cropped-isbjc3b6rn-i-nc3b6d-21.jpgOroar du dig för klimathotet? Kanske dina vänner, din familj eller dina barn gör det?

I den här webb-boken presenterar jag fakta om klimatet som du antagligen aldrig har hört talas om, men som du och dina närmaste borde känna till om ni verkligen vill ta klimathotet på allvar. (Summary in English)

Här är några exempel:

Du vet antagligen att polarisarna i Arktis (runt Nordpolen) smälter. Det har pågått i flera decennier. Är det något man ska oroa sig för? Grafer som den här ser onekligen skrämmande ut:

NSIDC 1979-2014Polarisens minsta utbredning (d v s i september) minskade med 2 miljoner kvadratkilometer mellan 1979 och 2015. Hur allvarligt är det egentligen?

Grafer över den arktiska polarisens utbredning har ofta sin startpunkt just 1979. Det brukar motiveras med att det var då man började använda satelliter för dessa mätningar. Men det finns satellitdata ända från 1973, bland annat publicerade i FN:s första rapport om klimathotet 1990 (IPCC 1990, s. 224), i en graf som visar avvikelser från det normala (mina kommentarer i rött):IPCC 1990 Observed Climate Variation and ChangeDet verkar ju gå lite upp och ner. Kan de smältande isarna i Arktis möjligen handla om en naturlig klimatcykel snarare än en hotande katastrof orsakad av människan?

1979 var tydligen ett år med ovanligt mycket havsis i Arktis, nära 2 miljoner kvadratkilometer mer än 1973. I själva verket var 1979 det isrikaste året i Arktis under hela 1900-talet. Att välja 1979 som startår för en graf över havsisens utbredning i Arktis är ett exempel på den missledande teknik som brukar kallas ”cherry-picking the data”, när man alltså bara visar de data som stämmer med en viss hypotes, och medvetet bortser från data som talar emot – i det här fallet att det pågår en oroande utveckling i Arktis på grund av global uppvärmning. Men det verkar ju inte stämma – den arktiska havsisen har smält lika mycket förut, och sedan växt till igen.

Men Ok, man kan kanske inte jämföra den korta perioden 1973 – 1979 med vad som händer nu. Det var kanske en tillfällig förändring, ett exempel på väder och inte klimat?

Det finns dock officiella data för den arktiska havsisens utbredning ända från 1920-talet. Här är en graf över det årliga och 5-åriga genomsnittet i september från det amerikanska Energidepartementet publicerad 1985 (s. 152):

Screen-Shot-2017-02-14-at-6.12.59-AM-down-904x1024Dramatiskt minskande (och växande) isar i Arktis är uppenbarligen inget nytt. Avsmältningen mellan 1925 och 1955, innan koldioxidhalten i atmosfären stigit nämnvärt sedan förindustriell tid, är fullt jämförbar med vad vi sett efter 1979.

Sätter man ihop de tre föregående graferna – och anpassar skalan – framträder ett mönster som talar för att vi har att göra med en klimatcykel, inte en pågående klimatkatastrof (den antarktiska havsisens utbredning i gult – notera hur den vuxit sedan 1979):

3 grafer Arktisk havsis

Nyare forskning bekräftar bilden av hur isen minskar och växer cykliskt:

Arctic Sea Ice Extent

1938 skrev Hans W:son Ahlmann en lång understreckare i Svenska Dagbladet som detaljerat beskriver hur isar och glaciärer smälte under 1930-talet, intressant nog under rubriken ”Den aktuella klimatförbättringen”. Ett varmare Arktis förde nämligen med sig en mängd positiva effekter. (Tack till Thorsten Bergqvist för tipset). Läs artikeln här: Den aktuella klimatförbättringen, SvD 1938.

Intressant nog verkar havsisen i Antarktis (runt Sydpolen) förändras på ett motsatt sätt, som en spegelbild av Arktis (inklusive rekordåret 1979), vilket förstärker bilden av naturliga cykler (IPCC 1990, s. 224):

Sea Ice Southern hemisphere, IPCC 1990

Under ungefär samma period som den arktiska isen växte med nära 2 miljoner kvadratkilometer, minskade havsisen i Antarktis med nästan 5 miljoner kvadratkilometer (havsisarna runt sydpolen är större, eftersom inga landmassor är i vägen), för att sedan börja växa igen när den arktiska isen började smälta 1979 (Källa: amerikanska National Snow and Ice Data Center, NSIDC):

Arktis - AntarktisNär det smälter i norr fryser det till i söder, och tvärtom – det kan ju knappast bero på global uppvärmning…

Att den antarktiska havsisen vuxit sedan 1979 brukar förklaras med att stora mängder sött smältvatten från glaciärerna har höjt fryspunkten, men det handlar nog mest om något så enkelt som att havet har blivit kallare (SST=Sea Surface Temperature, källa: Bintanja et al, 2013. Från http://www.antarcticglaciers.org, se även Reynolds OI.v2):

temp vs sst antarctica

Både i norr och söder verkar isutbredningen växla naturligt. Isen smälter och fryser till med jämna mellanrum när det blir varmare eller kallare, helt utan människans hjälp.

Men om det är en klimatcykel borde vi kanske kunna se tecken på att trenden vänder nu efter 40 år? Här är en graf som visar den arktiska havsisens största och minsta utbredning årligen sedan 1979 (källa: Danmarks Meteorologiske Institut, DMI):Arktisk havsis från nollNotera särskilt vad som hänt sedan 2008. Havsisens utbredning i Arktis har faktiskt varit i stort sett oförändrad de senaste 10 åren:

https://klimathotetblog.files.wordpress.com/2017/07/arktis-is-2005-2017.jpg?w=640Det hör man inget om från vare sig journalister, meteorologer, politiker eller självutnämnda experter som (agronomen) Johan Rockström som bara fortsatt larma om att polarisen är på väg att försvinna. Ibland för att det varit en ovanligt varm dag, månad eller sommar (som 2012 eller för den delen, i Skandinavien i alla fall, 2018) men oftast liksom per automatik.

Det är i och för sig bara 10 år, men med tanke på hur isarna utvecklats tidigare under 1900-talet borde det i alla fall noteras och diskuteras tycker man.

Någon kanske invänder att isens utbredning inte säger så mycket, eftersom den påverkas av vindar, strömmar och stormar. Men även isvolymen har ökat sedan 2006 :

Arktiska isens tjocklekKälla: Realclimatescience.com, baserat på data från Danmarks Meteorologiska Institut (DMI) och National Snow and Ice Data Center (NSIDC) Multisensor Analyzed Sea Ice Extent (MASIE).

2012 var sommaren dock som synes ovanligt varm, vilket föranledde larmrubriker i media om att isen i Arktis skulle vara borta inom bara några år.

