Det finns många olika faktorer som påverkar klimatet, men enligt den officiella berättelsen är det den stigande halten av växthusgaser, främst koldioxid, i atmosfären till följd av människans industriella aktiviteter som är den viktigaste förklaringen till att det pågår en accelererande global uppvärmning som är på väg att bli katastrofal.

Argumenten framgår av denna bild:

Climate Change Attribution

Först och främst menar man att klimatmodellerna, som bygger på vissa antaganden om vilken roll olika faktorer spelar, bekräftas av observationerna av stigande temperaturer. De matchar varandra närmast perfekt i grafen – och mer begär man inte, eftersom avvikelserna förklaras av kaotiskt ”väderbrus” som klimatmodellerna inte är programmerade att förutsäga.

Men denna temperaturkurva är ytterst tvivelaktig, och om man istället väljer att lita på äldre data, råa eller inte, och mätningar med radiosonder och satelliter, så faller det argumentet. Dessutom syns inga tecken på de klimatförändringar som hypotesen om klimathotet förutsäger.

Sot och svavel i atmosfären från industriutsläpp och vulkaner har en avkylande effekt på klimatet, men kunskapen om detta är mycket ofullständig. man vet helt enkelt inte riktigt hur stark effekten är och har varit. Därför kan de också användas som ”jokrar” i klimatmodellerna, så att man får de resultat man önskar, till exempel för att förklara varför den globala uppvärmningen tar ”paus” ibland. men det är bara spekulation.

Sist, men inte minst, finns starka bevis emot att det pågår en accelererande växthuseffekt – energiutstrålningen från jorden minskar inte, det finns ingen hot-spot och luftfuktigheten ökar inte.

Det saknas också ett antal klimatfaktorer i grafen: moln, eftersom man inte kan modellera dem, havsströmmar, därför att man inte räknar dem som en klimatfaktor (de tillför ju ingen energi till klimatsystemet) och kosmisk strålning. Solen finns med, men anses ha en väldigt liten effekt på jordens energibalans.

Just dessa faktorer ska jag därför fokusera på i det följande, eftersom hypotesen om ett klimathot beroende på en accelererande växthuseffekt har så stora svagheter.

Koldioxid och andra växthusgaser har en fundamental betydelse för att jorden ska ha ett behagligt klimat. Under extrema omständigheter och i samspel med andra faktorer kan koldioxid också ha varit avgörande för dramatiska klimatförändringar.

Men både i det långa och korta perspektivet verkar det som om solen varit den avgörande faktorn. Observera att det inte handlar om hur varm solen är, utan om styrkan i solvinden, som är kopplad till samma processer i solen som avgör antalet solfläckar, och styr hur starkt solens magnetfält påverkar solsystemet. Denna ”solaktivitet” varierar cykliskt, och den mest kända cykeln är ungefär 11 år lång.

Sol o temo 1880-1985

Som framgår av grafen ovan finns det ett närmast perfekt samband mellan solaktivitet och global medeltemperatur från 1860 fram till 1985, åtminstone om man väljer att lita på den temperaturkurva som gällde officiellt innan NOAA började justera 1900-talets temperaturdata. Dessa stämmer dock illa med kurvan för koldioxidhalten i atmosfären (bilder från filmen The Great Global Warming Swindle):

Solaktivitet och co2 18660-1985

Men genom att successivt sänka temperaturerna under 1900-talets mitt har NOAA fått dessa båda kurvor att stämma bättre med varandra (kapitel 11). En händelse som ser ut som en tanke?

Sambandet mellan solaktivitet och global medeltemperatur kan beläggas historiskt, exempelvis under de senaste 400 åren:

Solaktivitet och co2 400 år

Och sambandet  är mycket tydligt även flera tusen år tillbaka i tiden (temperaturer kartlagda med hjälp av droppstenar, som kan användas för att rekonstruera solaktivitet, Neff, U., et al. 2001):

Sol o temp tusentals år

Koldioxidhalten har länge varit för låg för att förklara de klimatförändringar och värmeperioder som förekommit under åtminstone de senaste 10 000 åren, och de observationer som diskuterats ovan talar varken för att klimatet är så känsligt för koldioxid som katastrofscenarierna förutsätter, eller att uppvärmningen just sedan 50-talet skulle vara en förstärkt växthuseffekt.

