kosmiska strålningen ger nämligen upphov till de partiklar i atmosfären som krävs för att vattenånga ska kunna kondenseras till moln.
Hög solaktivitet betyder stark solvind som skyddar jorden från kosmisk strålning, vilket medför färre låga, vita moln och därmed att mer solljus når jordytan, som blir varmare. Ett svagare magnetfält släpper igenom mer strålning vilket gynnar bildningen av mer låga, vita moln, som reflekterar mer solljus och därmed kyler jorden.
Solaktiviteten kan avläsas i antalet solfläckar, och det är väl dokumenterat att solen hade få eller inga fläckar under den 500 år långa Lilla Istiden. Låg solaktivitet medförde svag solvind och att mer kosmisk strålning träffade jorden, så att det blev mer moln och kallare klimat. Under 1900-talet har solaktiviteten mer än fördubblats, parallellt med att de globala medeltemperaturen stigit. Därefter har solen gått in i en period med låg aktivitet, vilket stämmer väl med de temperaturdata vi har från satelliter och väderballonger, som visar att uppvärmningen avstannat.
Korrelationen mellan kosmisk strålning och temperatur kan beläggas en halv miljard år tillbaka i tiden (bilden från filmen The Great Global Warming Swindle):
Och sambandet mellan kosmisk strålning, låga vita moln och global medeltemperatur är tydligt även de senaste 60 åren (från vänster till höger: Marsch&Svensmark 2003, Marthinus Potgieter et al 2009, Shaviv & Vezier 2003, Svensmark 2007):
I stora drag verkar den uppvärmning som pågick mellan 1980 och 2000, liksom ”pausen” därefter, kunna relateras till variationer i molntäcket (nedan – obs att skalan för molntäcket till höger i diagrammet är inverterad). Korrelationen är inte perfekt, eftersom den globala medeltemperaturen påverkas av många olika tillfälliga faktorer, men de längre trenderna samvarierar tydligt (HadCRUT = temperaturdata från brittiska Hadley Center, Climate Research Unit):
Som sagt – observera att skalan för molntäcket till höger är inverterad: uppåt är mindre molnighet, nedåt är mer.
I bilderna från NASA-GISS nedan illustreras hur molntäcket i februari har förändrats mellan 2002 och 2015:
Det är tydligt att jordens albedo, alltså reflektivitet, har ökat på grund av ökad molnbildning, som kyler jorden. Det är svårt att få ihop med de stigande temperaturerna som NASA-GISS själva rapporterar, och ökar trovärdigheten i temperaturserierna från radiosonder och satelliter.
I den mån växthusgaserna värmer jorden verkar klimatsystemet ha en förmåga att balansera deras effekt, eller så har växthusgaserna en mycket liten effekt och klimatet styrs huvudsakligen av andra faktorer.
Svensmarks och Shavivs hypotes beskrivs närmare i filmen ”The Cloud Mystery”:
Och i det här föredraget berättar Svensmark om de senaste resultaten:
Oceancylerna
Till skillnad från solen genererar haven ingen värme, men de är väldiga energireservoarer, som fördelar solvärmen över tid och rum. ”The Pacific Decadal Oscillation” (PDO) i Stilla havet och ”The Atlantic Multidecadal Oscillation” (AMO) i Atlanten, har båda ett tydligt samband med temperaturförändringarna på jorden. De har varma och kalla faser, som har stor betydelse för temperatur och nederbörd över hela världen.
Notera i grafen nedan hur en varm fas av PDO sammanfaller med den period av uppvärmning mellan 1980 och 2000 som fått så stor betydelse för hypotesen om en pågående global uppvärmning som orsakas av koldioxid. Kanske borde vi istället oroa oss för att vi i så fall står inför en period där båda cyklerna samverkar till avkylning.
Att klimatet förändras i cykler som utspelas över olika tidsperioder har vi sett flera exempel på. Det finns bland annat en längre 230-årig solcykel (de Vries) som moduleras av en kortare 65-årig oceancykel (PDO+AMO). När båda cyklerna samverkade mellan 1980 och 2000 blev effekten extra stark, vilket bidrog till oron för en hotande global uppvärmning och ledde till bildandet av FN:s klimatpanel.
Det förefaller med andra ord som om temperaturförändringarna sedan 1850 kan förklaras naturligt, utan hänvisning till människans utsläpp av växthusgaser.
Med hjälp av spektralanalys kan man identifiera cykler i temperaturdata och visa att de samvarierar med sol- och oceancykler och inte med koldioxidhalten i atmosfären. (källa). Professor Carl-Otto Weiss berättar om denna forskning i det här föredraget för Schillerinstitutet:
Reflektion
Klimatet är ett komplicerat fenomen som vi ännu inte helt förstår oss på, och självklart spelar även växthusgaser en roll. Men atmosfärfysikern Richard Lindzen har antagligen rätt: tanken att komplexa fenomen som klimatförändringar skulle vara ”simply a matter of the response to a single forcing, CO2 (or solar forcing for that matter), represents a gigantic step backwards in the science of climate”.
Självklart har Svensmark stött på patrull, som om de som vill försvara klimathotet inte ens tycker att hans hypotes är intressant. Det är ett öde som många klimatskeptiker fått erfara – bli kallade ”förnekare” och få svårt både att få finansiering och bli publicerade.
Det sägs ibland att klimathotet inte kan vara en konspiration, eftersom forskare gör karriär på att kritisera sina kolleger, och den som kunde motbevisa klimathotet skulle bli en hjälte som fick nobelpriset. Men i själva verket gör man idag karriär genom att anpassa sig till det rådande paradigmet, och etablissemanget är inte ett dugg intresserad av några motbevis. Hypoteser som förklarar klimatförändringar med naturliga drivkrafter eller talar emot att vi står inför en klimatkatastrof hälsas inte med glädje, utan med tystnad eller klassas som desinformation.
Svensmark, Soon och Shaviv har kanske fel, men det bemötande de får av etablissemanget är ägnat att starkt underminera klimathotets legitimitet. Ingen kan påstå att deras forskning inte förtjänar uppmärksamhet. Om klimathotet handlade om ärlig och noggrann vetenskap skulle det pågå en öppen diskussion, men det handlar i uppenbarligen om helt andra saker än vetenskap – själv gissar jag på pengar, makt och ideologi.
Vad du inte visste om KLIMATHOTET 