Hur står det då till med de grönländska glaciärerna? Deras massbalans har faktiskt varit helt normal eller över det normala åtminstone sedan 2011, bortsett från en ovanligt kraftig avsmältning den varma sommaren 2012 (=den röda linjen i alla graferna nedan från Danmarks Meteorologiske Institut, DMI):

Grönland 2011-2018Vintern 2016-17 ackumulerades mycket mer is än normalt på de grönländska glaciärerna, och 2017-18 var överlag normalt, men långt över genomsnittet under sommarmånadernas smältperiod :

Greenland Ice Sheet Mass Balance 2016-2018

Det här tas ibland som ett bevis på att det inte kan pågå någon global uppvärmning – glaciärerna ser ju ut att växa!? Det är dock inte självklart något starkt argument, eftersom det handlar om en så kort tidsperiod, och det dessutom är en misstolkning av graferna.

Det som visas är balansen mellan hur mycket det snöar och hur mycket av denna nederbörd som försvinner som smältvatten och genom avdunstning. Men glaciärernas totala volym påverkas också av kalvning – glaciärerna rör sig ju mot havet, där is lossnar och flyter iväg som isberg.

Enligt NASA har de grönländska glaciärernas volym minskat med i genomsnitt 286 miljarder (286.000.000.000) ton varje år mellan 2002 och 2017. Det är väl ändå väldigt alarmerande?!

NASA, mass loss greenland's ice sheetDet är, till att börja med, viktigt att få ett grepp om proportionerna här: 286 miljarder ton (286 gigaton) låter väldigt mycket, men man måste  sätta det i relation till den totala ismassan på Grönland:

286 gigaton

I förlängningen skulle förstås en lika stor avsmältning ändå innebära att den grönländska inlandsisen försvann. Men, precis som när det gäller den arktiska havsisen, så smälter och växer glaciärerna med jämna mellanrum:

Grönland 1900-talet diagram

Den andra stora landismassan på jorden, på Antarktis, har förlorat hela 3 biljoner (3.000.000.000.000) ton is sedan 1992. Det låter galet mycket, men det är faktiskt bara 0,011% av den totala ismassan på Antarktis (27.601.654.000.000.000 ton).

Nu är det i och för sig nästan bara i Västra Antarktis som det blivit varmare och is smälter:

Östra och västra Antarktis, temp

Men 3 biljoner ton är ändå bara 0,1% av den totala ismassan i Västra Antarktis (2.990.275.000.000.000 ton).

Isarna i Västra Antarktis har dock varit instabila i tusentals år på grund av den varma cirkumpolära strömmen, men också vulkanism på havsbottnen, under isarna som ligger på shelfen i havet:

Volcanos in AntarcticaNär det larmas om smältande isar på Antarktis är det alltså detta det handlar om, inte global uppvärmning orsakad av människan.

På östra Antarktis (den stora delen) har dock isen vuxit sedan 1992 till följd av mer snöfall (Devis et al 2005, Boening et al. 2012), men överlag verkar inte de enorma landisarna där ha förändrats nämnvärt de senaste 7 000 åren (Mackintosh, A., White, D., Fink, D., Gore, D.B., Pickard, J. and Fanning, P.C. 2007, Geology 35: 551-554). NASA:s satellitmätningar mellan 2003 och 2008 visar också att glaciärerna blivit tjockare och vuxit med 82 miljarder ton is om året.

Totalt sett har snömängden över Antarktis ökat med 10% sedan 1800 – det motsvarar 272 gigaton vatten i form av mer snö per år (källa: Thomas et al 2017 och CNN 2018):

ais smbNär glaciärer växer kalvar de också mer, eftersom de blir tyngre och rör sig snabbare mot havet. Och eftersom den ökande ismassan består av vatten från haven (som nederbörden dunstat ifrån), gör den ökande kalvningen ingen skillnad för havsvattenståndet.

Ökad kalvning av isberg betyder alltså inte nödvändigtvis att glaciärerna minskar på Grönland heller, utan det kan tvärtom vara ett tecken på att de växer på grund av att det snöar mer.

Men att det snöar mer är å andra sidan inte något självklart bevis emot global uppvärmning. Mer nederbörd är nämligen en förväntad effekt av ett varmare klimat. När det blir varmare ökar ju avdunstningen från haven, vilket leder till mer nederbörd – självklart i form av snö i områden där temperaturen ligger under noll.

Frågan är väl bara om den hypotesen verkligen håller. Den växande havsisen runt Antarktis talar inte direkt för ökad avdunstning, och varken på södra eller norra halvklotet finns någon direkt korrelation mellan temperatur och nederbörd under 1900-talet:

temp vs precipitation sh

temp vs precipitation nh

(Källa: Bob Tisdale, baserat på data från NCDC)

Men det har inte bara snöat mer – på norra halvklotet har också snöns utbredning ökat sedan 1967:

Winter Northern Hemisphere Snow Extent

Även det kan faktiskt bero på ett varmare klimat som försvagar polarvirveln på vintrarna och låter jetströmmen krypa söderut med polarkyla från Arktis, som istället blir – inte ”varmare” men – mindre kallt (dvs fortfarande långt under fryspunkten). Det fenomenet kan mycket väl ha bidragit till det ökande snötäcket från 1989 till 2012, men totalt sett har faktiskt antalet köldknäppar på vintrarna minskat sedan 1930-talet, åtminstone i USA:

Färre köldknäppar i USA

Givet att global uppvärmning orsakar kallare vintrar talar det för att klimatet blivit svalare sedan dess. Jag fördjupar mig i det här skenbart paradoxala förhållandet i kapitel 17. Kan global uppvärmning orsaka kalla vintrar?

Även på Grönland har snöutbredningen ökat både på vintrarna och – framför allt – somrarna ända sedan 1972, särskilt sedan mitten av 1990-talet:

greenland-min-summer-snow-coverDet har också blivit kallare på Grönland sedan slutet av 1980-talet, med en klart avkylande trend sedan början av 2000-talet, enligt data från fem grönländska väderstationer:

Greenland cooling since 2005Värmetoppen 2010 har inget med global uppvärmning att göra utan berodde på det återkommande väderfenomenet El Nino (om grafen fortsatt ett år till skulle den visa samma sak 2016).

Man kan visserligen inte dra några säkra slutsatser om klimatet baserat på en så kort period som 15 år. Men det är ändå mer än bara några få speciella år, och det ser mer och mer ut som en klimatcykel, snarare än en tillfällig väderförändring.