En invändning mot att solaktiviteten skulle ha haft en avgörande betydelse för den globala uppvärmningen sedan 1950 är att variationerna är små och att solaktiviteten minskat och gått in i en kall fas efter år 2000, samtidigt som temperaturen skenat. Därmed framstår den ökande koldioxidhalten genast som en mer sannolik förklaring till den stigande temperaturen:

Minskande solaktivitet 3

… åtminstone om man tror att den globala medeltemperaturen verkligen har stigit på det sätt som NASA-GISS och NOOA påstår, dvs ungefär lika brant som koldioxidhalten i atmosfären. Men det finns, som vi sett, starka skäl att tvivla på det.

Det finns också skäl att ifrågasätta rekonstruktionen av solaktiviteten i grafen ovan. Även den dataserien har nämligen ändrats nyligen. 2013 såg den officiella kurvan ut så här:

Fusk solaktivitet

Ett år senare såg den ut så här:

Fusk solen 2

Men även om solaktiviteten antagligen är den viktigaste drivkraften för klimatförändringar, så är den inte den enda. Molnbildning och havsströmmar är bara ytterligare två faktorer som har stor betydelse, även om båda ytterst är direkt eller indirekt relaterade till solen. Och när det gäller molnbildning är kanske även variationer i den kosmiska strålningen inblandade.

Men variationerna i solens aktivitet anses som sagt för små för att förklara klimatförändringar på jorden. Det är en intressant fråga, trots att korrelationen mellan solaktivitet och temperatur genom tiderna kanske räcker för att övertyga. Hur ser sambandet egentligen ut?

Fysikern Henrik Svensmark har visat att det finns ett omvänt samband mellan styrkan i solens magnetfält och kosmisk strålning, som i sin tur verkar ha avgörande betydelse för molnbildningen på jorden. Enligt teorin, som testats med positiva resultat i CLOUD-projektet vid CERN, har kosmisk strålning stor betydelse för uppkomsten de låga vita moln som kyler jorden genom att reflektera solljus tillbaka ut i rymden (albedo). Den kosmiska strålningen ger nämligen upphov till de partiklar i atmosfären som krävs för att vattenånga ska kunna kondenseras till moln.

Hög skolaktivitet betyder stark solvind och att solens magnetfält blir starkare och skyddar jorden från kosmisk strålning, vilket medför färre låga, vita moln och därmed att mer solljus når jordytan, som blir varmare. Ett svagare magnetfält släpper igenom mer strålning vilket gynnar bildningen av mer låga, vita moln, som reflekterar mer solljus och därmed kyler jorden.

Solaktiviteten kan avläsas i antalet solfläckar, och det är väl dokumenterat att solen hade få eller inga fläckar under den 500 år långa Lilla Istiden. Låg solaktivitet medförde svag solvind och att mer kosmisk strålning träffade jorden, så att det blev mer moln och kallare klimat. Under 1900-talet har solaktiviteten mer än fördubblats, parallellt med att de globala medeltemperaturen stigit. Därefter har solen gått in i en period med låg aktivitet, vilket stämmer väl med de temperaturdata vi har från satelliter och väderballonger, som visar att uppvärmningen avstannat.

Sambandet mellan kosmisk strålning och temperatur kan beläggas en halv miljard år tillbaka i tiden (bilden från filmen The Great Global Warming Swindle):

Temp och kosmisk strålning 500 miljoner år

Och sambandet mellan kosmisk strålning, låga vita moln och global medeltemperatur är tydligt även de senaste 60 åren (från vänster till höger: Marsch&Svensmark 2003, Marthinus Potgieter et al 2009, Shaviv & Vezier 2003, Svensmark 2007):

Strålning, moln och temperatur

I stora drag verkar den uppvärmning som pågick mellan 1980 och 2000, liksom ”pausen” därefter, kunna relateras till variationer i molntäcket (nedan – obs att skalan för molntäcket till höger i diagrammet är inverterad). Korrelationen är inte perfekt, eftersom den globala medeltemperaturen påverkas av många olika tillfälliga faktorer, men de längre trenderna samvarierar tydligt:

Moln och temp

Som sagt – observera att skalan för molntäcket till höger är inverterad: uppåt är mindre molnighet, nedåt är mer.

