Metan är visserligen en kraftfullare växthusgas än koldioxid, men finns i betydligt mindre mängd i atmosfären (c:a 1850 miljarddelar, eller 1,85 miljondelar=ppm, om man vill jämföra med koldioxid som ligger på över 400 ppm). Det är i och för sig inte metanet i sig som är kraftfullt, utan faktiskt just det faktum att halten är så låg som gör effekten större.

Metan2

Observera att y-axeln i diagrammet ovan inte börjar på noll. Det ser ut att ha stigit en hel del, men det handlar om mycket små förändringar på mycket låga nivåer.

Metan absorberar värmestrålning i ett par mycket smala delar av spektrum, där vattenånga till stor del redan absorberar effektivt:

Metaan spektrum

Även metan har en logaritmisk växthuseffekt, precis som koldioxid och kväveoxid, som alltså decelererar med ökande halter. Den svarta linjen i grafen nedan är metan – som idag har en halt i atmosfären på nära noll (röda pricken till vänster).

Växthusgaser logaritmiska

Det krävs en mer än 50 gånger högre halt än idag, från 1,85 ppm till 100 ppm, för att det ska öka temperaturen med 1°C. Men effekten är som störst när halten ökar från extremt låga nivåer – vilket alltså också är den viktigaste anledningen till att metan – just nu – är en kraftfullare växthusgas än koldioxid.

Livslängden är dock kort, eftersom metan är mycket mera reaktivt än koldioxid – i den mån det inte absorberas av växter och mikroorganismer så oxideras det så snart det stöter på syre och omvandlas till vatten och – koldioxid.

Metan ackumuleras därför inte i atmosfären, och ökningen har varit ganska liten och utplanande under 1900-talet och början av 2000-talet, med en liten ökning igen de senaste 10 åren.

De risker som framförts med metan är främst kopplade till de enorma reservoarer som finns i frusen form, dels i permafrosten på tundran och dels i enorma mängder i sediment på havsbottnen. Inte minst oroar man sig för att minskande isar ska påskynda uppvärmningen av haven. Om de stora mängderna metan på havsbottnen skulle frigöras till atmosfären på kort tid  på kort tid skulle det, antar man, medföra en katastrofal global uppvärmning. 

Det är ett tacksamt skräckscenario, men inte särskilt sannolikt. Inte ens enligt de värsta officiella scenarierna skulle metan frigöras så snabbt från dessa naturliga källor att det inte hann absorberas och brytas ner innan det kan få någon betydande effekt. Och i verkligheten går det sannolikt mycket långsammare än så, givet att klimatcykeln inte helt enkelt vänder nedåt igen. Temperaturen stiger inte så mycket och så snabbt som påstås officiellt och de arktiska havsisarna har inte heller minskat sedan 2008.

Det är ingen tvekan om att det har frigjorts metan de senaste decennierna, eftersom det blivit varmare. Som jag skrivit om i kapitel 20 kan dock inte växthuseffekten värma haven, men när havsisen minskar på somrarna kan solstrålningen förstås göra det. Men det påverkar faktiskt inte den stora vattenmassan i havet.

Ytvattnet i den Arktiska oceanen är kallt, men därunder strömmar varmare vatten från Atlanten. Dessa vattenskikt skiljs åt av den så kallade pyknoklinen, som fungerar som en spärr för både salthalt och värme. I den mån energi överförs mellan dessa skikt är det givetvis det varma djupvattnet som värmer ytvattnet, inte tvärtom, vilket påverkar isbildningen. Det är alltså inte på grund av konvektion från ytan som den arktiska oceanen kunnat värmas och påverka isutbredning och metansmältning på havsbottnen, utan på grund av Atlantens varma och kalla faser (den multidekala oscillationen). 

Atlantic Multidecadal Oscillation (AMO) January 2017 ...

Den varma fasen sammanfaller med den globala uppvärmningen från 1979 till 2007 då den arktiska havsisen på somrarna minskat, och har sedan dess övergått i en kall fas.

Det är metandepåerna på den arktiska oceanens grunda och  jämförelsevis stora kontinentalsocklar som påverkas. Det frigjorda metanet verkar dock till stor del stanna i sedimenten eller lösas upp i vattnet där det absorberas eller bryts ner ganska snabbt. Den metan som finns på djupare vatten är under så högt tryck i kallt bottenvatten att den bara skulle smälta under mycket extrema omständigheter.

Med tanke på att det var varmare än idag både under bronsåldern, romartiden och medeltiden utan att det exploderat någon metanbomb som fått klimatet att urarta, finns det ingen anledning till oro för detta idag heller:

11000 år