Man kan även invända att medeltemperaturen inte säger allt, och att vi måste ta hänsyn till hur temperaturerna över årets alla månader förändrats. 2018 låg exempelvis temperaturerna under årets första månader till stor del långt över det normala i Arktis (DMI, Danmarks Meteorologiska Institut):

2018Det ser dramatiskt ut, även om det trots allt inte blev ”varmare” än -9°C under en kort period (vilket inte smälter några isar) och temperaturen annars låg mellan -18 och -28°C de första 75 dagarna (temperaturerna i grafen är angivna i Kelvin). Och det är faktiskt inte något ovanligt utan förekommer då och då under det grönländska vinterhalvåret. Det är heller inte något som ökat de senaste 50 åren. Här är en animation från DMI som visar temperaturerna över året i Arktis under 55 år mellan 1958 och 2013:

dmi_80ntemp_animation_1961-2013Här syns över huvud taget inga tecken på att det skulle pågå en dramatisk klimatförändring. Notera särskilt temperaturerna på somrarna, då det normalt är plusgrader och isarna smälter. Där finns inga tecken på global uppvärmning, som högre temperaturer eller längre smältperiod – och ändå är det i Arktis som den globala uppvärmningen enligt den officiella hypotesen skulle ha störst effekt…

Sommaren 2018 var ovanligt varm här i Skandinavien, vilket orsakade mycket oro och kanske räddade miljöpartiet i riksdagen, men det hade inget med global uppvärmning att göra, utan är något som händer då och då. I själva verket var det kallare än genomsnittet för de senaste 10 åren i större delen av världen i juni 2018:

Temperaturkarta juni 2018Och det gäller även Arktis  norr om 80:de breddgraden:

Temp Arktis sommaren 2018

Över en ännu längre period har medeltemperaturen i Arktis (70°N-90°N) gått lite upp och ner sedan 1920, enligt brittiska HadCRUT (Hadley Climate Research Unit vid University of East Anglia):

Temp Arktis 1920-2016, HadCRUTDet stämmer bra med de data vi sett för havsis och glaciärer. Det ser mer ut som en mild klimatcykel än skenande global uppvärmning. Och värmetopparna var fler och högre på 1930-talet än de senaste 30 åren.

Isarnas cykliska tillväxt och avsmältning i Arktis under 1900-talet stämmer väldigt väl med äldre officiella data för temperaturen på norra halvklotet. Här är en graf över medeltemperaturen på norra halvklotet från amerikanska National Academy of Sciences 1975:

National Academy of Science 1975Temperaturen går upp och ner – när det blir varmare smälter isarna och när det blir kallare fryser de igen. I början av seklet blev det varmare (och det larmades även då om dramatiskt minskande glaciärer och havsisar), men ungefär runt 1940 började det bli kallare igen, och på 1970-talet larmades det om dramatiskt växande glaciärer och havsisar.

På 1960- och 70-talen var många klimatforskare övertygade om att vi stod inför en ny istid – det är faktiskt inte en myt som vissa påstår (s285 Papers From 1960s-’80s Reveal Robust Global Cooling Scientific ‘Consensus’). Och amerikanska CIA varnade för stormar, torka, översvämningar och missväxt som skulle leda till social oro och konflikter på grund av Global Cooling. Även då skylde man på fossila bränslen.

Det är dock ingen tvekan om att det blivit varmare på jorden de senaste 150 åren. Data från brittiska HadCRUT visar en mild klimatcykel mellan 1850 och 2009 som växlar mellan uppvärmning och avsvalning, men också att världen totalt sett blivit 0,61°C varmare:

Hadley, som alla såg det för 10 år sedanHär finns dock ingen accelererande trend. Faserna av uppvärmning är i princip likvärdiga. Om världen kunde värmas upp helt naturligt med 0,16°C/decennium under 20 år mellan 1860 och 1880 verkar det knappast som någon människoskapad katastrof att temperaturen steg med lika mycket under 23 år mellan 1975 och 1998. 

Så ja, de senaste 150 åren har det blivit varmare, och det sammanfaller med den period då människans utsläpp av växthusgaser ökat, även om det är först efter 1950 som ökningen tagit fart på allvar. Men det är inte uppenbart att det är koldioxidhalten i atmosfären som är orsaken.

Med tanke på att världen var djupfryst i nästan 500 år under den ”Lilla istiden” är knappast de stigande temperaturerna de senaste 150 åren vare sig oroande eller förvånande (graf från FN:s klimatpanel 1995):

Bildresultat för little ice-ageÄven under de senaste 1000 åren har klimatet växlat mellan varmare och kallare perioder. Den medeltida värmeperioden var minst lika varm som idag, innan det blev riktigt kallt igen under den Lilla istiden. Det ”förindustriella” klimatet är verkligen inte något vi borde längta tillbaka till som om det vore ett paradis i ”naturlig balans” – det var en tid med kalla somrar, missväxt, svält, krig och sjukdomar.

Den senaste uppvärmningen startade redan på 1600-talet långt innan den industriella revolutionen tagit fart, och följaktligen helt utan hjälp av växthusgaser. Däremot bidrog säkert det varmare klimatet till att möjliggöra den industriella revolutionen, och därmed till den ökande förbränningen av fossila bränslen.

Oftast får vi dock bara se hur temperaturen utvecklats de senaste 150 åren, ”sedan mätningarna startade”, dvs sedan man började använda termometrar. Det är alltså inte så förvånande att vi gång på gång har ”den varmaste månaden sedan man började mäta” – dvs sedan den Lilla istiden – vilket alltså inte är detsamma som ”den varmaste månaden någonsin”. Om man vill ge intryck av katastrofal uppvärmning är det givetvis tacksamt att börja kurvan mitt i den kallaste perioden de senaste 1000 åren och motivera det med att det var då man började använda termometrar. Men vi vet en hel del om temperaturen innan termometrar började användas – det finns nämligen flera olika ”naturliga termometrar” (proxies) som kan avslöja hur temperaturen och klimatet växlat många miljoner år tillbaka, till exempel genom analys av isborrkärnor från glaciärer, pollen, havsbottensediment, snäckskal och droppstenar.

Även glaciärerna har minskat åtminstone sedan 1700-talet, vilket knappast kan skyllas på förbränning av fossila bränslen (United States Geological Survey, de sarkastiska röda etiketterna tillagda av Tony Heller). Titta nog:

USGSSå, vad är förklaringen till de här klimatförändringarna, om de inte beror på växthusgaser?

Kurvan från HadCRUT ovan stämmer slående väl med naturliga variationer i solens aktivitet, här representerad av en 230-årig solcykel (kallad De Vries-cykeln) och en 65-årig temperaturcykel i haven, som ömsom förstärker och försvagar varandra (temperatur i rött, från Prof. Carl-Otto Weiss, se gärna hans föreläsning):

230- och 65-årscykler

Här är en annan graf, som visar samma sak, men även med de stora havsströmmarnas cykliska växlingar mellan varma och kalla perioder inlagda (PDO=Stilla havet, AMO=Atlanten):

Solen, PDO och AMO

Den energi från solen som når jorden (TSI, Total Solar Irradiance) och temperaturcyklerna i Stilla havet och Atlanten samvarierar tydligt med den globala medeltemperaturen enligt HadCRUT (och medeltemperaturen i USA).