I bilderna från NASA-GISS nedan illustreras hur molntäcket i februari har förändrats mellan 2002 och 2015:

Ökad molnighet

Det är tydligt att jordens albedo, alltså reflektivitet, har ökat på grund av ökad molnbildning, som kyler jorden. Det är svårt att få ihop med de stigande temperaturerna som NASA-GISS själva rapporterar, och ökar trovärdigheten i temperaturserierna från radiosonder och satelliter.

I den mån växthusgaserna värmer jorden verkar klimatsystemet ha en förmåga att balansera deras effekt, eller så har de en mycket liten effekt och klimatet styrs huvudsakligen av andra faktorer.

Till skillnad från solen genererar haven ingen värme, men de är väldiga energireservoarer, som fördelar solvärmen över tid och rum. ”The Pacific Decadal Oscillation” (PDO) i Stilla havet och ”The Atlantic Multidecadal Oscillation” (AMO) i Atlanten, har båda ett tydligt samband med temperaturförändringarna på jorden. Notera i grafen nedan hur en varm fas av PDO sammanfaller med den period av uppvärmning mellan 1980 och 2000 som fått så stor betydelse för hypotesen om en pågående global uppvärmning som orsakas av koldioxid. Kanske borde vi istället oroa oss för att vi i så fall står inför en period där båda cyklerna samverkar till avkylning.

Sun and ocean cycles

Att klimatet förändras i cykler som utspelas över olika tidsperioder har vi sett flera exempel på, och de drivs naturligtvis av solen. Det finns bland annat en längre 230-årig solcykel (de Vries) och en kortare 65-årig oceancykel som samspelar (nedan). Under 1900-talet har vi upplevt en uppvärmande del av den längre 230-årscykeln, som modulerats av en kortare 65-års-cykel. När båda cyklerna samverkade mellan 1980 och 2000 blev effekten extra stark, vilket bidrog till oron för en hotande global uppvärmning och ledde till bildandet av FN:s klimatpanel.

Två cycler

Klimatet är ett komplicerat fenomen som vi ännu inte helt förstår oss på, och självklart spelar även växthusgaser en roll. Men atmosfärfysikern Richard Lindzen har antagligen rätt: tanken att komplexa fenomen som klimatförändringar skulle vara ”simply a matter of the response to a single forcing, CO2 (or solar forcing for that matter), represents a gigantic step backwards in the science of climate”.

Självklart har Svensmark stött på patrull, som om de som vill försvara klimathotet inte ens tycker att hans hypotes är intressant. Det är ett öde som många klimatskeptiker fått erfara – bli kallade ”förnekare” och få svårt både att få finansiering och bli publicerade.

Det sägs ibland att klimathotet inte kan vara en konspiration, eftersom forskare gör karriär på att kritisera sina kolleger, och den som kunde motbevisa klimathotet skulle bli en hjälte som fick nobelpriset. Men i själva verket gör man idag karriär genom att anpassa sig till det rådande paradigmet, och etablissemanget är inte ett dugg intresserad av några motbevis. Hypoteser som förklarar klimatförändringar med naturliga drivkrafter eller talar emot att vi står inför en klimatkatastrof hälsas inte med glädje, utan med tystnad eller klassas som desinformation.

Svensmark, Soon och Shaviv har kanske fel, men det bemötande de får av etablissemanget är ägnat att starkt underminera klimathotets legitimitet. Ingen kan påstå att deras forskning inte förtjänar uppmärksamhet. Om det handlade om ärlig och noggrann vetenskap skulle det pågå en öppen diskussion, men det handlar i själva verket om helt andra saker än vetenskap – pengar, makt och ideologi.