Och de grönländska glaciärernas massbalans samvarierar med Atlantens temperaturcykel:

Variations in Greenland glacier mass balance

Det kan tyckas självklart att det är solen som ytterst styr klimatet på jorden. Det är ju därifrån som i princip all energi kommer. Men solaktivitetens variationer är mycket små, och anses därför inte kunna förklara klimatväxlingarna, åtminstone inte i modern tid.

På senare år har dock fysiker som Svensmark och Shaviv dock kunnat konstatera att det finns ett samband mellan solens aktivitet, kosmisk strålning, molnbildning och temperaturen på jorden. Kosmisk strålning har betydelse för bildningen av de låga vita moln som reflekterar solstrålningen och kyler jorden. Den grundläggande principen, att kosmisk strålning bidrar till molnbildning genom att ge upphov till små partiklar, aerosoler, som luftens fukt kan kondensera på, har bekräftats av Cloud-projektet vid CERN. Den kosmiska strålningen verkar i sin tur regleras av variationer i solaktiviteten, eftersom solens magnetfält, som regleras av solaktiviteten, skyddar jorden från kosmisk strålning.

Och mycket riktigt så finns det ett omvänt samband mellan solaktiviteten och den kosmiska strålning som når jordytan – ökad solaktivitet korrelerar med minskad kosmisk strålning och minskad solaktivitet med mer kosmisk strålning:

Solfläckar och kosmisk strålning

Den kosmiska strålningen korrelerar i sin tur med mängden låga vita moln:

Kosmisk strålning och molnOch färre moln korrelerar med högre temperatur:

Kosmisk strålning, moln, solstrålning och klimatSvensmark och Shaviv kan alltså visa hur solaktiviteten kan ha stor effekt på jordens klimat, trots att förändringarna i solens energiutstrålning är så små.

Den starkaste invändningen mot den här teorin är att solaktiviteten minskat sedan år 2000, medan temperaturen enligt NASA har fortsatt att stiga nästan rakt upp.

TSI vs temperatur

Men den här temperaturkurvan ser helt annorlunda ut än den från HadCRUT. Det finns faktiskt goda skäl att tvivla på NASA:s temperaturdata, vilket jag strax återkommer till.

Enligt betydligt säkrare satellitdata från RSS (Remote Sensing System) har den globala medeltemperaturen inte stigit sedan åtminstone 2002, trots att koldioxidutsläppen skenat (värmetopparna 1998 och 2010 orsakades av det naturliga väderfenomenet El Nino):

18 år och 9 månader

Satellitmätningarna vid UAH (University of Alabama, Huntsville) visar samma sak (toppen 2016 berodde också på El Nino):

UAH_LT_1979_thru_May_2018_v6Satelliternas temperaturdata stämmer dessutom väl med data från väderballonger (blå cirklarna nedan):

Modeller vs observationer ny 2Men de stämmer inte alls med FN:s klimatmodeller (röda linjen ovan) som däremot påminner om temperaturkurvan från NASA, eller de brant stigande halterna av växthusgaser i atmosfären:

Global temperature and Carbon Dioxide

Det är som om både datormodellerna och NOAA:s temperaturkurvor kalibrerats för att visa att klimatet styrs av koldioxidhalten i atmosfären. Vem ska man lita på?

Man kan till att börja med ta reda på vilken roll halten av koldioxid i atmosfären spelat för klimatet i ett längre historiskt perspektiv.

Varmare och kallare perioder har avlöst varandra helt utan människans hjälp de senaste 2 000 åren:

Global temp 2000 år

Under den Medeltida Värmeperioden, som kan beläggas världen över, var det varmare än idag, och den följdes av flera hundra års kallt klimat under den Lilla Istiden. Halten av koldioxid i atmosfären var dock oförändrat mycket låg under hela perioden. Den naturliga klimatcykeln måste ha styrts av andra faktorer.

I ett ännu längre perspektiv – säg 65 miljoner år – lever vi inte alls i en extremt varm tid, utan extremt kall (Källa: James Hansen, NASA-GISS.):

65 miljoner årNotera att våra äldsta förfäder, primater som började utvecklas när dinosaurierna försvann, frodades i 10-15 grader högre medeltemperatur och mångdubbelt högre koldioxidhalt. Sedan dess har det blivit kallare, och det är under denna period av sjunkande temperatur som den permanenta isen började frysa till, först i Antarktis för 37 miljoner år sedan, och sedan ganska ”nyligen” i Arktis för 7 miljoner år sedan. Under de senaste två miljoner åren har temperaturen oftast legat långt under gränsen för istid, med korta avbrott för mildare klimat, som nu.

Vad kan ligga bakom dessa temperaturförändringar?

Koldioxidhalten i atmosfären har faktiskt sjunkit stadigt under dessa 65 miljoner år då det blivit kallare, så det är inte orimligt att det finns ett samband. Och Al Gore slog ju igenom med sin bild av hur koldioxidhalten och temperaturen samvarierat de senaste 400 000 åren, enligt iskärnor från Vostok-stationen på Antarktis. Fyra djupa istider, var och en ungefär 100 000 år lång, har vi haft under denna tid, och bara korta perioder av upptining på några tusentals år:

400 000 årKoldioxidhalten och temperaturen följs åt så nära att de måste ha ett samband. Men vad är orsak och vad är verkan? Är det verkligen koldioxidhalten som styr temperaturen?

En närmare analys av grafen som Al Gore använde för att övertyga världen om klimathotet från koldioxid visar faktiskt att förändringarna av temperaturen alltid kommer flera hundra år före förändringarna av koldioxidhalten:

Temp och koldioxid 800 år

Ibland så mycket som 800 år, alltså. Det är uppenbart att det i huvudsak är temperaturförändringar som orsakar förändringar av koldioxidhalten, inte tvärtom. Och det har en väldigt naturlig förklaring: När det blir kallt absorberar haven mer koldioxid från atmosfären, som de släpper ifrån sig när det blir varmare igen. Kallt vatten kan nämligen absorbera mer koldioxid än varmt vatten. Det är som med läskedrycker – kolsyra är koldioxid löst i vatten.

Vad kan då tänkas ha orsakat dessa förändringar i temperatur? Det finns en annan klimatfaktor som samvarierar med både koldioxidhalten och temperaturen, nämligen de förändringar av jordens bana runt solen som kallas Milankovich-cykler:

Solens excentricitetEn av dessa cykler har att göra med jordbanans form runt solen. Ibland är jordbanan rundare, och då blir det varmare på jorden. Men när banan blir mer elliptisk, blir det kallare, eftersom jorden är allt längre från solen allt större del av omloppstiden. En annan cykel har att göra med jordens lutning. Det har stor betydelse om norra halvklotet, där istiderna uppträder på grund av de stora landmassorna där, lutar mot eller från solen när jorden är närmast eller längst ifrån solen. Det påverkar hur långa och hårda eller korta och milda vintrarna blir, liksom hur långa och varma eller korta och kalla somrarna blir.

Det bevisar visserligen i sig inte att den frigjorda koldioxiden från haven inte i sin tur kan påverka temperaturen, som en av flera faktorer. Men det kan inte vara den viktigaste förklaringen. 

Hypotesen bland dem som försvarar klimathotet och koldioxidens stora betydelse för temperatur och klimat är att Milankovich-cyklerna har en ganska liten påverkan, men att det räcker för att sätta igång andra, kraftfullare processer, bland annat genom att frigöra koldioxid från haven, som orsakar mer uppvärmning som frigör ännu mer koldioxid, och fukt. Men det är rent nonsens:

Titta noga på grafen från Vostok:

400 000 årKoldioxidhalten varierar mellan180 ppm (som inte är extremt lågt) och 280 ppm (som verkligen inte är extremt högt). Temperaturen varierar däremot mycket, ungefär 10°C. Det kan man absolut inte förklara med att koldioxidhalten ökar eller minskar med 100 ppm. Det förutsätter en absurt hög klimatkänslighet, som ingen kan försvara. Mätningarna från Vostok-glaciären avser visserligen bara temperaturerna på Antarktis, men även uppskattningarna av den globala medeltemperaturens svängningar under istiderna, 5°C enligt FN:s klimatpanel 1990, är för stora för att kunna förklaras av koldioxidhalten.

Under ungefär 10 000 år har mänskligheten frodats i en jämförelsevis lång ”mellanistid”, en period av mildare klimat efter den senaste stora istiden.

Men de senaste 3 500 åren har det blivit kallare igen, enligt borrkärnor i den grönländska inlandsisen, samtidigt som koldioxidhalten ökat (röda linjen nedan), tvärtemot den officiella hypotesen: 

11000 år”Klimathotet” är alltså uppvärmningen längst till höger (blå linjen), efter den Lilla istiden. Enligt de bästa data vi har var det varmare både under bronsåldern, romartiden och vikingatiden (den medeltida värmeperioden), och under hela perioden på 10 000 år har värmetoppar, då civilisationer blomstrat, växlat med rejäla köldknäppar, som präglats av kulturell nedgång till följd av missväxt, svält och krig. För mellan 10 000 och 5 000 år sedan, då det var mycket varmare än idag (trots låg koldioxidhalt), finns spår av bosättningar av samlare och jägare i Sahara, som då var ett grönskande landskap med sjöar och floder. Under romartiden var Egypten den största exportören av vete.

Från 1950 är det ingen tvekan om att halten av växthusgaser, främst koldioxid, har ökat tillräckligt, till stor del på grund av människan, för att teoretiskt kunna påverka klimatet i åtminstone någon utsträckning. Koldioxid är trots allt en växthusgas som bidrar till att värma atmosfären. Men det sägs också att uppvärmningen är kraftigare och snabbare nu än vad som går att kan förklara på annat sätt.

Detta argument grundar sig dock helt på den officiella temperaturkurvan för 1900-talet från NASA (egentligen en avdelning inom NASA kallad GISS, Goddard Institute för Space Studies, ej att förväxla med det NASA som skickade människor till månen):

NASA-GISS senasteMen det är en hel del som är förbryllande med den här grafen. Den visar inga klimatcykler och stämmer varken med dataserien från HadCRUT eller hur den arktiska isutbredningen, de grönländska glaciärerna, solaktiviteten, havsströmmarna, molntäcket eller den kosmiska strålningen växlat under 1900-talet.

För 23 år sedan, 1995, beskrev FN:s klimatpanel temperaturerna sedan 1958, baserat på både markstationer, väderballonger och satelliter:

FN temp 1958-1995Här ser vi en mild cyklisk variation med svalare klimat fram till 1977 och därefter varmare fram till 1995, men inte den dramatiska trend som NASA-GISS numera hävdar.

Den officiella temperaturkurvan från NASA-GISS ovan bygger enbart på data från markbaserade väderstationer, som sammanställs av NOAA (National Oceanic and Atmospheric Administration, amerikanska SMHI), och bortser helt från data från satelliter och väderballonger. Det är lite märkligt att man favoriserar data från markstationerna, eftersom de bara täcker 30% av jordens markyta (mest i USA och Europa), som i sin tur bara täcker 30% av jordens totala yta (som är 70% är hav), och eftersom dessa data kräver komplicerade justeringar med hänsyn till en mängd olika felkällor som är svåra att kontrollera särskilt exakt för.

En studie av felmarginalen i data från väderstationer drar slutsatsen att kurvan från NASA-GISS ovan är förenlig med helt oförändrade temperaturer: ”Combined with the ±0.2 C average station error, a representative lower-limit uncertainty of ±0.46 C was found for any global annual surface air temperature anomaly. This ±0.46 C reveals that the global surface air temperature anomaly trend from 1880 through 2000 is statistically indistinguishable from 0 C”. (Patrick Frank 2010, Refereed Papers: Uncertainty in the Global Average Surface Air Temperature Index: A Representative Lower Limit).

Att NOAA och NASA-GISS de senaste decennierna successivt radikalt ändrat sina egna data för den globala medeltemperaturen under 1900-talet är ingen hemlighet.

1981 gav NASA-GISS en bild som stämmer bättre med de kurvor av cyklisk klimatförändring som vi sett så många bevis för ovan. Men sedan dess har NASA successivt ”justerat” sina egna data dramatiskt (Tony Heller, Realclimatescience.com):

Adjustments

Resultatet är att temperaturkurvan successivt blivit brantare och förstärker intrycket att det pågår en ovanligt kraftig uppvärmning, som inte kan förklaras naturligt. Men frågan är om det är på grund av växthusgaser, korruption eller misstag.

Perioden med avkylning från 1940, som återspeglas i data för havsisar och glaciärer, och som det rådde konsensus bland forskarna om på 1970-talet, har förvandlats till en temperaturplatå genom att man sänkt alla temperaturer före 1960 med flera tiondels grader, dvs långt mer än alla rimliga osäkerhetsmarginaler.

Justeringarna har gjorts stegvis. Notera hur skillnaden mellan den röda och blå linjen i temperaturkurvorna nedan successivt utplånats:

Giss. 1080, 1907, 2007

Den kraftiga avkylningen mellan 1940 och 1970 är helt försvunnen i grafen från NASA-GISS. Man har utplånat vad som tidigare framstod som en klimatcykel och skapat en kurva med stadigt ökande värme som matchar ökningen av koldioxidhalten:

temp & co2

På 1970-talet var alla, inklusive NASA och NOAA, överens om att det blivit kallare sedan 1940, och att temperaturfallet i stort sett motsvarade den tidigare uppvärmningen mellan 1910  och 1940.

Cooling

Kurvan nederst till vänster är från NCAR (National Center for Atmospheric Research), en del av NOAA.

Jämför samma period i den senaste temperaturkurvan från NASA-GISS:

NASA-GISS 2018, 1940-1975

Den har helt planats ut. Det stämmer inte bara illa med äldre temperaturdata, utan också med data för isutbredningen i Arktis…

Arctic Sea Ice Extent

… och den grönländska inlandsisen:

Grönland 1900

De stämmer också väldigt illa med NASA:s egna temperaturdata från Reykjavik, Island 2012:

ReykjavikI den här grafen (ovan) är det också tydligt hur temperaturen samvarierar med, inte koldioxidhalten, utan Atlantens regelbundna växlingar mellan sin varma och kalla fas.

Redan 2007 hade NASA ”justerat” bort den flera decennier långa avkylningen från den globala temperaturkurvan, och 2013 passade man på att även justera kurvan för Reykjavik:

Reykjavik 2013

Det finns förvisso helt legitima skäl att justera mätningarna från väderstationerna – det är en svaghet med dessa data att de är svårtolkade – men det är ganska uppseendeväckande att man gjort så stora ändringar bakåt i tiden för hela 1900-talet som alla samverkar till att göra uppvärmningen mer dramatisk och i linje med hypotesen om global uppvärmning på grund av koldioxid – men som inte alls matchar andra observerbara klimatcykler.

Antalet justeringar har också ökat kraftigt de senaste decennierna (Tony Heller, Realclimatescience.com):

adjustments 5

… och de går alla i samma riktning – man gör det kallare förr, och varmare på senare tid:

adjustments 6

Faktum är att hela den delen av den moderna uppvärmningen som enligt NOAA, NASA och FN:s klimatpanel inte kan förklaras naturligt utan hänvisning till människans utsläpp av koldioxid beror ”administrativa justeringar”.

[Här hade jag tidigare ett referat av Tony Hellers analys av en av de justeringar som NOAA gör och som kallas ”Time of observation bias adjustment”. Men eftersom jag för närvarande gör en egen analys har jag valt ta bort den och återkomma när jag kan beskriva och självständigt ta ställning till de olika former av justeringar som förekommer: 1. Time of observation bias adjustment (TOB), 2. Pairwise homogenization algorithm (PHA) och 3. Infilling. Av dessa verkar ”infilling” vara den osäkraste med mest av tveksamma justeringen. Den nya grundtexten kommer jag successivt att lägga upp under länken ”Uppdateringar” i menyn.]

Bilden av 1900-talets temperaturutveckling har alltså ändrats från små svängningar upp och ner i en mild värmetrend, till en brant och dramatisk stegring, som korrelerar med  kurvan för hur koldioxidhalten i atmosfären ökat, men inte alls med data från satelliter:

NASA vs Satellites

Det är denna kraftigt justerade dataserie från NASA-GISS (röda linjen) som numera används av forskare över hela världen, och som ligger till grund för vetenskapliga teorier och slutsatser om klimatet. Det är bara om man utgår från den, som temperaturförändringarna sedan 1950 är för stora för att kunna förklaras med naturliga faktorer, utan hänvisning till människans koldioxidutsläpp. Det är denna justerade temperaturkurva som är det starkaste, och egentligen enda, beviset för att det pågår en global uppvärmning på grund av växthusgaser. Men det är alltså mycket tveksamt.

Data från satelliter (gröna linjen) är de säkraste vi har, eftersom de verkligen mäter globalt och inte kräver de omfattande och osäkra justeringar som data från markbaserade väderstationer. Satellitdata behöver visserligen korrigeras för förändringar av omloppsbanan, men det är något helt annat. De överensstämmer som sagt dessutom väl med data från väderballonger.

Det görs också justeringar av data för solaktiviteten. Som jag nämnde ovan menar NASA att temperatur och solaktivitet slutat korrelera från 1970 och framåt:

TSI vs temperatur

Nu har vi sett att denna branta temperaturkurva (i rött ovan) skapats med hjälp av ”administrativa justeringar”. Men även data för solaktiviteten har justerats (blå kurvan). I februari 2013 såg kurvan ut så här:

Solaktivitet, 2013

Ett år senare rapporterades istället den här kurvan, där solaktiviteten justerats ner från 1980 och framåt:

Solaktivitet, 2014

Mycket talar alltså för att den officiella bilden av hur den globala medeltemperaturen ökat är överdriven, och att klimatväxlingarna de senaste 150 åren är milda klimatcykler som inte har så mycket med koldioxidhalten i atmosfären att göra, utan kan förklaras naturligt.

Och det finns fler tunga argument, som bygger på grundläggande fysik och empirisk observation, mot växthushypotesen:

Ett viktigt faktum som de flesta inte känner till, trots att det är grundläggande fysik, är att växthuseffekten från den stigande koldioxidhalten i atmosfären i sig bara kan förklara en bråkdel av den värmeökning som NASA-GISS och NOAA rapporterar. Växthuseffekten från varje nytt tillskott av koldioxid avtar nämligen logaritmisk med ökande halter: en temperaturökning med 1,1°C alltid kräver en fördubbling av halten.

Diagrammet nedan visar hur den direkta växthuseffekten från en ökad koldioxidhalt (och andra växthusgaser) avtar:

logarithmic

Det innebär att enbart växthuseffekten inte på långa vägar kan förklara den uppvärmning som NOAA och NASA-GISS påstår har skett, särskilt sedan 1950:

Temp & CO2Hypotesen om klimathotet förutsätter därför antagandet att den direkta växthuseffekten sätter igång en ond cirkel, där andra, betydligt kraftfullare faktorer – feedbacks, främst vattenånga – förstärker (tredubblar) växthuseffekten från koldioxiden:

FeedbacksMen medan de flesta är överens om koldioxidens direkta växthuseffekt råder det tvärtom mycket stor oenighet om feedback-effekterna, och därmed om hur känsligt klimatet är för förändringar av koldioxidhalten. Det finns nämligen även feedback som motverkar den direkta växthuseffekten, och en del forskare menar att den totalt sett halveras:

Låg klimatkänslighet

Det råder allt annat än konsensus om klimatets känslighet. Olika forskare gör olika bedömningar, och nästan alla är mycket osäkra:

climate sensitivity

Men allt fler forskare har med tiden bedömt klimatets känslighet som allt lägre:

 

Om klimatet är så känsligt som FN:s klimatpanel påstår borde det finnas bevis för att det verkligen pågår en förstärkning av växthuseffekten. Till exempel att luftfuktigheten ökar eller att värmeutstrålningen till rymden minskar. Men det finns inga sådana bevis. 

Atmosfären har inte blivit fuktigare sedan 1948, utom en liten ökning närmast marken som är en förväntad effekt av, inte en orsak till, att det blivit varmare (NOAA Earth System research Laboratory):

Specifik luftfuktighetOch om det pågick en accelererande växthuseffekt skulle jorden reflektera ut allt mindre av solens strålning till rymden:

proxy.duckduckgo.comMen 30 års satellitmätningar visar tvärtom att utstrålningen har ökat i takt med att den globala medeltemperaturen stigit:

ERBE-CeresDe röda pilarna visar förutsägelserna från 11 av FN:s klimatmodeller, medan den gröna pilen i mitten visar vad som faktiskt uppmätts med satelliter. Den uppvärmning vi sett de senaste 30 åren verkar alltså inte ha berott på en tilltagande växthuseffekt.

Självklart har dessa resultat ifrågasatts, och andra forskare har kommit till andra resultat (till exempel Chung et al 2010). Men alla studier blir ifrågasatta, till och med respekterade atmosfärfysiker som Richard Lindzen och Yong-San Choi. De har givetvis besvarat invändningarna (Lindzen & Choi 2011).

Hur som helst är det i alla fall uppenbart att den vetenskapliga debatten inte är över.

Men det har väl blivit mer extremt väder, med stormar, översvämningar och torka? Haven tiger ju, och försuras, och korallerna dör! Det är väl bevis på klimathotet?

Nej, det är faktiskt antingen inte sant eller kan förklaras naturligt. 

Nedan visar jag några exempel på hur havsvattenståndet utvecklats sedan mätningarna startade – i New York (Battery park på Manhattan) där marken sjunker och Juneau i Alaska där marken fortfarande höjs efter den senaste istiden, i Los Angeles samt på Kiribati, en av de söderhavsatoller som sägs vara på väg att översvämmas eller erodera bort, men som i likhet med de flesta andra liknande öriken vuxit de senaste 30 åren (graferna är hämtade från NOAA, Sea level Trends, Tides and Currents):

Manhattan havsnivå

Juneau, Alaska

Los Angeles

KiribatiNotera att förändringarna är stabila och kontinuerliga sedan lång tid tillbaka, och inte visar några tecken på en accelererande växthuseffekt.

I Kalifornien har flera Counties nyligen stämt oljeindustrin för havshöjningen, som man menar hotar att orsaka stora skador (senaste nytt är att dessa stämningar avvisats). Men vattenståndet har höjts konstant med knappt 1 mm per år (Los Angeles) sedan mätningarna började på 1920-talet, och bilderna nedan visar att havsnivåhöjningen inte är märkbar ens sedan 1879. Längst ner är identiska delar av de två bilderna dubbelexponerade):

La HojaOm där finns en skillnad, så är den inte urskiljbar och knappast katastrofal. Det enda slående på bilderna är egentligen bara att det är mycket grönare på land 2017 än 1879 (och att ett klippblock rasat i vattnet).

Globalt sett är det dock ingen tvekan om att havsvattenståndet stigit i genomsnitt, även om det ser väldigt olika ut på olika platser, enligt de tidvattenstationer över hela världen som rapporterar sina dagliga mätningar till NOAA:

TidvattenEn stor del av den genomsnittliga höjningen på 1,14 mm/år beror på att det blivit varmare sedan den Lilla Istiden, vilket gjort att vattnet expanderat, och en mindre del beror också på att glaciärer smält. Denna mycket måttliga höjning av havsytan har alltså pågått i över hundra år beroende på helt naturliga orsaker, och någon acceleration av havshöjningen kan man alltså inte se i någon av dataserierna från NOAAs mätstationer världen över, trots att utsläppen av växthusgaser ökar hela tiden.

Tvärtemot vad många tror har inte stormarna blivit vare sig fler eller värre:

Orkanfrekvens, globalt (1970 – 2018)

hurricanes 1970-2018

Orkanintensitet (1971 – 2018)

hurricane energy 1971-2018

Att de tropiska stormarna skulle bli fler till följd av global uppvärmning är ett missförstånd som sprids av sensationshungriga medier, men som aldrig påståtts av klimatforskare. Men global uppvärmning borde medföra kraftigare stormar, vilket inte heller har besannats. De kraftiga stormarna i USA hösten 2017 kom efter 12 års ”stormtorka”, och berodde på att AMO (Atlantic Multidecadal Oscillation) var i en varm fas.

Och skogsbränderna var mycket värre under de extremt varma 30-40-talen (Amerikanska National Interagency Fire Center):

SkogsbränderVill man ge intryck av klimatkatastrof kan man ju väja att bara visa data från exempelvis 1958. Vilket är precis vad den av president Obama tillsatta National Climate Assessment gjorde i sin rapport 2014, när man ville få oss att tro att den extrema nederbörden ökat på ett oroande sätt i USA. Här är hela bilden (Realclimatescience.com):

NCA cherry-pickingEnligt hypotesen om klimathotet ska torra regioner bli torrare, och blöta regioner blötare. Men mellan 1940 och 2009 verkar det tvärtom som om torra regioner blivit blötare, och blöta regioner torrare – en utveckling mot ett mindre extremt klimat alltså. (Källa: Geophysical Research Letters, Oct. 2012).

Varken globalt eller regionalt kan man se några tecken på att nederbörden ökat på något alarmerande sätt. Här är data för nederbörden i Indien och Pakistan från 1840 till 2000:

a5b317_e15821beacb44d2da86101be1503de0cmv2

Globalt har det blivit mindre torka sedan 1982 (Z. Hao et al, Global integrated drought monitoring and prediction system. Tidskriften Nature 2014):

Torka

Kalifornien tar klimatfrågan på större allvar än andra, men inget talar för att torrperioderna där är vare sig onaturliga eller tecken på en katastrofal klimatförändring. Det var mycket värre förr:

Drought is normal in the westInte ens i det torra Sahelbältet i Afrika syns några tecken på klimatkatastrof, bara naturliga växlingar mellan torra och mindre torra perioder:

a5b317_024f0766e5894326a17e03f3e0738ebcmv2

Det finns alltså inga tecken på att de stigande halterna av koldioxid i atmosfären har haft några negativa effekter på klimatet. Däremot finns det tydliga bevis för att mer koldioxid har positiva effekter, främst för växtligheten (både i havet och på land) – jorden har blivit betydligt grönare de senaste 35 åren, framför allt i torra områden (NASA-GISS):

CO2 fertilization

Växthusodlingar tillför ofta koldioxid till halter som är mångdubbelt högre än i atmosfären för att öka produktiviteten:

Koldioxidgödning Ris

Koldioxid är nödvändigt för fotosyntesen, och i förindustriell tid var halten nära gränsen för vad växter klarar. Med högre halter av koldioxid i luften växer det bättre, och dessutom blir växterna mer motståndskraftiga mot torka, eftersom de behöver färre öppningar i bladen för att absorbera koldioxid, och därmed också förlorar mindre vatten.

Det marina livet verkar också överlag påverkas positivt av ökad värme. Det är inte så förvånande – det är ju i varmare hav som växt- och djurlivet frodas som bäst och artrikedomen är som störst.

För mycket värme under för lång tid kan självklart vara negativt. I samband med väderfenomenet El Nino brukar som bekant koraller blekas och till och med dö på grund av alltför intensivt solljus, men det är en temporär och naturlig process som inte förebådar någon katastrof. Reven återhämtar sig efter några år, som exempelvis Stora Barriärrevet gör nu efter El Nino-året 2016. (ABC NEWS, Australian Broadcasting Corporation, 29 september 2017).

Även skaldjur verkar gynnas av högre koldioxidhalt, exempelvis Cococoliterna, de kalcifierande plankton som tillhör basen i havens näringskedja…

Fytoplankton 1

liksom krabbor och humrar (Dr. Justin Ries, University of North Carolina-Chapel Hill):

HavskräftorDe har inte bara en förmåga att själva reglera den pH-halt som är nödvändig för kalcifiering – koldioxid är livsviktigt även för skaldjur. Allt liv på jorden är kolbaserat, och även i våra kroppar kommer kolet från koldioxiden i atmosfären. Genom förbränning av fossila bränslen har vi människor återfört en del av denna livsviktiga gas som under hundratals miljoner år tagits upp av växter och djur och lagrats som kol, olja och gas i sediment.

Med de fossila bränslenas hjälp har vi dessutom skapat ett aldrig tidigare skådat välstånd som allt fler människor på jorden får del av och – inte minst – gör våra samhällen tryggare även mot klimatförändringar, oavsett vad de orsakas av. Antalet klimatrelaterade dödsfall har minskat med 98% sedan 1900-talets början tack vare bland annat betong, effektiva transportsystem, stora maskiner, centralvärme och luftkonditionering – allt beroende på billig, lättillgänglig och pålitlig energi, oftast i form av fossila bränslen.

Klimatrelaterade dödsfall

Men”, hör jag ofta, ”är det inte bäst att ta det säkra före det osäkra – för säkerhets skull?” Det kan låta klokt, och är det också i en del fall. Men det skulle också kunna jämföras med ett känslotrick som mindre seriösa försäkringsbolag kan använda för att utnyttja vår oro och rädsla när de vill sälja på oss försäkringar vi egentligen inte behöver. Och varför ska vi i så fall inte även försäkra oss mot att det kommer en ny Liten Istid – med decennier av frostiga somrar, missväxt och svält? Det räcker med ett kraftigt vulkanutbrott för att orsaka en katastrofal global nedkylning som kan vara i flera år. Granska också gärna försäkringsvillkoren först, så att inte premien ruinerar dig, samtidigt som försäkringsbeloppet bara är en bråkdel av värdet – vilket faktiskt är den verkliga innebörden av det hyllade ”Parisavtalet”: enorma uppoffringar som – även enligt FN:s klimatpanel – bara kan påverka den globala medeltemperaturen med några få tiondels grader (givet att det verkligen är koldioxidhalten i atmosfären som styr klimatet).

Att klimatet inte styrs av oss människor betyder inte att det inte kan bli farligt. Men vi kan använda våra resurser klokare, istället för att slösa miljarder på verkningslösa ”åtgärder”. Dessa resurser kan inte bara till användas till att bygga klimatsäkrare samhällen, utan också till att lösa alla de problem vi vet säkert finns med exempelvis miljöförstöring, fattigdom, vattenbrist och sjukdomar.

Här kan du läsa hela boken (alla kapitel finns också i menyn uppe till vänster). Du kan också ladda ner en utskriftsvänlig sammanfattning i pdf-format.

Mitt föredrag Klimathotet – Argumenten

Det finns fem argument som påstås tala för att det skulle pågår ett klimathot som är orsakat av människans utsläpp av växthusgaser. Inget av dem håller för en närmare granskning:

1. 97% av alla forskare är överens om att klimatet förändras på hotfullt sätt på grund av människan. 

2. Att klimathotet till största del orsakas av människans utsläpp av växthusgaser kan bevisas med hjälp av grundläggande fysik.

3. Det finns bevis för att växthuseffekten accelererar till följd av förstärkning från positiv feedback.

4. Det är omöjligt att förklara merparten av den globala temperaturökningen sedan 1950 med hänvisning till naturliga orsaker – den enda möjliga slutsatsen är att den beror på människan.

5. Det finns en mängd tydliga tecken på ett ökande klimathot orsakat av människan – smältande isar, stigande havsnivåer, mer extremt väder, varmare hav, havsförsurning och korallblekning.

Men inget av dem håller. Jag behandlar dessa och ytterligare 6 argument i Klimathotet – Argumenten som sammanfattar allt det viktiga i klimatfrågan och som du hittar i menyn. Texten finns i en lång och en kort version, samt på engelska.

Här är KLIMATHOTET – Argumenten som bildspel.

Här är KLIMATHOTET – Argumenten som pdf.

Videon nedan ger en utmärkt introduktion till några av de viktigaste vetenskapliga bevisen mot klimathotet.

Staffan Mörner

Född 1958. Lärare i Filosofi och Svenska. Uppvuxen i skuggan av olika miljöhot, och hela livet engagerad för att rädda planeten från människans miljöförstöring. Intresserad av naturvetenskap, idéhistoria och teknik, men lika mycket av samhällsfrågor och politik.

Jag har skrivit denna bok helt ideellt för att försvara vetenskapens integritet, och för att jag så långt möjligt vill veta och dela med mig av vad som är sant och inte.
Jag har aldrig tagit emot en krona från någon intressegrupp, men är medlem i det nya partiet Medborgerlig Samling – som dock (ännu) inte delar min uppfattning i klimatfrågan.

Jag har tre vuxna barn och en tioåring som bor med mig i en tvåa utanför Stockholm. Jag har årskort på SL, kör el-vespa i närområdet och reser oftast med tåg. Ingen stor villa, ingen pool, ingen bil. Nästan ett klimat-helgon, om det inte vore för att jag älskar rött kött – KRAV-märkt, obehandlat och gräsbetat från lokala gårdar, förstås… 🙂

Scoobidoo

Min el-vespa ”Scoobi-Doo”. Går lagligt i 55 km/h när batteriet är fulladdat, och tar mig 6 mil på plan mark. Få rörliga delar (styret, 2 hjul och bromssystem ), tankas i väggurtaget. Järn/Lithium-batteri. Lätt underhåll och billig drift. Och kul att köra. Enda nackdelen är de låga utsläppen av koldioxid.

9540ae5741e64df6bb06fb8deb72874e